Ralf Wadenström (2002)
Finlandsvenskarna är ett utvalt folk! Denna slutsats är lika otidsenlig som den är absurd, men den kan hjälpa oss att förstå vår roll i digitaliseringens tidevarv. Datoriseringen och digitaliseringen har gett Finland och finlandssvenskarna möjlighet att bli historiska, att skapa världshistoria, men samtidigt har just datorerna och de elektroniska medierna omöjliggjort hela idén om en (sammanhängande) världshistoria.
Idén om det utvalda folket förutsätter en stor berättelse eller spekulativ historiefilosofi av den hegelianska modellen. Enligt G.W.F. Hegels historiefilosofi förkroppsligas Världsanden av den kultur eller den nation som för tillfället går i spetsen för den världshistoriska utvecklingen. Världshistorien är för Hegel ett stafettlopp, där ett folk eller en kultur i gången för utvecklingen framåt, för att efter en tid lämna över denna uppgift åt en annan nation. Hegel härledde Världsandens vandring ända tillbaka till Kina. Ljuset kommer från öster och därmed förflyttar sig Världsanden för det mesta västerut. Till Europa kom ljuset via grekerna, som lämnade över den världshistoriska missionen åt romarna, som i sin tur gav den vidare åt germanerna. Att gå i spetsen för det världshistoriska framåtskridandet kallar Hegel för att göra epok. Enligt Hegel kan ett folk göra epok endast en gång. I Hegels samtid var det Preussen som gjorde epok och var Världsandens inkarnation, men Hegel förutspådde att Världsanden i framtiden skulle flytta över Atlanten.
Drivkraften bakom utvecklingen, så som den beskrivs av Hegel, utgörs av dialektiska konflikter. Till skillnad från Karl Marx lade Hegel tyngdpunkten vid begreppsliga och ideologiska motstridigheter. Den dialektiska utvecklingsprocessen kan dock ta sig mycket konkreta uttryck. Enligt Hegel utgör vissa stora historiska individer så som Caesar och Napoleon redskap för Världsandens vilja, fastän de själva inte vet om det. Caesars tåg över Alperna betydde således att även Världsanden gick över Alperna, för att på andra sidan möta den germanska principen, den romerska principens negation. Och när Hegel såg Napoleon med sin armé marschera in i Tyskland såg han självaste Världsanden komma ridanda.
När amerikanen Francis Fukuyama för tio år sedan i boken The End of History and the Last Man liksom i sin artikel "The End of History" några år tidigare hävdade att Historien är avslutad baserade han sin slutsats på Hegels historiefilosofi. Då det kalla kriget var slut fanns det inte längre någon medtävlare till den västerländska liberala demokratin och den teknologibaserade kapitalismen. Till skillnad från tidigare politiska idéer saknar den liberala demokratin dessutom inre motstridigheter. Den dialektiska utvecklingsprocessen har således upphört och därmed är även Historien slut, hävdade Fukuyama.
Fukuyama blev berömd för sin tes om Historiens slut, fastän tesen, åtminstone i en postmodern tid, saknar historiefilosofiska förutsättningar. Tesen om Historiens slut eller fullbordan förutsätter i sig en universell, sammanhängande historia. Den tekniska, politiska och ekonomiska utveckling som enligt Fukuyama har resulterat i Historiens slut har snarare inneburit ett slut för världshistoria och spekulativ historiefilosofi i allmänhet. Den sammanhängande, universella historien är inte längre möjlig eller trovärdig.
I en skrift med titeln "La condition postmoderne" från 1979 definierar Jean-Franēois Lyotard det postmoderna som en "misstro mot metaberättelser". Med metaberättelser eller "stora berättelser" syftar Lyotard här främst på historiefilosofiska berättelser eller historiska scheman. I det postmoderna tillståndet har dessa metaberättelser förlorat sin trovärdighet.
Den italienska filosofen (och numera även europaparlamentsledamoten) Gianni Vattimo har tagit fasta på att Lyotard med metaberättelse eller stor berättelse i första hand förstår historiefilosofi eller världshistoriskt schema. I La societą trasparente från 1989 föreslår Vattimo att det framför allt är de elektroniska medierna som förorsakat sönderfallet av de stora berättelserna eller de "centraliserande perspektiven". Därmed utpekar han indirekt de elektroniska medierna som orsaken till misstron mot stora berättelser.
I likhet med Fukuyama har Vattimo i ett flertal artiklar skrivit om "Historiens slut"; i likhet med Fukuyama ser Vattimo den teknikbaserade marknaden som en orsak till historiens slut. I en artikel med titeln "Postmodernitą e fine della storia", som första gången publicerades år 1987, leker Vattimo i typisk postmodern stil med den tvetydiga betydelsen av det italienska ordet storia, som liksom det svenska ordet 'historia' till engelska kan översättas till så väl history som story. För Vattimo betyder "historien slut" de stora berättelsernas, (den spekulativa) historiefilosofins eller (den filosofiska) världshistoriens slut. I televisionens tidevarv, då instrumenten för insamlande och förmedlande av information bättre än någonsin skulle möjliggöra en världshistoria eller universell historia (storia universale), har den universella historien blivit omöjlig. Detta är enligt Vattimo, paradoxalt nog, just tv:ns och informationsteknikens förtjänst. I den globala, världsomfattande marknadens och telekommunikationens tid är världshistorien inte längre möjlig.
När Fukuyama och Vattimo talar om historiens slut, talar de om två olika slut. Fukuyamas tolkning av historiens slut förutsätter en universalhistoria eller stor berättelse, medan historiens slut enligt Vattimos tolkning omöjliggör universalhistoria och stora berättelser. För Vattimo betyder historiens slut att historiefilosofin och den gemensamma historien har blivit omöjlig, medan historiens slut för Fukuyama betyder utvecklingshistoriens fullbordan. Ingendera tolkningarna av historiens slut ger dock möjligheter för en fortsatt världshistoria, åtminstone inte en världshistoria av hegeliansk modell.
För att få det historiska förloppet att följa vissa bestämda principer tvingades Hegel bortse från historiska detaljer som inte passade in i hans schema. En historieskrivare måste visserligen alltid välja bort det mindre väsentliga från det väsentliga, men för att forma hela världshistorien till en sammanhängande berättelse är man tvungen att begränsa sig till ett mycket snävt perspektiv. För att forma det förflutna till en story, en spännande berättelse, måste man negligera detaljer som inte passar in i den bestämda storyn.
Traditionell världshistoria har alltid varit Europa-centrerad. Den har försummat folk och kulturer som inte direkt påverkat utvecklingen i Europa. I dagens globaliserade värld eller globala by är den ensidigt eurocentriska historiesynen inte längre gångbar, åtminstone inte i akademiska sammanhang. Europa är inte längre världens centrum - inte ens ur europeisk synvinkel.
På 1800-talet, då Hegels inflytande var som störst, tillämpade Zacharias Topelius den hegelianska historiefilosofin på Finlands historia. I Boken om vårt land skriver han att det finska folket av Gud är nåderikt utkårat, att det är ett utvalt folk. Det finska folket hade enligt Topelius en historisk mission, men denna var endast en uppgift av lokal betydelse: att vara en lärare för finnarnas "bortkomna stamförvanter" i Ryssland. Det finska folket har tyvärr aldrig gjort epok i världshistorien. Detta lämnar å andra sidan möjligheter för framtiden, bara historien inte redan vore slut.
I vår postmoderna tid har stora världshistoriska berättelser av den hegelianska modellen förlorat sin trovärdighet. Även idén om det utvalda folket har förlorat sina förutsättningar. Endast folk som lever kvar i ett föråldrat tänkesätt kan på allvar betrakta sig som utvalda folk. Men låt oss trots allt göra en tankelek och föreställa oss att utvecklingen fortsätter enligt den hegelianska historiefilosofin. Visst gå det även idag att leva sig in i spännande berättelser. Visst går det fortfarande att betrakta världen ensidigt, genom europeiska, finländska och rentav finlandssvenska linser.
Var befinner sig Världsanden idag? Vilket folk gör epok i vår tid? Senast efter andra världskriget försköts den politiska, ekonomiska och kulturella tyngdpunkten från Europa till USA. Europa var inte längre världens medelpunkt. En tid såg man New York som världens huvudstad, men Världsanden har ytterligare dragit västerut. FN:s högkvarter, Wall Street och Tvillingtornen är eller var viktiga symboler för det internationella samfundet och den globala marknaden, men den amerikanska västkusten med Hollywood och Silicon Walley har tagit över den ledande rollen. Det är här snarare här än i New York som framtiden formas.
De ideologiska konflikterna och den dialektiska utvecklingsprocessen behöver inte äga rum på det politiska planet. Den liberala demokratins hegemoni, som Fukuyama tog fasta på, betyder därför inte nödvändigtvis att Historien är slut. Utvecklingen har gått vidare även efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning.
Det är framför allt inom informationstekniken som utvecklingen gått framåt de senaste åren. Har utvecklingen idag ett geografiskt centrum, så förefaller det vara i Kalifornien. Men just informationstekniken har gjort att den fysiska orten förlorat i betydelse. Kanske är den hegelska Världsanden i dagens globaliserade värld fördelad över hela jorden, eller överallt där man är ansluten till det globala kommunikationsnätet. Kanske har Finland här sin chans att göra världshistorisk epok? Idag, när trenden går från persondatorer till mobila terminaler, kan vi i Nokias hemland faktiskt uppleva att vi befinner oss i händelsernas centrum.
Det senaste årtiondets ledande idé eller åtminstone främsta affärsidé var operativsystemet Windows. Persondatorn och det grafiska användargränssnittet präglade 1980- respektive 1990-talet. Försäljning av sluten mjukvara av kommersiell standard var det mest framgångsrika konceptet under denna tidsperiod. Bill Gates var den självklara representanten för Världsanden eller åtminstone för tidsandan mot slutet av det tjugonde århundradet. Men Historien och den dialektiska utvecklingen slutar inte heller med Microsofts monopol. Liksom de världshistoriska hjältarna Caesar och Napoleon överlistades och de epokgörande idéer som de tjänade till slut besegrades eller negerades, kommer även Gates och Windows, när tiden är inne, att finna sin överman och sin negation. Idag hotas Microsofts monopolställning av både Linux och Nokia. Operativsystemet Linux utgör ett öppet (open source) och gratis alternativ till Windows; Nokia vägrar att använda Microsofts operativsystem i sina mobila terminaler och digitalboxar. Framtiden tillhör öppen standard och open source, avgiftsfri programvara med fritt tillgänglig källkod.
De två senaste årtiondena har varit pc:ns tidevarv. På programsidan har Bill Gates och Microsoft varit suveräna, åtminstone när det gäller att kamma hem ekonomisk vinst. I sin strävan efter ekonomisk vinst har Microsoft sålt sina program till pris som endast en monopolställning tillåtit. Utan att sky några medel har Microsoft dragit undan mattan för konkurrerande bolag. Eftersom upphovsrätt och patent inte garanterar att alla betalar licens eller låter bli att göra illegala kopior har Microsoft behållit källkoden till sina program hemliga, vilket i och för sig är normalt inom branschen. Detta betyder att programen inte går att utvecklas eller anpassas och att det är svårt att skapa tillämpningsprogram. Men samtidigt som Microsoft gjort livet surt för många IT-bolag har bolaget hjälpt till att göra persondatorerna allmänt tillgängliga. Genom Windows användarvänliga grafiska gränssnitt och genom att en standard (Windows) dominerat har det varit relativt lätt för människor utan kunskaper i ADB att lära sig använda datorer.
Nu hotas emellertid persondatorns dominans av så väl interaktiv digital-tv som mobila terminaler (mobiltelefoner). Analysföretaget Yankee Group har förutspått att digital-tv går förbi pc-baserad internet före år 2006. Nokia är inte bara världsledande tillverkare av mobila terminaler, utan siktar även på att bli en ledande tillverkare av medieterminaler och digitalboxar för integrerad digital-tv. Här satsar Nokia, som inte vill vara beroende av Microsoft, på öppen arkitektur och open source: webbläsaren Mozilla och operativsystemet Linux. Därtill går Nokia in för Linux även i sina framtida nätverk.
Kampen mellan å ena sidan Microsoft och å andra sidan Nokia och open source är ännu inte avgjord. Nokia är det största hotet för Bill Gates, men samtidigt torde Microsoft vara det största orosmolnet på Jorma Ollilas himmel. Nokia har vad det gäller mobila terminaler gått in för operativsystemet Symbian OS och en öppen plattform, som man gör tillgänglig för andra tillverkare av mobiltelefoner. I den senaste versionen av sin Communicator, 9210i har Nokia bytt ut Internet Explorer mot webbläsaren Opera. Och där till har man alltså satsat på open sourse. Samtidigt har Microsoft gått in i mobiltelefonbranschen och erbjuder idag operativsystem för så väl mobiltelefoner som handdatorer. Lyckas Microsoft här med sin satsning, kan det gå för mobiltelefonbranschen så som det gick för persondatorbranchen: tillverkningen av mobiltelefoner eller mobila terminaler blir olönsam (även för Nokia), medan Microsoft snor åt sig vinsten.
Nokias ledande roll i kampen mot Microsofts hegemoni och satsning på utveckling av open source motiveras alltså av rent ekonomiska intressen. Resultatet av Nokias kamp kan dock bli en seger för konsumenterna och hela IT-branschen. Utgången i kampen mellan Nokia och Microsoft torde vara av större historisk betydelse än utgången i det av George W. Bush ledda "kriget mot terrorismen". I den förstnämnda kampen har Finland även all orsak att entydigt välja sida. Den som inte är med Nokia är med Microsoft.
Den senaste tiden har flera statliga institutioner i Finland gått in för operativsystemet Linux. Linux lämpar sig speciellt bra för den offentliga sektorns behov. Genom att använda Linux kan man spara in stora utgifter för licenser. Satsningen på Linux torde dock framför allt vara en investering för framtiden. Vad man sparar på kostnader för licenser kan man nämligen lätt förlora i kostnader för datastöd. Finland hinner ännu, åtminstone bland västerländska länder, bli en föregångare i användningen av Linux - operativsystemet vars kärna föddes i Helsingfors. Nya idéer och nya tekniska standarder behöver alltid pionjärer. Innan en ny teknik kan säljas till ett förmånligt, allmänt tillgängligt pris måste någon först vara beredd att betala ett högre pris.
När det gäller digital-tv var Finland det första landet som beslöt att gå in för den öppna, ickekommersiella DVB MHP-standarden. Och chansningen förefaller att ha lyckats, såtillvida att andra länder har följt efter. Nu rekommenderar även European Broadcasting Union (EUB) den öppna DVB MHP-standarden. Även EU-kommissionären med ansvar för informationssamhället Erkki Liikanen har tagit ställning för denna standard. Den nationella satsningen på digital-tv stärker ytterligen Finlands kandidatur för rollen som den epokgörande nationen i vår tid.
Fast, varför skulle vi ge hela Finland äran, när det egentligen är Svenskfinland som gör epok? Att mannen bakom Linux, Linus Torvalds är finlandssvensk råder det inget tvivel om. Han talar - borta i Kalifornien - svenska även med sin katt! Däremot kan det diskuteras huruvida Nokia bör räknas som ett finlandssvenskt bolag. Finlandssvenska privatpersoner och fonder med Svenska litteratursällskapet i spetsen hör dock fortfarande till Nokias största ägare och det är till stor del Nokias förtjänst att Svenskfinland idag har gott om pengar. Alldeles speciellt är finlandssvenskarna dock epokgörande då det gäller digitaliseringen av tv. Den finlandssvenska tv-kanalen är ju helt och hållet digital, fastän Rundradion i likhet med Övermalax antennandelslag gjort en del av programutbudet tillgängligt även i analog form.
Om finlandssvenskarna är det epokgörande folket, vem är då den världshistoriska hjälten? Vem går idag Världsandens ärenden så som Julius Caesar på sin tid? Om det inte längre är Bill Gates, är det i så fall Linus Torvalds eller Jorma Ollila? Det rätta svaret är Arne Wessberg.
Arne Wessberg är inte bara verkställande direktör för Yle och ordförande för EBU. Han är även medlem i Nokias styrelse. Det är Wessberg som axlar huvudansvaret för att mänskligheten går in i den nya, öppna digital-tv-eran. Det är inte konstigt att han blev lite nervös över att Malaxborna hade missförstått idén med FST-kanalen. Finlandsvenskarna är det utvalda folket, som för att digitaliseringen skall lyckas inte får ha andra val än äkta digital-tv. Det är vårt ok och vår mission att som första folkgrupp skaffa oss de rätta digitalboxarna.
Texten har publicerats i Finsk Tidskrift H. 6 2002.