Innehåll | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte läsningen | Litteratur
6. Epoker och tidsåldrar | 7. Nya tiden, nyare tiden och den moderna tiden | 8. Begreppen 'modern' och 'postmodern' | Noter
Det postmoderna kan vara någonting kännetecknande för en tid som kommer efter en modern epok, men postmoderniteten eller den postmoderna tiden behöver inte för den skull vara en epok. Istället kan det postmoderna stå för en upplösning av begreppet 'epok'. Utan en stor berättelse är historiska epoker strängt taget inte möjliga.
I L'inhumain påpekar Lyotard att den historiska periodiseringen tillhör en anfäktelse som är karakteristisk för moderniteten:
on observe que la périodisation de l'histoire relève d'une obsession caractéristique de la modernité. La périodisation est une façon de placer les événements dans une diachronie, et celle-ci est commandée par le principe de révolution. De la même façon que la modernité contient la promesse de son dépassement, elle est pareillement sommée de marquer, de dater, la fin d'une période et le début de la suivante. Puisque aussi bien l'on inaugure un âge réputé entièrement nouveau, il convient de mettre l'horloge à la nouvelle heure, de la faire repartir à zéro. Dans le christianisme, le cartésianisme ou le jacobinisme, ce même geste désigne un An Un, celui de la révélation et de la rédemption ici, de la renaissance ou du renouveau là, ou encore de la révolution et de la réappropriation des libertés.1
En epok är en epok i en bestämd historia. Det finns t.ex. många klassiska och moderna epoker redan av den anledningen att det finns många historier, fastän å andra sidan varken det klassiska eller det moderna behöver representera någon bestämd tid. Ordet 'klassisk' står ofta för tidlös eller bestående, medan ordet 'modern' står för den samtida, tillfälliga formen eller modellen. Det klassiska kan dock även stå för en epok som värdesatt eller gett upphov till det tidlösa och det bästa (av högsta klass), medan det moderna kan stå för en epok som värdesatt eller gett upphov till den tillfälliga formen. Således har den grekiska och romerska antiken betraktats som en "klassisk" tid, medan nya tiden åtminstone på engelska och romanska språk betecknats som en "modern" tidsålder.
Ordet 'tid' är ofta en synonym till orden 'epok' och 'tidsålder', men benämningarna 'tid' och 'tider' kan även stå för ett temporärt tillstånd utan bestämd lokalisering i tiden. En postmodern tid är inte en ny epok eller ett nytt kapitel i en tidigare existerande historia. Den postmoderna tiden är istället ett tillstånd där de moderna villkoren inte längre gäller. Vill man ge rum för det postmoderna måste historien skrivas om från första början.
Till skillnad från adjektiven 'ny' och 'gammal' syftar orden 'modern' och 'antik' liksom ordet 'medeltida' ofta på ett tillhörande av en epok. Det räcker inte att vara ny för att vara modern eller att vara tusen år gammal för att vara medeltida. För att ett ting skall vara postmodernt, modernt, medeltida eller antikt måste det uppvisa någonting karakteristiskt för respektive tid eller vara en frukt av respektive kultur. En vikingagrav är inte medeltida, utan vikingatida; ett finländskt arkeologiskt fynd från den romerska tiden är inte romerskt, klassiskt eller ens antikt, utan rentav förhistoriskt.
En "modern epok" behöver strängt taget inte vara en epok. Det moderna kan även stå för blott en modern stil, antingen i betydelsen en nutida modern stil eller en "klassisk" modern stil, som tidigare har varit modern i motsats till traditionell. Epoker i idéhistorien och konsthistorien kan sällan ges (allvarligt menade) exakta lokaliseringar i tiden. Fastän den ena epoken säges ta slut där den andra börjar, överlappar olika litteratur-, konst- och kulturhistoriska epoker varandra, liksom olika rörelser, strömningar och stilar ofta delvis är sinsemellan samtida. Kulturhistoriens "epokgörande" händelser är ofta poetiska överdrifter, vars betydelser, som jämförs med födelse och död, inte skall tolkas bokstavligt.
Epoker eller kapitel i historien kan avgränsas med sekelskiften, men inte ens sekelindelningen och den tideräkning som den sekulära historieskrivningen baserar sig på är universell eller värdeneutral. Den mohammedanska historien känner inget 1700-tal redan av den anledning att det är mindre än sjutton århundraden sedan hedñra (anno Domini 622) då Allahs profet Muhammed flydde från Mecka till Medina. För att vara riktigt noga så är 1700-talet inte ens identiskt med det adertonde århundradet (efter Kristus), eftersom 1700-talet (strängt taget) började och slutade ett år tidigare än århundradet.
Ursprungligen betydde epok ungefär det samma som en epokgörande händelse, en fast hållpunkt eller nollpunkt i tiden. Epoken kan i denna betydelse vara begynnelsepunkten för en era eller tiden i en tideräkning. Uttrycket 'år 0' är dock missvisande, eftersom året då den epokgörande händelsen har ägt rum i regel betraktats som det första året. Det finns således inget "år 0" i den kristna eller dionysiska eran.2 Republikens första dag den 22. september (enligt den gregorianska kalendern) A.D. MDCCXCIII är även enligt den franska revolutionskalendern den första dagen år I. Talet noll kan inte uttryckas i romerska siffror, men detta förhållande behövs inte som förklaring till avsaknaden av ett "år 0". De romerska siffrorna kan tolkas som ordningstal; liksom det inte finns en nollte dag i månaden eller en nollte månad i året, så finns det inte ett nollte år i eran. Ett årtionde, ett sekel och ett millenium börjar likaledes med det första året, t.ex. år 2001 (MMI) i den kristna eran. Tjugohundratalet börjar däremot ett år tidigare än det tredje årtusendet och det tjugoförsta århundradet, liksom 1990-talet började redan år 1990 efter Kristus, medan milleniets sista årtionde började den första dagen i den första månaden det nittonhundranittioförsta året. Problemet med avsaknaden av ett år 0 uppkommer först då man (ett år för tidigt) enligt modern borgerlig sed vill fira jubilaren Jesu Kristi jämna år, istället för att helga jubelåret efter romersk-katolsk (eller judisk3) tradition, eller då man vill räkna också tiden före den aktuella eran utgående från den aktuella erans början.
I Gamla testamentet räknas tiden så väl under ökenvandringen som efter ankomsten i det förlovade landet från Israels barns uttåg ur Egyptens land. Således begynte Salomo enligt Första Konungaboken 6:1 bygga huset åt Herren i "det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över Israel". Epoken som markerar början på en era (eller början på en "tideräkning") har ofta varit ett trontillträde, men det finns även tideräkningar enligt vilken tiden räknas från världens skapelse, franska republikens grundande, Roms grundande eller den store ledaren, kamrat Kim Il Sungs födelse.
De gamla romarna kunde räkna tiden från den eviga stadens grundande, men denna mirakulösa händelse, som bildar epok i den varronska eran, markerar snarare alltings början än en skiljelinje mellan före och efter. Att Rom är en evig stad betydde för de antika romarna att staden och dess uppkomst stod utanför historien.4 Och fastän det romerska riket för romarna, liksom för evangelisten Lukas5, sammanföll med "hela världen", vilket betyder att "världen" inte kunde finnas till före stadens grundande, var den romerska världen inte universell och exklusiv i samma mening som de monoteistiska kristnas värld. Istället för Roms grundande är det en annan händelse som utgör det allmänna paradigmet för epoker: Kristi födelse (och offerdöd) är den epok (eller de epoker) som i historiefilosofin är urmodellen för alla universella epoker eller epokgörande händelser. Ordets inkarnation och Jesu Kristi försoningsgärning har konsekvenser för hela mänsklighetens. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna.6 Genom att Gud utgav sin enfödde Son, ersattes det gamla förbundet med ett nytt förbund; Gamla testamentets tidsålder avlöstes av Nya testamentets tidsålder. Men trots att det sanna ljuset kom i världen, står människosläktet ännu inför en stor epok: Återkomsten och den yttersta domen.
R. G. Collingwood (1889-1943) skriver i The Idea of History, som utgavs postumt år 1946, om den kristna historieskrivningen:
Any history written on Christian principles will be of necessity universal, providential, apocalyptic, and periodized.
... it will attach a central importance in this pattern to the historical life of Christ ... It will make its narrative crystallize itself round that event, and treat earlier events as leading up to it or preparing for it, and subsequent events as developing its consequences. It will therefore divide history at the birth of Christ into two parts, each having a peculiar and unique character ...
Having divided the past into two, it will then naturally tend to subdivide it again: and thus to distinguish other events, not so important as the birth of Christ but important in their way, which make everything after them different in quality from what went before. Thus history is divided into epochs or periods, each with peculiar characteristics of its own, and each marked off from the one before it by an event which in the technical language of this kind of historiography is called epoch-making.7
Jesu Kristi födelse och offerdöd är unika och sant universalhistoriska händelser, såtillvida att de är av universell betydelse. Trots att Sankt Aurelius Augustinus (354-430) betonade att Kristus endast en gång har dött för våra synder, kan Kristi offerdöd som en epokgörande händelse emellertid upprepa sig och ta sig uttryck i den enskilda människans liv. Den gamla människan korsfästes och dör med Kristus och den nya människan uppstår med Kristus.8 Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!9 Även för den enskilda människan, först och främst för juden, så ock för greken, ersätts det gamla förbundet med ett nytt förbund och ett nytt testamente.10
I dopet upprepas Kristi död och uppståndelse, men samtidigt upprepas även frälsningen genom vatten i Noas tid11, Israels flykt genom Röda havet12 och övergången över Jordan. När Israels barn flydde genom Röda havet lämnade de inte bakom sig blott Egyptens land, utan ock det förgångna skedet och tillståndet, träldomen. Genom omvändelsen och dopet lämnar den enskilda kristna likaledes bakom sig träldomen under synden. Israels barns vandring i det fysiska rummet från Egypten till Kanaan utgör ett paradigm för vandringen på levnadsstigen från träldomshuset till det utlovade landet. Även frälsningshistoriens fortskridande från den första kristna påsken (och långfredagen) till det nya Jerusalem är en version av Israels barns vandring från uttåget ur Egypten (och förskonandet från Fördärvaren13) till ankomsten i det förlovade landet.
Det är inte bara i den kristna frälsningshistorien som paralleller kan dras till det judiska folkets historia. Även i nationell historia och rentav i sekulariserad världshistoria har paralleller ofta dragits till Israels historia. När Berlinmuren föll A.D. 1989 magiska tvåhundra år efter Bastiljen kunde man förutom Marseljäsen även höra ekot från stötarna i jubelhornen som fick Jerikos murar att falla. Om Historien inte upprepar sig, så upprepas i alla fall historierna.
Att mången nationell historia uppvisar strukturella likheter med Israels barns historia och frälsningshistorien bevisar ingenting om verklighetens objektiva struktur. En vanlig postmodern tolkning är att så väl frälsningshistoriens stora linje som de mindre historiernas fabler eller intriger blott är fiktioner. Intrigen anses inte existera i det förflutna i sig. Å andra sidan finns det inga hinder för att frälsningshistoriens schema verkligen skulle motsvara en gudomlig plan.
I allmän historia och i politisk historia ges perioder ofta fasta gränser. Perioder börjar och slutar med epokgörande händelser. Epokgörande händelser är t.ex. Roms plundring A.D. 410, det västromerska rikets upplösning A.D. 47614, stängningen av Akademin i Aten A.D. 529, kröningen av Karl den store till kejsare A.D., Bysans fall A.D. 1453 (det 6960. året efter världens skapelse enligt den bysantinska tideräkningen), öppnandet av Akademin i Florens A.D. 1459, upptäckten av Amerika A.D. 1492, reformationen, franska revolutionen, första och andra världskriget, Berlinmurens fall.
För att avgränsa en ny tidsålder krävs det inte mera än en epokgörande händelse eller förändring, men för att markera en tidsålder som man redan har lämnat bakom sig behövs det två betydelsefulla händelser eller förändringar. Om två epokgörande händelser tillhör samma historiska ram och är av samma art, vilket de bör vara för att tillsammans avgränsa en epok, ger dessa händelser innehåll åt epoken.
I Teoria e storia della storiografia säger Benedetto Croce att en ny period, i det aktuella fallet en ny filosofisk och historiografisk period, är ny därför att den egentligen inte är en period, det vill säga någonting slutet.15 Detta påstående ger anledning till frågan huruvida en period i betydelsen avslutad period kan vara modern. Frågeställningen hänger ihop med frågan huruvida samtiden eller "den samtida tidsåldern" (the contemporare age, l'età contemporanea) tillhör den "moderna tidsåldern" (the modern age, l'età moderna). Att en tidsålder kallas ny behöver inte betyda att den fortfarande bokstavligen är ny annat än i förhållande till en äldre tidsålder. Åtminstone på italienska och franska behöver inte heller den moderna tiden vara den nyaste tiden, även om ordet 'modern' ofta är en synonym till 'samtida'. Den moderna perioden kan väl vara avslutad. Nutiden behöver liksom den postmoderna tiden därför inte tillhöra den moderna tiden.
Om nya tiden ännu är en ny epok, det vill säga den nyaste epoken, kräver den inte ett positivt innehåll. Det kan vara nog att den är en ny eller nyare tid i förhållande till gamla tiden och medeltiden, som den skiljer sig ifrån. Ifall nya tiden eller nyare tiden tar slut redan vid franska revolutionen, behöver den däremot ett innehåll eller en röd tråd, som sammanbinder början och slutet. Att i historieböcker nya tiden ibland av praktiska skäl delas in i nya tiden (eller nyare tiden) och nyaste tiden, då nya tiden blivit lång och omfattande, behöver dock inte betyda att nya tiden har förklarats avslutad. Men om nya tiden redan är slut och nyaste tiden är en ny tid (och inte längre tillhör nya tiden), är nya tiden inte längre ny eller åtminstone inte längre den nyaste tiden. Här är ett argument för att kalla hela nya tiden nyare tiden, så som bland andra Gunnar Aspelin (1898-1977) och Alf Ahlberg (1892-1979) gör i sina idé- och filosofihistoriska författarskap.
Då man på svenska, liksom på tyska och finska, delar in tiden efter medeltiden i nya tiden (die neue Zeit eller die Neuzeit, uusi aika) eller nyare tiden (ungefär från år 1500 till år 1800) och nyaste tiden (die neuesten Zeit, uusin aika), hävdar man inte att den moderna tiden eller ens nya tiden har nått sitt slut. Den nyaste tiden är ännu modernare än den egentliga nya tiden. Den italienska, den engelskspråkiga och den franskspråkiga historieskrivningen och det italienska, det engelska och det franska språkbruket ger däremot anledning att tala om en historia efter den moderna tiden (l'età moderna, the Modern Age, le temps moderne), men denna "samtida" (contemporaneo, contemporare, contemporain) historia är inte identisk med den postmoderna. Den postmoderna tiden börjar sociologiskt och kulturellt sett snarare vid övergången till informationssamhället och den elektroniska kulturen.
Till italienska översättes nya tiden till età moderna, medan nyaste tiden närmast motsvaras av età contemporanea. Den italienska historieskrivningen delar ofta in historien i età antica, medioevo, età moderna och età contemporanea. Gränsen mellan den moderna och den samtida tidsåldern är flytande. Den moderna tiden kan fortsätta in i vår tid eller i nutiden, men vanligen går gränsen mellan modern och samtida i den nutida italienska historieskrivningen antingen vid franska revolutionen eller vid Risorgimento. En annan sak är att det moderna Italiens historia (storia dell'Italia moderna) kan börja där den moderna världens historia (storia del mondo moderno, nyare tidens världshistoria) slutar.
Italienarna gör även en skillnad mellan modernt och samtida tänkande (pensiero). Vid Helsingfors universitet stod kursen "Moderna filosofiska riktningar" ännu i början av 1990-talet för "moderna filosofiska riktningar och idéströmmingar [sic] från slutet av 1800-talet fram till våra dagar".16 Enligt den nutida italienska historieskrivningen börjar den "moderna" filosofin däremot med Descartes eller eventuellt med Bacon och slutar med Kant, Hegel eller Marx, medan den "samtida" filosofin kan börja med den romantiska filosofin, "återvändandet till Kant", "de stora systemens kris", "kritiken mot idealismen" eller "återvändandet till realismen". Det moderna tänkandet kan även börja med Nicolaus Copernikus (1473-1543) och Galileo Galilei (1546-1642), som bröt med den medeltida kosmologin.
Varken Martin Luther eller Niccolò Machiavelli (1469-1527) brukar i den italienska idéhistorien räknas till de moderna tänkarna, fastän de levde under början av den "moderna tidsåldern" i världshistorien, men de räknas inte heller till de medeltida tänkarna. I tankehistorien kommer renässansen och reformationen mellan medeltiden och moderna tiden. Egentligen var den italienska renässansen inte speciellt modern eller åtminstone inte särdeles modernistisk. Medan upplysningstidens filosofer ansåg sin samtid, den "moderna tiden", vara en oöverträffad tidsperiod, idealiserade man under den italienska renässansen antiken (l'età antica) på bekostnad av den moderna tiden (l'età moderna). Debatten om vilkendera som var mera högtstående, den antika eller den moderna kulturen, skulle ännu länge fortsätta.
Den moderna tiden eller nya tiden är i sydeuropeisk historieskrivning inte ny i första hand i förhållande till medeltiden. Den moderna tiden, den moderna kulturen och de moderna språken är nya först och främst i förhållande till den klassiska antiken, den antika kulturen respektive de antika språken (klassisk grekiska och latin). Medeltiden definieras negativt. Den är en medel- eller mellanperiod mellan antiken och den moderna tiden. Förhållandet är ett annat i Norden. I nordeuropeisk historieskrivning är nya tiden ofta ny eller nyare i förhållande till medeltiden, "den katolska tiden", emedan den nordiska historien saknar en klassisk antik tid.
Med den moderna tiden eller tidsåldern syftas, speciellt på romanska språk men även på engelska, ofta på en ny tid som börjar cirka år 1500 och som på engelska heter the Modern Age, på franska le temps moderne och på italienska l'età moderna. Då Vattimo i La società trasparente talar om l'età moderna, som i Jussi Vähämäkis översättning till finska Läpinäkyvä yhteiskunta har översatts till moderni aikakausi (den moderna tidsperioden), syftar Vattimo på en tid som man, åtminstone i allmän historia, på svenska närmast skulle kallas nya tiden och på finska uusi aika.
Begreppet 'modern' är på romanska språk ofta ett epokbegrepp, liksom tyskans neuzeitlich och finskans uusiaikainen, som inte skall förväxlas med nykyaikainen (nutida). Till skillnad från många andra europeiska språk saknar svenskan ett eget adjektiv för att beteckna tillhörandet av en ny tid. I Postmoderna tider säger Mikael Löfgren och Anders Molander att titeln på Lyotards La condition postmoderne skall ses mot bakgrunden av att ordet moderne på franska - till skillnad från tyskans modern - förutom det avantgardistiska och det aktuella betecknar nya tiden i sin helhet. Således är det postmoderna någonting som kommer efter metafysiken17, som är speciellt framträdande i "modernt tänkande" fram till Immanuel Kant (1724-1804), men som lika väl inte tar slut med honom.
Le temps moderne behöver inte beteckna nya tiden "i sin helhet", ifall vi med nya tiden förstår en tidsålder som fortsatt in i det tjugonde århundradet. Istället står le temps moderne för en tid som sträcker sig från medeltidens eller renässansens slut till franska revolutionen. Med störtandet av Bastiljen eller republikens grundande börjar det "samtida" (contemporain) Frankrikes historia och därmed även - enligt de inte allt för anspråkslösa fransmännen - den samtida tiden i mänsklighetens historia eller universalhistorien (l'histoire universelle). På franska kan den moderna tiden ta slut där den moderna tiden enligt de tyska samtidskritiska (ny)marxisterna på allvar först börjar. Det är uppenbart att det tyska och marxistiska språkbruket kan utgöra ett hinder i vägen för franska teorier om ett postmodernt samhälle.
Ifall den "moderna tiden" på franska slutar redan med franska revolutionen, kan nationalismen till skillnad från metafysiken kanske inte anses vara speciellt kännetecknande för den moderna tiden, eftersom man med nationalism idag vanligtvis förstår en ideologi som gjort sig gällande främst under de två senaste århundradena. Förstår man med nationalism inte bara kravet på folkets självstyre, utan nationalism i en vidare bemärkelse, kan nationalismen (i Västeuropa) dock sägas prägla redan 1500-, 1600- och 1700-talet (men lokalt också 1300- och 1400-talet). Nyare tidens eller den tidiga nya tidens (early modern time) filosofi var till skillnad från den tyska romantiska och idealistiska filosofin inte partikularistisk eller kulturnationalistisk, utan betonade tvärtom det universella och försökte motverka den söndring och laglöshet som kyrkans splittring och minskade makt hade medfört, men 1600-talets filosofi hänger lika väl ihop med absolutismen och strävandena att etablera en politisk ordning på basen av suveräna territorialstater.
I History of Western Philosophy säger Bertrand Russell att kyrkans minskade och vetenskapens ökade auktoritet är kännetecknande för nya tiden ('modern' period), vars filosofi är "modern" i motsats till medeltidens filosofi som är "katolsk". (I sin översättning till svenska, Västerlandets filosofi, har Alf Ahlberg översatt modern period, modern times och modern age till "nyare tiden"18 och modern philosophy till "den nyare filosofien"19, medan J.A. Hollo i sin översättning till finska Länsimaisen filosofian historia översatt respektive termer till uusi aika och uuden ajan filosofia20.) Russell säger även (år 1946) att nationalstatens makt och uppgifter vuxit under hela nya (eller nyare) tiden.21 Russell tolkar i Västerlandets filosofi övergången från medeltiden till nya tiden utgående från västerlandets judiska, grekiska och romerska arv:
Den katolska kyrkan hade med sig införlivat element från tre håll. Dess heliga historia var judisk, dess teologi var grekisk, dess förvaltning och kanoniska rätt var åtminstone indirekt romersk. Reformationen förkastade de romerska elementen, mildrade de grekiska och stärkte i hög grad de judiska. På så sätt samverkade den med de nationella krafterna som upplöste de samhällsband, som först skapats av det romerska imperiet och därpå av den romerska kyrkan.22
Hävdar vi att nationalismen och statens centrala roll vid sidan av upplysningens projekt och framstegstron är karakteristisk för den moderna eller nya tiden, stämmer den moderna tidens slut och övergången till en postmodern tid väl överens med europeisk integration och en europeisk politisk union. Postulerandet att nya tiden nått sitt slut och att vi nu upplever en postmodern tid eller rentav en ny medeltid, så som bland andra Alain Minc låter förstå i sin bok Le Nouveau Moyen Age från 1993, kan ge Europeiska unionen ökat berättigande. Minc, som i Finland blivit (ö)känd som författaren till Le syndrome finlandais från 1986, lär dock inte höra till ivrarna för en ny medeltid, utan jämför sin samtid efter Sovjetunionens upplösning snarare med den mörka tiden efter det (väst)romerska rikets fall än med den senare medeltiden. Kännetecknande för den nya medeltiden är nationalstatens och den centraliserade maktens sönderfall. von Wright har i Myten om framsteget likaså påvisat likheter mellan sin samtid och medeltiden23, fastän inte i avsikten att argumentera för den europeiska unionen. von Wright ser utvecklingen mot en europeisk federation eller union som ett tecken på att "de nationella politiska systemen håller på att uppslukas av det globala teknosystemet".24 Jämförelsen mellan vår samtid och medeltiden bidrar i alla händelser till uppfattningen att nya tiden och nationalstatens tidsålder går mot sitt slut och därmed kan den "nya medeltiden" vara ett argument för en övernationell politisk federation.
Den konventionella indelningen av historien i antiken, medeltiden och nya tiden är till stor del ett resultat av renässansens, reformationens och upplysningstidens önskan att ta avstånd från det förflutna och markera ett övervinnande av det gamla. Då postmodernister idag tar avstånd från den moderna tidens utvecklingsoptimism och upplysningsprojekt får den moderna epoken nya konturer och nya tiden delvis nytt innehåll. Det definierande innehållet i termerna 'moderna tiden' och 'modern' tenderar att bli just de element som postmodernismen kritiserar.
Det postmoderna bestäms av det moderna, men det moderna bestäms numera även av det postmoderna. Detta gäller speciellt områden som tidigare har saknat en "modern" stil eller epok. Genom det postmoderna har det moderna fått nya bestämningar. Det moderna kan därför härledas ända tillbaka till Sokrates, Platon och Aristoteles, som (enligt Heidegger) införde metafysiken. Lyotards "moderna tidsålder" går inte riktigt så långt tillbaka som till de gamla grekerna, även om Lyotard i La condition postmoderne säger att Aristoteles genom att skilja metodologin från dess legitimerande metafysik hör till de mest moderna filosoferna25 och han i Political Writings föreslår att filosofin, åtminstone som kritik, alltid har varit modern (i motsats till klassisk).26 Lyotard påpekar i Political Writings att förhållandet mellan det klassiska och det moderna inte är kronologiskt, varför den "moderna" filosofin inte behöver tillhöra en modern epok. Enligt Lyotard börjar det moderna i den primära betydelse som begreppet ges bl.a. i La condition postmoderne istället med kristendomen.27 Aposteln Paulus är den första "moderna", medan Augustinus är den första moderna filosofen. Enligt vad Lyotard säger i Moralités postmodernes var det kristendomen som genom Paulus och Augustinus till det västerländska tänkandet introducerade eskatologin, vilken styr "den moderna föreställningen av historisiteten".28
I Le differend från 1983 ställer Lyotard två olika former av universalism och teleologi i motsatsförhållande till varandra: classique au sens de l'Antiquité och moderne au sens de la chrétienté29. Det klassiska står här för det antika, medan det moderna står för det kristna. Trots att Lyotard förknippar det moderna med kristendomen eller åtminstone med stora berättelser som har sitt ursprung i kristendomen, är emellertid den moderna tendensen att legitimera vetskapen eller vetenskapen med hjälp av stora berättelser ett fenomen som hänger samman med borgarskapet befrielse från traditionella auktoriteter.30
I "Modernity - an Incomplete Project" (ursprungligen ett föredrag från år 1980) berättar Jürgen Habermas att ordet 'modern' i dess latinska form modernus för första gången användes i slutet av det femte århundradet för att skilja det närvarande kristna från det romerska och hedniska förflutna.31 En filosofiehistorisk härledning av det moderna till Augustinus kan man även finna i Alf Ahlbergs Filosofiens historia från 1925-28. Ahlberg lämnar här obesvarat huruvida Augustinus, i vars självbekännelser eventuellt "den moderna människan för första gången framträder", är modern eller antik.32 Ahlberg påpekar dock att Augustinus tolv sekler före Descartes "med all önskvärd klarhet" uppställt "all nyare filosofis hörnsten", satsen 'Cogito, ergo sum'.33 (Trots att Augustinus ända fram till skolastiken och Thomas Aquinas (1225-1274) var kyrkans största teolog, är dock flera av Augustini "moderna" drag otypiska för medeltiden och karakteristiska först för nya tiden.)
Begreppen 'modern' och 'postmodern' torde vara klarast definierade eller åtminstone lättast att definiera inom arkitekturen. Arkitekturens historia, eller åtminstone arkitekturens skrivna historia, är enkel jämfört med t.ex. konstens historia. Charles Jencks' version av arkitekturens historia är rentav så entydig att Jencks (med glimten i ögat) kunnat hävda att den moderna arkitekturen dog i St. Louis, Missouri den 15. juli 1972 klockan 3.32 p.m. (lokal tid).34 I verkligheten är den moderna arkitekturens död naturligtvis mera komplicerad. Där moderna eller modernistiska bildkonstnärer fritt har kunnat revoltera mot moderniteten har de moderna arkitekterna emellertid varit beroende av samtidens politiker, byråkrater, finansiärer, teknologer och uppdragsgivare. Arkitekturen måste anpassa sig till tidens krav. Däri ligger även dess stora tidsdiagnostiska värde.
I Myten om framsteget säger Georg Henrik von Wright att arkitekturen är tidsdiagnostiskt sett speciellt intressant, emedan arkitekturen förutom en estetisk dimension även har en teknisk, en naturvetenskaplig och en social dimension.35 Enligt von Wright förkroppsligar den modernistiska eller funktionalistiska rörelsen inom arkitekturen samma avantgardistiska anda som modernismen eller "neomoderniteten"36 inom musik, bildkonst och lyrik. I själva verket var det, enligt von Wright, inom arkitekturen som benämningen 'postmodernistisk' först slog igenom.37 När någonting "slår igenom" är dock svårt att objektivt fastslå. Benämningen 'postmodern' var trendig inom litteraturteorin i USA redan i början av 1970-talet, fastän den inte slog igenom hos den stora allmänheten.
Det är inom arkitekturen som skillnaden mellan det moderna och det postmoderna är mest påtaglig. Den postmoderna arkitekturen och skillnaden mellan modernism och postmodernism inom arkitekturen har därför i någon mån kommit att fungera som ett paradigm för det postmoderna och för skillnaden mellan modernism och postmodernism inom andra discipliner. Då den av Las Vegas inspirerade poparkitekturen kallades postmodern kallade man även den samtida popkonsten postmodern. Där den postmoderna arkitekturen är eklektisk och dekorativ, är den sentida eklekticistiska och dekorativa konsten postmodern. I What is Post-Modernism? från 1986 jämför Jencks förhållandet mellan modernismen och postmodernismen inom arkitekturen med förhållandet mellan den protestantiska reformationen och den katolska motreformationen.38 Denna metafor kan tillämpas på förhållandet mellan modernism och postmodernism i allmänhet. Analogin till den postmoderna arkitekturen ger även anledning att i enlighet med Jencks' tolkning av det postmoderna kalla dubbelkodad konst postmodern.
Att övergången från modern till postmodern arkitektur är mera iögonfallande än motsvarande övergång på andra områden kan redan förklaras med att byggnader används, iakttages och upplevs av alla, medan många konstarter förblir okända för den stora allmänheten. Att övergången från modern till postmodern arkitektur är så skarp kan även förklaras med den funktionalistiska skolans och den internationella stilens starka dominans, speciellt i Norden, från 1920-talet fram till 1970-talet då funktionalismen plötsligt kom ur modet som en följd av bl.a. Romklubbens alarmerande prognoser från 1972, den moderna arkitekturens dödstöt i St. Louis år 1972 och oljekrisen år 1973. Eftersom begreppet 'modern arkitektur' är relativt entydigt jämfört med begrepp som 'modern konst', 'modern litteratur' och 'modern filosofi', är även begreppet 'postmodern arkitektur' relativt entydigt.
Inom arkitekturen representerar postmodernismen främst det som bryter med det funktionalistiska och universalistiska tänkandet. Där den moderna arkitekturens språk inte bara var internationellt, utan även universalistiskt, är den postmoderna arkitekturens språk lokalt och kontextuellt. Postmodern arkitektur betyder inte minst en återgång till eklekticismen, som kombinerar olika historiska stiltraditioner, men den postmoderna arkitekturen skiljer sig så väl estetiskt som tekniskt påtagligt från den arkitektur som modernismen i tiden revolterade mot. I likhet med postmodern konst kombinerar den postmoderna arkitekturen det moderna med det traditionella, det internationella med det lokala, det elitistiska med det populära. Liksom inom bildkonsten och musiken upplöser postmodernismen inom arkitekturen skillnaden mellan elitism och populism, mellan snobbig högkultur och folklig lågkultur.
Postmoderniteten inom arkitekturen kunde stå som en ursprunglig, egentlig eller bokstavlig postmodernitet, som har ett analogiskt samband med det postmoderna på andra områden. Det moderna huset kan vara en metafor för den moderna världen, medan det postmoderna huset är en metafor för den postmoderna världen. Det behöver dock inte finnas någon första paradigmskapande postmodernitet.
Det moderna kan numera även vara modernt i förhållande till någonting som är postmodernt, men i betydelsen ny är det moderna oftast modernt i förhållande till någonting som inte är nytt, utan traditionellt, antikt, gammalt eller föråldrat. Hur modernt eller nytt det moderna är framgår vanligtvis ur sammanhanget. Någonting som i ett sammanhang är modernt kan i ett annat sammanhang vara gammalt. Alf Ahlberg kallar i (1927 års upplaga av) Filosofiens historia (sjätte delen) den tyska idealismen för "den moderna idealismen". Det som gör denna idealism modern torde vara att det, enligt Ahlbergs filosofihistoria, även har funnits en antik grekisk idealism.
Beroende på ämnesområde kan den moderna tiden vara längre eller kortare, äldre eller yngre. På informationsteknikens område är den moderna tiden speciellt kort och ny. Tekniska metoder och modeller föråldras mycket snabbt genom att konkurreras ut av nya metoder och modeller. Då ett samhälle, en nation eller ett företag anpassas till den moderna tekniken och det moderna produktionssättet, som anses vara ett villkor för konkurrenskraft, talar man om utveckling och modernisering. Modernisering kan betyda det samma som industrialisering, men med modernisering kan man även, i enlighet med Max Webers (1864-1920) definition på det moderna, förstå avmystifiering, rationalisering och differentiering av de sociala institutionerna enligt västerländsk förebild. Enligt Weber karakteriseras den kulturella moderniteten speciellt av ett uppdelande av vetenskapen, etiken och estetiken i tre självständiga sfärer. I denna betydelse av modernitet manifesteras modernitetens början i Immanuel Kants filosofi och i hans respektive kritik av det "rena förnuftet", det "praktiska förnuftet" och "omdömesförmågan".
På ett globalt eller världsomfattande plan har modernisering mera eller mindre betytt det samma som westernization. Den traditionella kulturen och tekniken har ersatts av en ny, västerländsk kultur respektive teknik. Anpassning till den nya eller moderna tiden har betytt anpassning till den västerländska utvecklingsnivån och det moderna europeiska eller västerländska tänkesättet. För Sydeuropa har modernisering lika väl ofta betytt anpassning till den tid som behärskas av Nordeuropa och nya världen.
I den postmoderna tiden är situationen mera komplicerad. När det gäller utvecklingen av produktionsmetoden är det inte nödvändigtvis längre Europa eller Nordamerika som går i spetsen. Modernisering är i karaokens och den japanska högteknologins tidevarv inte det samma som anpassning till den västerländska förebilden. Därmed har själva begreppet 'modernisering' blivit problematiskt.
Genom att de icke-europeiska folken gjort sig gällande ekonomiskt, militärt, politiskt, teknologiskt och kulturellt, samtidigt som det globala, gränsöverskridande informationssamhället undergrävt den moderna europeismen, har begreppen 'framsteg' och 'utveckling' förlorat sina tidigare förefallande klara betydelser. Då den västerländska teknologiska civilisationens utvecklingskurs därtill har visat sig vara problematisk eller rentav ekologiskt katastrofal, kan utvecklingen inte längre sägas sammanfalla med moraliskt framåtskridande. Utvecklingen har sönderfallit i många utvecklingar eller förändringsprocesser. Där upplysningsfilosoferna, eller åtminstone Condorcet, gärna såg vetenskapliga och samhälleliga framsteg som två sidor av samma progress, är det nu uppenbart att den vetenskapliga och den sociala utvecklingen har gått skilda vägar, även om det finns ett samband dem emellan. Och vad som för en del västerlänningar är ett steg mot det bättre, kan för andra vara ett steg mot det sämre. Det modernas kris och det postmoderna betyder nya möjligheter till självförtroende inte bara för de icke-europeiska folken, utan även för Sydeuropa, som i motsats till den protestantiska världen har en premodern, d.v.s. medeltida och antik, tradition och historia att falla tillbaka på.
Till Tredje läsningen. Postmodernism.
Till Litteraturförteckningen
Till Innehålsförteckningen
Till början av Andra läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida
1. Lyotard (1988a) ss. 34-35
2. Begreppet 'dionysiska eran' kommer från abboten Dionysios Exiguus.
3. Se Tredje Moseboken 25:8 ff. Liksom Gud vilade på den sjunde och sista dagen och liksom lagen påbjuder judarna att vila på veckans sista dag, firade judarna sabbatsår det sjunde och sista året i årsveckan, d.v.s. vart sjunde år. Jubelåret, som var ett extra sabbatsår då slavar frigavs och skulder friskänkates, utlystes med stötar i jubelhorn (basuner av vedurshorn) vart femtionde år. Den romersk-katolska kyrkan firade jubelår, då botgöraren kan få sina synder förlåtna genom att besöka staden Rom och där deltaga i vissa ceremonier, för första gången A.D. MCCC (år 1300 e.Kr.). Jubelåret var tänkt att firas vart femtioånde år, men snart blev det tradition att fira ett
heligt år vart tjugofemte år. Katolikerna firar - exakt hundra årsveckor efter det första heliga året - jubelår det tvåtusende året i den kristna eran, eller det sista året i det andra milleniumet.
4. Collingwood (1951) s. 44
5. Evangeliet enligt Lukas 2:1
6. Pauli brev till galaterna 3:28
7. Collingwood (1951) ss. 49-50 I Teoria e storia della storiografia från 1916 har även Benedetto Croce, som hade ett stort inflytande på Collingwood, uttryckt den epokgörande händelsens essentiella roll i kristendomen: "I pensatori cristiani dividevano la storia in istoria precedente e seguente alla Redenzione; e questo periodizzamento non era un'appendice al pensiero cristiano, ma era il pensiero cristiano."
8. Pauli brev till romarna 6:3 ff., Pauli brev till kolosserna 2:11-12
9. Pauli andra brev till korintierna 5:17
10. Brevet till hebréerna 9:15 ff. Jfr Evangeliet enligt Matteus 26:28.
11. Petri första brev 3:20-21
12. Pauli första brev till korintierna 10:2-3
13. Andra Moseboken 12:23
14. Den sista västromerska kejsaren avsattes år 476.
15. Croce (1920) s. 287
16. Humanistinen tiedekunta - Opinto-opas B 1992-1995 s. 63
17. Löfgren/Molander (1986) s. 24
18. Russell (1994) s. 421 I ett annat sammanhang har översättaren valt uttrycket 'den moderna tiden'. (Ibidem s. 449)
19. Russell (1994) s. 423
I ett annat sammanhang har översättaren valt termen 'den moderna filosofien'. (Ibidem s. 449)
20. Russell (1948) s. 9
21. Russell (1994) s. 421
22. Ibidem s. 17
23. von Wright (1993) ss. 119-120
24. Ibidem s. 63
25. Lyotard (1985) s. 51
26. Lyotard (1993a) s. 24
27. Ibidem s. 160
28. Lyotard (1993) s. 90
29. Lyotard (1983) s. 223
30. Lyotard (1985) ss. 51-52
31. Habermas (1994) s. 126
32. Ahlberg (1952) s. 219
33. Ibidem s. 223
34. I St. Louis sprängdes den 15. juli 1972 en hel stadsdel i luften med anledning av den sociala misär som där hade rått. Tjugo år tidigare hade arkitekten bakom detta moderna byggnadsprojekt vunnit en utmärkelse av the American Institute of Architecture.
35. von Wright (1993) s. 32
36. Enligt von Wright levde 1700-talets och det tidiga 1800-talets "klassiska modernitet"upp i "modernistiska rörelser" efter första världskriger. Detta kallar han neomodernitet. (von Wright (1993) s. 30)
37. Ibidem s. 53
38. Jencks (1987) ss. 27-28, 40-41
Till Tredje läsningen. Postmodernism.
Till Litteraturförteckningen
Till Innehålsförteckningen
Till början av Andra läsningen
Till Ralf Wadenströms hemsida