Ralf Wadenström (1995)
I kolumnen "Idag" (måndag 13 mars 1995) skriver Hans Rosing att det finns "en hård kärna av universella kriterier på framsteg". Det finns enligt Rosing "ett flertal kriterier på framsteg som alla människor ... skulle acceptera". Bland annat lär alla säkert vara eniga om att det är bättre att kunna läsa än att inte kunna läsa. Jag håller med Rosing om att det är bra att vara läskunnig, men dess värre är det inte så säkert att ens läskunnigheten är ett universellt värde, som omfattas av alla.
Visst kan det vara meningsfullt att tala om framsteg t.ex. då ett barn eller en folkgrupp lär sig läsa. Förutsättningen för att begreppet "framsteg" skall vara meningsfullt är dock att det inom en språklig eller kulturell gemenskap, t.ex. finländarna eller Hufvudstadsbladets läsare, råder en relativ enighet om vad som är önskvärt. 1500-talets katolska prästerskap skulle inte nödvändigtvis ha betraktat en minskad analfabetism som ett framsteg. I en primitiv kultur som saknar skriftspråk värdesätter man naturligtvis inte häller läskunnigheten.
Personligen betraktar jag en ökad läskunnighet som ett framsteg - inom den värdegemenskap som jag själv identifierar mig med. Det finns litteratur - allt från Bibeln till Hufvudstadsbladets debattsidor - som jag finner värdefull att läsa. I en kultur som saknar en helig skrift eller i ett samhälle där dagstidningen inte har en central betydelse för den språkliga identiteten har läskunnigheten inte samma självklara värde. Ökad läskunnighet är ett framsteg ur så väl lutherdomens som nationalismens synvinkel, men därmed är inte sagt att vi funnit ett "hårt" eller objektivt kriterium på framsteg.
I samband med instrumentella värden är begreppet "framsteg" inte lika problematiskt. Då det gäller att skriva debattartiklar är min dator (tillsammans med ett ordbehandlingsprogram och en printer) ett bättre instrument än pappas skrivmaskin, åtminstone om man som jag inte kan stava rätt utan ett program som korrigerar stavfelen. Således är utvecklingen av persondatorer till ett överkomligt pris ett framsteg. Att det kan vara bra att ha en mekanisk skrivmaskin på landet, speciellt ifall sommarstugan saknar elektricitet, är en annan sak.
Alla instrumentella framsteg är dock inte lika oproblematiska. Utvecklingen av immuna datavirus kan betraktas som framsteg då det gäller möjligheterna att sabotera databehandling, fastän de som önskar sabotera utgör en mycket liten grupp. Ett "bättre" instrument behöver inte vara mera välkommet än ett "sämre" eller mindre effektivt instrument.
Instrumentella framsteg är även problematiska i de fall där det kausala sambandet inte är så uppenbart. T.ex. då det gällde uppkomsten av en centraliserad nationalstat och befrielsen från påvekyrkans förmynderskap var utvecklandet av boktryckarkonsten ett viktigt framsteg. Lika så är utvecklingen av elektroniska media ett framsteg, ifall målsättningen är att internationalisera marknaden och att upplösa nationalstaten. Alla är dock inte övertygade om att de tekniska uppfinningarna spelat en så central roll i samhällsutvecklingen.
Ännu mindre råder det någon enighet om att den ovanbeskrivna samhällsutvecklingen är önskvärd. Fastän jag själv med tanke på nationalekonomin uppriktigt hoppas att Finland skall förbli ett ledande land i utvecklandet av elektronik och telekommunikation, skulle jag inte betrakta övergången till informationssamhället och en elektronisk tidsålder som ett framsteg i sig. Den tekniska utvecklingen kan betraktas som framsteg och framåtskridande, men den därmed sammanhängande samhällsutvecklingen är inte nödvändigtvis ett steg mot ett bättre samhälle.
Utan boktryckarkonsten hade varken nationalstaten eller demokratin i modern bemärkelse varit möjlig. Att den elektroniska masskommunikationsmedlen (tillsammans med andra faktorer) håller på att upplösa nationalstaten är mera eller mindre uppenbart. Vad som håller på att ske med demokratin är svårare att säga. Åtminstone har idén om allmänviljan starkt urvattnats i televisionens, imagens och opinionsundersökningarnas tid.
Rosing förefaller vara mera optimistiskt inställd till informationssamhället. Jag citerar: "Man kan inte överleva i en högteknologisk värld, i ett konsumtions- och informationssamhälle där de internationella kontakterna b[l]ir allt tätare om man håller fast vid traditioner och värderingar som hör hemma i forntida feodalsam[h]ällen." Jag tror att Rosing delvis har rätt: Att Sovjetunionen upplöstes var inte minst de elektroniska mediernas förtjänst. Sovjetimperiet var dock inget feodalt samhälle. Sociologiskt sett var de s.k. öststaterna typiska "moderna" stater. De hörde hemma i vad Marshall McLuhan - han som myntade uttrycket "den globala byn" - kallat "den gutenbergska tidsåldern", men de var inte anpassningsbara nog att överleva i en "postmodern" elektrisk tidsålder.
Hur andra "feodala" och "primitiva" kulturer s.s. Kina, Indien och Irak skall klara sig i vår högteknologiska värld är inte så lätt att förutspå. Jag är dock rädd för att det inte finns vare sig någon högteknologi eller några sociologiska naturlagar som kan frälsa världen från slaveri, kvinnoförtryck, barnarbete och diktatur. Jag fruktar att de stora berättelserna om framsteg rentav är mera utrotningshotade än "de feodala" traditionerna och värderingarna. I framtidens informationssamhälle och globala by kommer man, vad jag kan se, inte bara att sakna en gemensam värdegrund, utan man kommer av allt att döma även att vara högst oenig om hur enskilda allmänt eftertraktade framsteg skall prioriteras, fördelas och förverkligas. Den globala byn är ingen värdegemenskap.
Framsteget behöver inte vara "bara" en myt. Däremot tror jag att man från ett antropologiskt perspektiv med goda skäl kan betrakta "myten om framsteget" som nya tidens och det "moderna" samhällets dominerande myt eller stora berättelse. Att denna myt med alla dess varianter är problematisk i ett informationssamhälle där informationsflödet inte respekterar kulturella, nationella och språkliga gränser, betyder inte att framsteg i sig inte skulle vara möjliga. Informationssamhället tvingar dock Framstegets profeter till en större ödmjukhet. Framstegsmyten är inte längre en dominerande berättelse. Om framstegsmyten och dess profet själv hör hemma i en förfluten gutenbergs tidsålder, kan han inte gärna i Framstegets namn fördöma traditioner och värderingar bara för att de hör hemma i "ett forntida feodalsamhälle".
Att vi är på väg in i informationssamhället och elektronikens tidsålder betyder inte att vi med det gutenbergska badvattnet måste kasta ut den nya tidens (alla) barn. Jag är rädd för att så väl Rosing som jag själv är barn av en tid som går mot sitt slut, men jag hoppas att våra tryckta debattartiklar skall intressera den finlandssvenska publiken även i Internets och e-postens tidevarv. Det finns andra frukter av den gutenbergska kulturen som jag finner värda att bevara: dagstidningen, den protestantiska religionen, tron på framsteg. Övergången till ett informationssamhälle där de elektroniska medierna ersatt det tryckta ordet kan lika väl hjälpa oss att ödmjukt respektera även traditioner som hör hemma i medeltidens feodala samhälle: den muntliga traditionen, familjens sammanhållning, tron på en himmel bortom denna värld.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet 25.4 1995.