http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria
Man gör i Greklands historia skillnad mellan klassik och hellenistisk tid. Den klassiska tiden varar till Alexander den stores rike eller Alexanders död 323 f.Kr. Där Aten under den klassiska tiden var den hellenska kulturens medelpunkt, var metropolen Alexandria, som Alexander grundade i Egypten, den hellenistiska kulturens centrum. Man talar även om den alexandrinska tiden. Aten var dock filosofins centrum även under denna tid. Epikuros, Zenon från Kition och Pyrrhon flyttade alla till Aten.
Med den hellenistiska tiden förstår man vanligen tiden från Alexander fram till romarnas erövring av Grekland och Egypten, ibland inbegriper man även den romerska tiden. Där den klassiska tidsåldern kännetecknas av statsstater och lojalitet mot staten karakteriseras den hellenistiska tidsåldern av metropoler och ett kosmopolitiskt tänkande, som skapade förutsättningar för det romerska riket. Medan de försokratiska filosoferna i första hand var naturfilosofer, specialiserade sig den hellenistiska tidens filosofer på moralfilosofi. Typiskt för de olika etiska teorierna från den hellenistiska tiden är att de är individcentrerade. I likhet med den aristoteliska etiken säger de hur individen bör leva för att vara eller bli lycklig eller nå själsro. Viktiga filosofiska riktningar från den hellenistiska tiden är epikurismen, skepticismen och stoicismen.
Den stoiska etiken motsvarar väl det kosmopolitiska tänkesättet i den hellenistiska och den romerska världen, där imperiet hade ersatt den etniskt homogena statsstaten. Stoicismen betraktar etiken som en naturlig och därmed universell ordning i enlighet med ett universellt förnuft. Stoicismen gör varken skillnad mellan olika folkslag eller mellan olika samhällsklasser. Således har den stoiska etiken vissa likheter med kristen etik. Bland de kändaste stoikern finns så väl en friköpt slav (Epiktetos) som en romersk kejsare (Marcus Aurelius). Zenon från Kition (333-262 f.Kr.) betraktas som grundare av den stoiska skolan.
Stoikerna är kända för sitt "stoiska lugn". Det gällde att bevara sitt lugn i mottgång så väl som i framgång. Genom frihet från lidelser, apatheia, menade de att man kunde uppnå själsfrid. För stoikerna var dygden det viktigaste. Utöver etiska frågor studerade stoikerna även logik. Stoikerna utvecklade en logik som motsvarar modern satslogik, men deras uppteckt av de logiska operatorer som försummats av Aristoteles föll i glömska.
Skepticismen är namnet på en tidlös filosofisk hållning, men det finns även en distinkt filosofisk skola med detta namn. Pyrrhon (ca 360-270 f.Kr.) betraktas som den skeptiska traditionens grundare, fastän det fanns skeptiska tendenser redan hos Sokrates och vissa försokrater. Under det andra århundradet före Kristus blev skepticismen den förhärskande filosofin vid Platons Akademi. Akademiker kom således att bli en synonym till skeptiker. När Augistinus i Contra Academicos kritiserar "akademikernas" filosofi är det uttryckligen skepticismen han vänder sig mot.
Den platonska filosofin levde vidare utanför Akademin i förnyad form, kallad platonism och nyplatonism. Nyplatonismen förenade element från Aristoteles filosofi, judendom och kristendom med Platons filosofi. Den mest inflytande nyplatonisten är Plotinos (205-270). Plotinos betraktas oftast även som nyplatonismens grundare.
I grekisk historia tar den hellenistiska tiden slut med Romarrikets erövring av Grekland och Egypten, men romarna kuvade inte den hellenistiska kulturen. Istället erövrade de olympiska gudarna Rom och den grekiska eller hellenistiska kulturen spreds till hela det romerska riket. Grekiskan förblev bildningsspråket i den östra delen av imperiet. Det är således rimligt att inkludera den romerska tiden i den hellenistiska. I så fall slutar den hellenistiska tiden först där den bysantinska tiden och medeltiden börjar.
http://www.wadenstrom.net/filosofihistoria