Ralf Wadenström (2000)
Enligt ett forskningsresultat, som nyligen publicerats, riskerar flitiga Internetanvändare att bli socialt isolerade. Resultatet är föga överraskande, men visst är det lite paradoxalt att ett medium kan isolera individen. Heter det inte att telekommunikationen "förenar människor"?
En del Internetfrälsta är socialt mycket aktiva. Problemet är bara att de bedriver sitt sociala umgänge via mediet. Istället för att umgås i det fysiska rummet, umgås de i cyberrymden. I stället för att knacka på hos grannen eller besöka sina släktingar, kommunicerar de kanske med människor över hela jordklotet. Vem som är isolerad kan sist och slutligen vara en perspektivfråga.
Många har hävdat att Internet på 1990-talet definitivt uppfyllde Marshall McLuhans vision om en "global by". Och visst var globaliseringen en av årtiondets verkliga megatrender. Att säga att världen krympt till en by är i själva verket onödigt anspråkslöst, då det fysiska avståndet i många sammanhang helt har förlorat betydelse. Man kunde väl tala om det globala kontoret och rent av om det globala vardagsrummet. Med trådlöst Internet och tredje generationens mobiltelefoner ryms snart hela världen i vår ficka. Vi har alla kunna läsa om hur Finland och Sverige går i spetsen för denna utveckling.
Cyberrymden har dock lika lite som den globala marknaden några djupare likheter med den globala by som mediafilosofen McLuhan talade om på 1960-talet. För McLuhan är den globala byn i första hand en auditiv värld, där "gutenberggalaxen", som dominerats av tryckpressen, har varit en visuell värld. I själva verket är även Internet i hög grad ett visuellt medium.
I Media: Människans utbyggnader skriver McLuhan att den elektriska informationsförmedlingen sammanför mänskligheten till ett nytt slags bygemenskap, men det är speciellt radion som, enligt McLuhan, sammandrar världen till byformat. Mediafilosofens globala by är liksom cyberrymden en värld där allting händer i realtid, men den är uttryckligen en "auditiv värld av samtida händelser". Där det visuella mediet i allmänhet och det tryckta ordet i synnerhet hade fört ut människan ur "stamlivets slutna ekande rum", skulle de auditiva medierna göra henne till stammänniska på nytt.
McLuhans globala by är en nyprimitiv värld. Inspirationen till idén om en återgång till stamlivet och den auditiva bygemenskapen fick han från den italienska historiefilosofen Giambattista Vico, som lärde att historien går i cirklar. Att McLuhan valde att tala om en global by istället för en global stad, vilket i själva verket var det ursprungliga begreppet, torde bero på att denna auditiva värld just var en nyprimitiv värld, en återgång till det arkaiska, om än på ett nytt, globalt plan. Uttrycket "by" är i sig blott en metafor, som väl kunde bytas ut mot stad, samhälle eller, varför inte, ö.
För mig, som är född på en ö, är det snara ön än byn som representerar det ursprungliga, den förlorade gemenskapen. Men det finns en viss likhet mellan ön och byn. När jag om somrarna cyklat i Abruzzerna i den apenninska bergskedjan har jag känt en stark samhörighet var gång jag passerat en liten isolerad by. I de abruzziska bybornas ögon, liksom i de verkliga skäribornas ögon, är jag knappast mera än en löjlig turist. Men bergsbyn har, liksom min barndoms ö, ett stort symbolvärde. För mig, som talar usel finska och som knappt kan göra mig förstådd i Italien, representeras den förlorade auditiva gemenskapen dock i första hand av ögemenskapen. På ön talade alla åtminstone svenska.
Genom Internet och annan telematik har jag själv i hög grad skaffat mig vad McLuhan betecknar som "människans utbyggnader". Mina utbyggnader eller extensions är i hög grad även globala, eller åtminstone transatlantiska. Mitt faxnummer, med vilket jag kan ta emot fax via e-post, är amerikanskt. Min "gästbok", där de som besöker mina hemsidor kan skriva sitt namn och en hälsning, torde likaledes fysiskt befinna sig i en server någonstans på andra sidan oceanen. Jag har även webbsidor och elektroniska postlådor i olika servers utspridda över halva världen. Överallt kan alla, nu och alltid - om de bara har tillgång till Internet - läsa mina hypertexter och dessutom nå mig via e-post, textmeddelande och mobil telefoni. Via Internet och satellitkanaler kan jag själv hålla mig informerad om det mesta och blicka ut över hela världen. I alla värdens TV-kameror har jag ett oräkneligt antal förlängda ögon. Och var eviga telefonlur på denna jord är potentiellt mitt förlängda öra. Det är inte bara min värld som blivit global: jag har själv globaliserats.
Dess värre har vår sköna nya globaliserade värld knappast blivit en singulär bygemenskap. Det vore kanske riktigare att tala om byar och bygemenskaper i plural form. De sociala nätverk som de elektroniska nymedierna möjliggjort är bara delvis överlappande. Istället för att mänskligheten skulle ha blivit en enda global stam, så som McLuhan förutspådde, har det bildats ett mångfald av globala stammar, transnationella subkulturer. Det vore kanske rentav på sin plats att tala om globala öar - i betydelsen isolerade gemenskaper.
Stammarnas gemenskap omfattar dessutom inte alla. Om man som jag kommunicerar bara på svenska och dessutom är filosofiskt lagd, finns det en risk för att livet i cyberrymden kan bli ganska ensligt. Att publicera en text på Internet kan vara som att sända flaskpost och hoppas att någon någonstans någon gång skall råka hitta meddelandet. Den finlandssvenska enslingen isoleras lika lätt i nätet som i den finskspråkiga storstaden. Åtminstone har jag själv ännu aldrig fått ett enda faxmeddelande via mitt amerikanska nummer. Och ännu har ingen, inte en människa skrivit sitt namn i min elektroniska gästbok. Det heter att ingen är en ö. Men med alla mina elektroniska utbyggnader har jag mången gång känt mig som en ö, en globaliserad ö.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 27.2 2000.