Hermeneutiken har upplevt en uppgång de senaste årtiondena. Uppgången gäller så väl hermeneutisk metodik som hermeneutisk filosofi. Inom forsknigsområden där man tidigare ensidigt försökt tillämpa kvantitativa metoder enligt naturvetenskaplig modell har man i högre grad gått in för kvalitativa tolkningar.
Det är troligt att en empirisk undersökning skulle visa att andelen avhandlingar som bygger på hermeneutisk metodik har ökat, åtminstone inom vissa discipliner. Kanske har dylika undersökningar även gjorts. Min utgångspunkt är dock en subjektiv bedömning, som jag torde dela med de flesta som intresserat sig för idé- och lärdomshistoria: hermeneutiken har blivit allt allmännare, även i de nordiska länderna. I denna artikel försöker jag visa att det finns ett samband mellan samtidens "postmoderna" tillstånd och hermeneutikens ökade popularitet. Mitt studium av den postmoderna samtidens betingelser för hermeneutiken grundar sig på en filosofisk tidsdiagnostik.
Metodologiska och vetenskapsfilosofiska trender kan vara svåra att mäta, eftersom de områden där dylika förändringar kan iakttas också i övrigt förändras. Fastän man begränsar sig till en viss disciplin, t.ex. sociologi eller pedagogik, har disciplinen under ett visst tidsintervall förändrats även på andra än det metodologiska området. Det finns i detta sammanhang ingen bestående referensgrupp vars opinioner man kunde studera. Om man vill vara hermeneutiken trogen, kan man inte söka några enkla orsaker till hermeneutikens ökade popularitet. Istället för att presentera några kausala förklaringar skall jag uppmärksamma vissa samtida betingelser för hermeneutiken. Dessa förutsättningar torde, även om de strängt taget inte förklarar hermeneutikens uppgång, ha ett samband med hermeneutikens starka ställning i vår tid.
Istället för att tala om hermeneutikens betingelser i en postmodern tid skulle jag ha kunnat tala om hermeneutikens betingelser i nutiden. Det finns dock olika uppfattningar om "nutiden" och vad den kännetecknas av. I detta papper är det just de drag i nutiden som kan benämnas postmoderna som intresserar mig. Att nutiden är postmodern eller att nutidens kulturella villkor är postmoderna är i sig blott en tolkning. Själva begreppet 'postmodern' är mångbottnat och svårt att definiera. Det är dock min övertygelse att en dylik tolkning eller ett dylikt perspektiv på samtiden kan hjälpa oss att förstå vetenskapens villkor i vår tid. Min tolkning av det postmoderna baserar sig främst på Jean-Franįois Lyotards och Gianni Vattimos författarskap. Av dessa två representerar Vattimo en gadamersk hermeneutisk tradition, medan Lyotard snarast kunde betecknas som poststrukturalist och postmodernist. I sin tolkning av det postmoderna utgår även Vattimo delvis från Lyotard.
Liksom 'postmodernitet' är 'hermeneutik' ett mångtydigt begrepp. Man kan tala om hermeneutik på flera olika plan: för det första ett ontologiskt och allmänfilosofiskt plan, för det andra ett vetenskapsfilosofiskt och metodologiskt plan och för det tredje metodens eller metodikens plan. Inom pedagogiken kan man dessutom ytterligare skilja mellan forskningsmetod och undervisningsmetod. Terminologin är dock inte alltid så konsekvent. Ofta görs det ingen klar distinktion mellan metodologi, metodik och metod. När jag i denna artikel ställvis talar om hermeneutik utan närmare specificering syftar jag på samtliga plan från ontologi till metod, om inte annat framgår ur sammanhanget.
Metodiken måste i första hand anpassas till forskningsområdet. Huruvida forskaren söker efter förklaring (Erklerung) eller förståelse (Verstehen) är beroende av ämnet och forskningsobjektet, åtminstone enligt Wilhelm Dilthey. Vill man finna en avsikt bakom en specifik mänsklig handling, måste man välja helt andra forskningsmetoder än om man vill bevisa en fysisk teori. Metoden behöver emellertid även legitimeras av en metodologi, som i sin tur baserar sig på epistemologiska och ontologiska antaganden. Olika metodologier baserar sig på olika ontologier, olika uppfattningar om verklighetens natur. Det betyder att metodologiska trender hänger samman med ontologiska och allmänfilosofiska trender. Därmed torde en uppgång för den hermeneutiska ontologin och filosofin medföra en uppgång även för hermeneutisk metodologi och metodik. Utövare av hermeneutisk metodik torde dock inte alltid vara medvetna om metodens ontologiska beroende.
Kulturella betingelser för hermeneutisk ontologi utgör åtminstone indirekt också förutsättningar för hermeneutisk metodologi. Det är sålunda i den anglosaxiska världen och i Norden, där den analytiska filosofin dominerade de filosofiska institutionerna på 1900-talet, som positivismen har varit som starkast, medan hermeneutisk (och fenomenologisk) metodik varit allmännast i Tyskland, som även är den hermeneutiska filosofins och ontologins starkaste fäste. Reaktionen kan emellertid även ske i den motsatta riktningen. Förändringar inom det enskilda vetenskapliga området kan påverka de ontologiska och allmänfilosofiska strömningarna.
Mycket förenklat kan man tala om två huvudsakliga traditionella förhållningssätt till hur forskning bör bedrivas: positivism och hermeneutik. Dessa två förhållningssätt representerar inte bara två olika metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika uppfattningar om verkligheten, eller åtminstone två olika uppfattningar om den verklighet som vetenskapen eller respektive vetenskaper studerar. Medan positivismen står för objektivism och realism, står hermeneutiken ofta för subjektivism och relativism. Enligt objektivismen är verkligheten entydig, enligt subjektivismen är den mångtydig och relativ. Det är uppenbart att subjektivismen i denna bemärkelse bättre stämmer överens med en postmodern verklighet eller verklighetsuppfattning. I postmodernt tänkande betonas att kunskapen är relationell, att den är invävd i ett föränderligt nätverk. Kunskapen och sanningen finns inte att söka inom forskningsobjektet i sig, men inte heller hos iakttagaren. Den postmoderna filosofin har upplöst det cartesiska subjektet, som ännu Edmund Husserl utgick ifrån. Tolkning och förståelse måste relateras till den kultur, det språk och det sammanhang som iakttagaren befinner sig innanför. Forskaren måste reflektera över sitt eget perspektiv och sin egen (för)förståelse. Den postmoderna verkligheten är kaotisk, mångtydig och rentav motsägelsefull, vilket inte gynnar anspråk på objektivitet och absolut sanning. Idag förväntas även experter tolka istället för att förklara fenomen. Lärarens uppgift kan, om man drar konsekvenserna av den postmoderna ontologin, inte längre vara att lära ut absolut kunskap eller förklara en given verklighet.
Hurudan verkligheten är beror även på vilken verklighet som studeras, av vilken typ studieobjektet är. Det torde vara uppenbart att tolkningar av historien är mångtydigare än beskrivningar av naturen, varför en positivistisk vetenskapssyn lättare kan tillämpas på fysik och biologi än på historia. Till skillnad från naturvetenskapliga begrepp saknar de ord med vilka vi beskriver historia, kultur och politik ofta fasta definitioner. Den formella logiken, som naturvetenskaperna baserar sig på, kan därför inte med framgång tillämpas på den av människan skapade världen eller kulturen. Forskningsmetodiken måste här därför redan av denna orsak vara andra än inom logik, matematik och naturvetenskap. Lika väl har positivister och nypositivister föreskrivit även humanvetenskaperna och i synnerhet psykologi och samhällsvetenskaperna en metodologi av naturvetenskaplig modell.
På engelska betraktas humaniora inte nödvändigtvis som vetenskap (sciense), utan klassificeras även som art. Däremot är samhällsvetenskaperna (social science) åtminstone till namnet vetenskap, som förväntas uppfylla kriterierna på positiv vetenskap: entydighet och verifierbarhet. Det är i synnerhet inom samhällsvetenskaperna och alldeles speciellt inom sociologin som postmoderniteten har betytt en reaktion mot positivismen till förmån för kvalitativ tolkning och hermeneutik. De humanistiska vetenskaperna har väl aldrig riktigt helt gett efter för positivisternas krav.
Idag förefaller nypositivisternas ambition att förena de olika vetenskaperna i en enhetsvetenskap med gemensamma metoder och positivistiska ideal vara förlegad. I vår tid kommer försöken till ett sammanförande av vetenskaperna från det raka motsatta hållet: det hermeneutiska perspektivet tillämpas även på naturvetenskaperna. Även de naturvetenskapliga begreppen anses vara beroende av kulturella och historiska sammanhang. Hermeneutiska filosofer av idag avvisar rentav den traditionella distinktionen mellan Natur- och Geisteswissenschaft. Från att ha varit en humanvetenskaplig metodik har hermeneutiken utvidgats till att vara en universell filosofi, som berör all kunskap och förståelse. Enligt Vattimo har Thomas Kuhns teori om paradigmskiften visat att även den (natur)vetenskapliga sanningen har en retorisk natur, vilket gör den naturvetenskapliga kunskapen till objekt för tolkning. I praktiken torde hermeneutisk metodologi ha föga betydelse för naturvetenskaperna, åtminstone för den form av naturvetenskaplig forskning som Kuhn kallar normalvetenskap.
Varför har då (ny)positivismen blivit otidsenlig? Modets växlingar har inte alltid rationella förklaringar, men jag skall ändå försöka belysa frågeställningen ur ett sociologiskt perspektiv. För att sociologiskt kunna studera ett postmodernt samhälle måste sociologin först bli postmodern. Det postmoderna samhället kan inte förstås eller beskrivas enbart på basen av en "modern" sociologi. Detta beror inte på att samhället i sig objektivt skulle ha förändrats, även om det naturligtvis de facto mera eller mindre har förändrats, utan på att de karaktärsdrag som gör samhället postmodernt inte låter sig studeras med en strikt positivistisk metodologi. Detta hänger samman med att postmoderniteten snarare kan lokaliseras till kulturen eller de kulturella villkoren än till samhället så som det traditionellt har beskrivits av sociologer.
Strängt taget talar Lyotard i sin berömda bok La condition postmoderne från 1979 inte om ett postmodernt samhälle, fastän titeln på den finska översättningen är 'Tieto postmodernissa yhteiskunnassa' och titeln på den danska översättningen är 'Viden og det postmoderne samfund'. Istället talar Lyotard om postindustriellt samhälle (société postindustrielle) och datoriserade samhällen (sociétés informatisées). Det är kunskapens situation, tillstånd eller betingelser, den samtida kulturen och kulturens tillstånd som Lyotard kallar postmodern eller postmodernt (postmoderne). Å andra sidan talar Lyotard i La condition postmoderne om kultur i en vid bemärkelse, som inte begränsar sig till konsten och estetikens värld, utan istället motsvarar studieobjektet för kulturfilosofi, kulturantropologi och cultural studies. Samtidigt kan man tolka Lyotards användning av ordet kultur som en utvidgning av det snävare begreppet, d.v.s. kultur innanför estetikens ramar. Steven Connor finner i sin bok Postmodernist Culture skäl att tala om "Lyotard's easteticization of knowledge via the agonistics of language-games".
Ifall sociologin per definition är en positiv vetenskap, innebär övergången från ett modernt till ett postmodernt samhälle en kris för sociologin. Det finns dock även en mera hermeneutiskt inriktad sociologisk tradition, som går tillbaka till Max Weber. Enligt Weber hör det till sociologins uppgifter även att förstå de meningsinnehåll som de sociala handlingarna baserar sig på. Övergången till ett postmodernt samhälle har resulterat i att sociologer i högre grad anammat ett hermeneutisk perspektiv.
Det politiska systemet, de ekonomiska strukturerna, produktionssättet och kommunikationstekniken kan påverka ideologin och det filosofiska tänkandet. Sambandet mellan filosofin och de yttre förhållandena behöver inte vara ett enkelt "materiellt" samband enligt marxistisk modell, utan kan även handla om tankemodeller, paradigm, metaforer och former av kommunikation, som i sin tur formas av yttre faktorer så som produktionsmetoder och typer av media. Elektroniska medier och under de senaste åren speciellt Internet har gjort den postmoderna kulturen till en vardaglig realitet, genom att antalet röster och partikulära perspektiv ökat explosionsartat.
I artikeln "Subjektivitetens kris från Nietzsche till Heidegger", som på svenska har publicerats i Utöver tolkningen och på italienska i Etica dell' interpretazione från år 1989, skriver Vattimo att Martin Heidegger (på det filosofiska planet) genomför övergången till det postmoderna. Vattimo relaterar denna "övergång till det postmoderna" till teknikens utveckling från mekanik till informatik och skriver att "Heideggers uppfattning om teknologin redan, mer eller mindre uttryckligt, är formad efter informatiken, som sannolikt utgör den postmoderna eller senmoderna teknikens väsen". Här skall det tilläggas att Heidegger uttryckligen är en representant för den hermeneutiska filosofin och att Vattimo tenderar att betrakta den filosofiska hermeneutiken som en "postmodern" filosofi. Vattimo noterar alltså åtminstone indirekt ett samband mellan hermeneutiken och informationstekniken.
Vattimo ser ett existentiellt förhållande mellan den postmoderna filosofin och den "postmoderna" tekniken. Filosofins utveckling i riktning mot hermeneutisk ontologi står i relation till "allmänna förändringar i existensvillkoren som har att göra med den moderna tekniken och dess rationalisering av världen". Vattimo är inte ensam om att betona (den postmoderna) filosofins beroende av informationstekniken. I Gutenberg-galaxen från 1962 skriver Marshal McLuhan att "Heidegger surfar fram på den elektroniska vågen lika triumfatoriskt som Descartes på den mekaniska.". I La condition postmoderne nämner även Lyotard (informations)teknikens utveckling efter andra världskriget som en möjlig förklaring till det postmoderna tillståndet och kunskapens "postmoderna villkor".
I La fine della modernitā från 1985 påpekar Vattimo att hermeneutiken föddes i samband med reformationen. Detta är i sig en vedertagen uppfattning. Man kan säga att protestanterna utvecklade hermeneutiken för att själva kunna tolka Bibeln, då reformationen hade avskaffat den kanoniska traditionen, men Vattimo ger en annan förklaring till hermeneutikens uppkomst: Då kristenheten splittrades var man tvungen att tolka traditionen i förhållandet till en annan. I jämförelse med hedningarna var katolikerna i protestanternas ögon, och vice versa, en relativt jämlik partner, vilket problematiserade förhållandet mellan iakttagaren och de iakttagna. Jag är inte så övertygad om hållbarheten i denna tolkning, men en jämförelse med vår samtid gör den lika väl meningsfull.
Vattimo ser (i Utöver tolkningen) en liknande situation i sin egen samtid då förhållandet mellan den västerländska kulturen och de annorlunda kulturerna har förändrats i och med att de senare "tagit till orda", vilket möjliggjort en verklig dialog, där europeismen inte längre står i vägen. Denna tolkning kan relateras till Hans-Georg Gadamer. I Förnuftet i vetenskapens tidsålder skriver Gadamer att "det [var] först när vår kultur i sin helhet såg sig utsatt för tvivel och radikal kritik som hermeneutik blev en sak av universell betydelse".
Att förhållandet mellan den västerländska kulturen och de "annorlunda" kulturerna förändrats så att parterna blivit relativt jämlika hänger ihop med de europeiska kolonialväldenas fall och européernas ökade självkritik, men även med globaliseringen och den "globala by" som informationstekniken möjliggjort. Man kan inte undvara att komma i kontakt med andra kulturer. Också olika vetenskapliga ämnesområden kan utgöra jämlika men sinsemellan "annorlunda kulturer". För att en dialog mellan olika vetenskapliga discipliner skall vara möjlig i en postmodern tid, då - åtminstone enigt Lyotard - vetenskapen inte längre kan förenas under några gemensamma principer, behövs hermeneutiken som ett gemensamt språk.
I tolkningar av samtiden, det samtida samhället och den samtida kulturen intar benämningen 'postmodern' och med denna benämning besläktade uttryck en central roll. En tvärvetenskaplig diskussion om det samtida samhället och den samtida kulturen försvåras av avsaknaden av klart definierade begrepp. För att begreppet 'postmodernitet' skall vara användbart i en interdisciplinär diskussion, behöver det emellertid inte en singular, allmän definition. Istället behövs det insikt i hur de olika betydelserna av begreppet hänger samman. Benämningen 'postmodernitet' kan inte ges några klart distinkta betydelser. De olika betydelserna går in i varandra och endast därigenom gör de enskilda användningarna av benämningen meningsfulla. Betydelsen av begreppet 'postmodern' varierar från sammanhang till sammanhang. Att ge en allmän definition förefaller mig inte möjligt. Ändå finns det de som har försökt sig på allmänna definitioner av detta begrepp. Den kändaste definitionen på "postmodern" har getts av Lyotard i boken La condition postmoderne. Boken skrevs anmärkningsvärt nog som "en rapport om kunskapen" på uppdrag av universitetsrådet för Quebecs regering.
La condition postmoderne är känd för sin "extremt förenklade" definition på det postmoderna som "misstro mot metaberättelser", men boken handlar i första hand om den vetenskapliga forskningens och utbildningens villkor i "datoriserade samhällen". De metaberättelser eller "stora berättelser" som Lyotard här skriver om är historiefilosofiska berättelser eller scheman med vars hjälp den "moderna" vetenskapen har legitimerats.
I den "moderna" kulturen, där det är de moderna villkoren som råder, legitimeras, enligt Lyotard, vetenskapen och dess anspråk på sanning med hjälp av en metadiskurs, som direkt anknyter till en stor berättelse. Vetenskapen behöver spelregler, vars legitimerande diskurs står över eller utanför den vetenskapliga diskussionen. I den postmoderna tiden finns det fortfarande vetenskapliga "spel", som kräver regler. I själva verket finns det enligt Lyotard ett mångfald av språkspel, som saknar ett gemensamt, universellt metaspråk. Det finns inte längre någon stor metaberättelse som kunde legitimera spelets regler, men lika väl behövs det regler. Det postmoderna tillståndet kan även tolkas som så att metaberättelserna har ersatts av ett stort antal språkspel, som saknar en förenande metaberättelse.
I Filosofins historia skriver Gunnar Skirbekk och Nils Gilje att man kan tala om två huvudtraditioner efter Heidegger. Den ena, som representeras av Jaques Derrida, Michel Foucault och Richard Rorty, kallar de "den dekonstruktivistiska traditionen". Den andra, som har Gadamer som förgrundsgestalt, kallar de "den hermeneutiska traditionen". Medan Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud är portalfigurer för den dekonstruktivistiska traditionen, har den gadamerska hermeneutiska traditionen rötter som går tillbaka till Friedrich Schleiermacher och Dilthey. Gemensamt för de två traditionerna är enligt Skirbekk och Gilje deras kritiska inställning till "det moderna". I en vidare bemärkelse är inte bara representanterna för den "hermeneutiska traditionen", utan även företrädarna för den "dekonstruktivistiska traditionen" hermeneutiska filosofer.
Där positivister ofta varit progressivister, har anhängare av hermeneutik förhållit sig kritiska till moderniseringen och den tekniska utvecklingen. Detta torde delvis kunna förklaras med de hermeneutiskt orienterade filosofernas medvetenhet om värdenas tids- och kulturbundenhet. De hermeneutiska filosoferna delar dessutom inte positivisternas tro på naturvetenskapens entydiga framsteg och sociala välsignelser. Det är troligt att en filosofi som förhåller sig kritiskt till "det moderna" har lättare att etablera sig i en "postmodern" tid än i en "modern" tid.
I The Idea of the Postmodern från 1995 säger Hans Bertens att det inte är världen (som vi bebor) som är postmodern, utan perspektivet från vilket vi ser på världen som är postmodernt, men det postmoderna kan stå för en förändring av så väl den iakttagna världen som sättet att se på världen. Å andra sidan är det karakteristiskt för det postmoderna tänkandet att det inte kategoriskt skiljer på världen sådan som den objektivt i sig är och sådan som vi subjektivt upplever den. Att världen förändras betyder även att sättet att se på världen förändras och vice versa. Och världen förändras när paradigmen förändras och paradigmen förändras när världen förändras.
Att vi lever i en postmodern tid kan åtminstone delvis förklaras med att vårt perspektiv på världen blivit postmodernt, att vi studerar världen med en postmodern metodologi. Att tala om en postmodern metod är i och för sig problematiskt. Det postmoderna betyder ofta en misstro mot metodologin eller rentav, så som i Hans-George Gadamers och Paul Feyerabends fall, ett direkt angrepp mot (den enda rätta) Metoden. Den postmoderna filosofin tar avstånd från den cartesianska idén att Sanningen kan nås genom en konsekvent tillämpning av en bestämd metod. En annan sak är att metodologi i praktiken snarare behövs för att verifiera och legitimera vetenskaplig kunskap än för att finna kunskap. Om Feyerabends anarkistiska ideal allmänt skulle tillämpas och allting vore tillåtet, skulle vetenskapen inte längre vara vetenskap.
Postmoderniteten kännetecknas av pluralism på flera plan. Det finns inte en gemensam värld, utan många olika världar; det finns inte bara ett rådande paradigm, utan flera konkurrerande; det finns inte en dominerande metodologi, utan flera alternativa metodologier. Enligt Vattimo har emellertid hermeneutiken intagit den roll som strukturalismen och marxismen tidigare har innehaft. Vattimo säger i "Hermeneutiken som filosofins nya koine", som på italienska publicerats i L'etica dell' interpretatione, att om det "idag" finns ett gemensamt språk eller koine för filosofin och kulturen så är det hermeneutiken. För Vattimo står benämningen 'hermeneutik' dock främst för en ontologi eller (allmän) filosofi.
Vattimo påpekar själv att rubriken 'hermeneutik' i den amerikanska kulturen på senare år har kommit att beteckna "hela den nutida kontinentaleuropeiska filosofi som tidigare kallades fenomenologi eller existentialism". Innebörden av begreppet 'hermeneutik' har förändrats och utvidgats avsevärt sedan Schleiermachers dagar. Hermeneutiken har blivit en filosofisk metod, som en hel filosofisk riktning, den hermeneutiska filosofin, baserar sig på. Från att ha varit blott en metodik för tolkning av texter har hermeneutiken utvidgats till att vara även en allmän filosofi eller filosofisk skolbildning jämförbar med analytisk filosofi, dess motpol under 1900-talet. Hermeneutiken uppfattas av den hermeneutiska filosofin inte i första hand som en vetenskaplig eller ens filosofisk metod, utan som en grundläggande del av den mänskliga existensen.
Samtidigt som hermeneutiken upplevt ett uppsving och tolkandet börjat tillämpas på många nya områden har begreppet 'hermeneutik' blivit högst obestämt och töjbart. Enligt Vattimo (Utöver tolkningen) hänger hermeneutikens popularitet i vår tid även samman med att hermeneutiken blivit filosofiskt diffus och därmed harmlös.
I Explanation and Understanding från 1971 skriver George Henrik von Wright att det (redan) på 1800-talet fanns två viktiga traditioner, positivismen och hermeneutiken, som representerade två motsatta synpunkter på den humanistiska vetenskapens (humanistic studies) metodologi:
One stand is the philosophy of science most typically represented by Auguste Comte and John Stuart Mill. It is usually called positivism. ...
Another stand on the question of the relationship between the sciences of nature and of man was a reaction against positivism. The antipositivist philosophy of science which became prominent towards the end of the nineteenth century is a much more diversified and heterogenous trend than positivism. The name "idealism" which is sometimes used to characterize it is appropriate only for some facets of this trend. A better name for it seems to me to be hermeneutics.
von Wright påpekar att den positivistiska riktningen var speciellt dominerande på 1920- och 1930-talet. Mellan de två världskrigen representerades den positivistiska riktningen av nypositivismen eller den logiska positivismen, som enligt von Wright är den viktigaste bidragaren till den filosofi som nu är känd under namnet analytisk filosofi, vilken liksom 1800-talets positivism kännetecknas av en metodologisk monism:
It would be quite wrong to label analytical philosophy as a whole a brand of positivism. But it is true to say that the contributions of analytical philosophy to methodology and philosophy of science have, until recently, been predominantly in the spirit of positivism, if by "positivism" one understands a philosophy advocating methodological monism, mathematical ideals of perfection, and a subsumption-theoretic view of scientific explanation.
von Wright beskriver en pendelrörelse mellan en positivistisk och en antipositivistisk trend. Detta pendlande motsvarar pendelrörelsen mellan en galileisk eller kausal och en aristotelisk eller teleologisk metodologi.
We have seen how in the last hundred years philosophy of science has successively clung to one or the other of two basically opposed position. After Hegel came positivism; after the antipositivist and partly neohegelian reaction around the turn of the century came neopositivism; now the pendulum is again swinging towards the aristotelian thematics which Hegel revived.
Det finns belägg för att "pendeln" på 1990-talet har rört sig långt från positivismen, även om det inte finns ett oföränderligt rum där man objektivt kunde bestämma dylika opinionsmässiga konjunkturer. Att den ensidiga tron på den kausala förklaringsmodellen har fått ge vika för en hermeneutisk trend, behöver dock inte betyda att man har återgått till en teleologisk förklaringsmodell.
Inom de historiska vetenskaperna har den "teleologiska modellen" förblivit aktuell in på 1900-talet. Inom humaniora har det gällt - om man får tro Dilthey - att leva sig in i, förstå eller tolka avsikter och meningsinnehåll där man inom naturvetenskaperna begränsat sig till förklaringar. Inom naturvetenskapen finns det inte rum för något telos, men med den hermeneutiska metodiken har man studerat avsikter och motiv i människans värld.
Den galileiska metodologin baserar sig på ett mekanistiskt paradigm, som härstammar från den klassiska fysiken. Detta paradigm har delvis föråldrats som en följd av kvantfysiken, relativitetsteorin och kaosteorin, men även som en följd av att det idag snarare är informatiken än mekaniken som formar tankemodellerna.
Samtidigt som postmodernismen har inneburit en uppgång för tolkningen har emellertid själva tolkandet förändrats. Den hermeneutik som enligt Vattimo intagit rollen av ett "gemensamt språk" är inte den samma som hermeneutiken på 1800-talet. Det historiska subjektet och individen har upplösts av den postmoderna filosofin och därmed har motivförklaringen problematiserats. Den postmoderna hermeneutiken erkänner inte heller någon ursprunglig mening eller någon sann tolkningsmetod. Där Schleiermacher med hermeneutikens hjälp försökte finna den rätta förståelsen, hävdar Gadamer att det inte existerar en rätt förståelse eller en av traditionen oberoende ursprunglig mening.
Även om postmodernismen inte aktualiserar den teleologiska tematiken, befriar den humanvetenskapen från positivismens krav på anpassning till den naturvetenskapliga metodologin. Den historiska kontexten tas i beaktande; begreppens kulturella beroende erkänns. Medger man att inte bara normerna, utan även begreppen med vilka kulturen och samhället beskrivs är föränderliga och kulturbundna, kan man inte föreskriva human- och samhällsvetenskaperna en naturvetenskaplig metodologi.