--

Metaberättelser

Jean-François Lyotard använder benämningen metaberättelse som en synonym till stor berättelse, men han syftar med metaberättelser speciellt på legitimerande berättelser. Till skillnad från myter, som handlar om en befrielse som redan har ägt rum, placerar metaberättelserna, enligt Lyotard, befrielsen i framtiden.

Lyotard skiljer på två slag av legitimerande berättelser: myter och metaberättelser. Medan myten, som är karakteristisk för den traditionella kulturen, handlar om en befrielse eller en händelse som redan har ägt rum, handlar metaberättelsen, som är kännetecknande för den moderna kulturen, om en framtida befrielse eller ett framtida mål. Förenklat kunde man säga att konservativa legitimeringsberättelser är myter, medan progressivistiska och radikala berättelser är metaberättelser. Man inser dock lätt att berättelser enligt Lyotards definition samtidigt kan vara både myter och metaberättelser. Exempelvis handlar den marxistisk-leninistiska berättelse, vars uppgift var att legitimera proletariatets diktatur i Sovjetunionen, om både befrielsen från tsarismen och det kommande kommunistiska lyckoriket.

Som exempel på metaberättelser nämner Lyotard sjäv den kristna berättelsen om kärlek, "den progressiva emancipationen av förnuft och frihet", "emancipationen av arbetet genom framåtskridande eller katastrof", "hela mänsklighetens ökande välstånd genom den kapitalistiska teknovetenskapens (technoscience) framåtskridande", samt Hegels filosofi.

Kristendomen eller kristendomens stora berättelse är den första stora berättelsen, eller åtminstone den första av de fem ovannämnda berättelserna. Det är kristendomen som genom den providentiella frälsningshistorien har gett upphov till universalhistorien och (den spekulativa) historiefilosofin. De övriga moderna metaberättelserna kan tolkas som antityper till eller varianter av den stora kristna berättelsen om frälsning, fastän enligt Lyotard socialismen är en variant av både upplysningens och kristendomens berättelse.

Lyotard studerar i La condition postmoderne från 1979 de stora berättelserna och avsaknaden av stora berättelser som betingelser för kunskapen eller vetandet, men han koncentrerar sig i denna skrift på två stora berättelser eller "två stora versioner av legitimeringsberättelser": upplysningsfilosofins "berättelse om emancipation" och den idealistiska filosofins "spekulativa berättelse". Den förstnämnda berättelsen är en fransk berättelse från upplysningen, den andra är en tysk berättelse från romantiken. Lika väl har de två "berättelserna" mycket gemensamt. De har båda speciellt fungerat som legitimerande grund för vetenskap och utbildning.

I sin essay "Lessons in Paganism" kallar Lyotard den sovjetiska intelligentsian "the masters of the meta-narratives" och säger att dess roll var att rättfärdiga den kommunistiska maktens historia. Liksom upplysningsfilosofin är marxismen progressivistisk. Därtill räknar marxismen med ett historiens subjekt i form av proletariatet, det intellektuella avantgardet eller den revolutionära eliten. Marxismen är förutom elitistisk även messiansk i sin tro på proletariatets historiska uppgift. Så väl marxismen som kristendomen är apokalyptisk, fastän befrielsen delvis redan har ägt rum.

Även borgerliga liberala och nationella legitimeringsberättelser handlar om befrielse. I det fall att befrielseberättelsen är en statsbärande berättelse har ofta en befrielse redan ägt rum. Därmed kan de borgerliga berättelserna om befrielse kanske snarare klassificeras som myter eller mytiska berättelser än som metaberättelser eller stora emancipationsberättelser enligt den distinktion mellan myt och metaberättelse som Lyotard gör. De nationella berättelserna om befrielse som redan har ägt rum skiljer sig från de karakteristiska moderna berättelserna även genom att den aktuella befrielsen inte är universell.

I den statsbärande berättelsen har folket eller nationen redan utfört sin hjältebragd och befriat sig ur kungens, adelns, påvekyrkans eller imperiets bojor. Den statsbärande borgerliga berättelsen är därför ofta, i likhet med den stora sovjetiska berättelsen, en hjältemyt. Den ursprungliga hjälten kan vara en enskild person eller en liten grupp, men hjälten representerar hela folket eller åtminstone hela den statsbärande majoriteten.

Utöver de socialistiska, de nationalistiska och de liberala befrielseberättelserna finns det även kristliga befrielseberättelser. Den stora kristna berättelsen är i själva verket prototypen till de moderna befrielseberättelserna. Så som denna berättelse berättades under medeltiden gav den föga legitimitet åt den politiska makten, utan stödde tvärtom kyrkans anspråk i konflikten med det världsliga regementet. Den lutheranska berättelsen om befrielse från påvekyrkan hjälpte däremot de protestantiska kungarna och furstarna att legitimera sin makt.

Lyotard gör själv ingen distinktion mellan metaberättelse och stor berättelse, men det gör däremot Allan Megill i sin essay "'Grand Narrative' and the Discipline of History", som ingår i antologin A New Philosophy of History från 1995. Megill skriver att medan den stora berättelsen (grand narrative) gör anspråk på att erbjuda den auktoritativa redogörelsen för historien i allmänhet (till skillnad från en master narrative som enligt Megill bara gör anspråk på att ge den auktoritativa redogörelsen för en partikulär del av historien), berättar metaberättelsen (metanarrative) inte om historien i sig, utan har som funktion att legitimera den stora berättelsen. De stora berättelser som Lyotard talar om kan lika väl själva rättfärdiga så väl vetenskap som politisk makt.

För naturvetenskapens del är den stora berättelsens funktion just att berättiga forskning och utbildning. Naturvetenskapens stora legitimeringsberättelser är uttryckligen metaberättelser. De redogör inte för forskningsobjektet, utan för själva forskningen och dess betydelse för samhället eller mänskligheten. De naturvetenskapliga teorierna är inte i sig berättelser, åtminstone inte stora berättelser i den betydelse som Lyotard ger uttrycket i La condition postmoderne. (Att sedan Lyotard själv i andra sammanhang har problematiserat distinktionen mellan teoretisk och narrativ diskurs är en annan sak.) För humanvetenskapens del kan distinktionen mellan metaberättelse och stor berättelse däremot ha en viss relevans, eftersom historieskrivningen i sig är narrativ, men även här kan metaberättelsen och den stora berättelsen sammanfalla. Inom ämnet historia är det inte alltid ens möjligt att göra en klar åtskillnad mellan egentlig historia och metahistoria. Genom att i sin tolkning av historien bekräfta eller rentav i konkretiserad form återge den stora berättelsen, har historikern kunnat bidraga till legitimering av så väl politisk makt som vetenskaplig kunskap och verksamhet. Historikern har genom sin historieskrivning kunnat legitimera sitt eget värv.


Läs mera om stora och små berättelser.
Läs mera om metaberättelser.
Läs mera om befrielse- och legitimeringsberättelser.

Startsida


- - http://www.wadenstrom.net/histfil