Avhandlingen hör till ämnena kultur- och historiefilosofi samt idéhistoria. Avhandlingens huvudtes är att den postmoderna kulturen är en betingelse för den europeiska integrationen och speciellt för Finlands medlemskap i Europeiska unionen. Med postmodern kultur förstås här i första hand, i enlighet med Jean-François Lyotards definition i La condition postmoderne, en kultur där den "stora berättelsen" eller historiefilosofin misstros. Uttrycken 'stor berättelse' och 'postmodern' är emellertid mångtydiga. En stor del av avhandlingen ägnas därför ett analytiskt och idéhistoriskt studium av dessa begrepp. I avhandlingen tillämpas en postmodern hermeneutisk och perspektivistisk metodik.
Den postmoderna kulturen är i hög grad ett resultat av den elektroniska median. Postmodernitetens följder är speciellt påtagliga i Norden, som har präglats av det tryckta ordet, lutherdom och statsabsolutism. Den postmoderna kulturen och teorin skapar förutsättningar för europeisk integration bl.a. genom att undergräva den suveräna nationalstatens legitimitet. Europeiska unionen grundar inte sin legitimitet på en historiefilosofi eller en europeisk historia. Det postmoderna kulturella tillståndet och det postmoderna samhället skapar emellertid förutsättningar för en mångfald av "små", sinsemellan motstridiga berättelser, som ger möjligheter till många olika tolkningar av Europa.
De postmoderna villkoren erbjuder inte förutsättningar för någon första utgångspunkt, stabil ram, universell metod eller absolut historisk sanning. Genom att erkänna detta faktum befriar postmodernismen marginaliserade synvinklar och berättelser. Denna avhandling studerar "vårt" Europa från många olika perspektiv, inklusive författarens högst partikularistiska synvinkel.