Home page

Pappa kan älska! Den duktiga pappans diskurs

“I stället för ordet ‘mamma’ i stycket ovan kunde det lika gärna ha stått ‘pappa’. Till all tur är dessa frågor allt oftare också pappans frågor”, påstår en broschyr riktad till föräldrar. Kunde det verkligen, frågar sig samhällsvetaren Jaana Vuori och prövar:
Familjen är en helhet där alla medlemmars välfärd inverkar på varandra. Om fadern är nöjd med sitt jobb, sitt liv och sig själv utvecklas barnen harmoniskt, vare sig fadern gör sitt jobb hemma eller utanför hemmet. Tjänstefadern som trivs på sitt jobb och hemma är en god far. Om fadern igen skulle vilja sköta sitt barn själv, tycker han det är tungt att gå på jobb, och det återspeglas på barnet.
Nej: mamma byts inte så där bara ut mot pappa, och en av de stora behållningarna av Vuoris doktorsavhandling “Mammor, pappor och experter” är att den noggrant visar var och hur det skär sig. Mödraomsorgens diskurs, där den biologiska modern upphöjs till bästa och enda vårdare, levde gyllene tider på 1950-talet men har sedan dess delvis fått vika. Den har ändå ingalunda ersatts av sin utmanare, det delade föräldraskapets diskurs. I stället lever de båda i konstant spänning med varandra, dyker upp i varandras texter och underminerar varandras projekt. Mödraomsorgen figurerar ofta som en hänvisning till sakernas faktiska tillstånd: experten talar först neutralt om föräldrar för att någonstans halka in på det faktum att ‘det ju fortfarande oftast kvinnor som sköter, vårdar, tar ansvar, osv ..’ Eller så byts ‘föräldern’ plötsligt ut till mamma: “Ettåringen är ännu mycket beroende av sina föräldrar. Emellanåt kan barnet vara så fast i sin mor att det inte ens låter henne gå till ett annat rum.” Delat föräldraskap är däremot inget realismprat utan en ideologisk utopi, en programförklaring och därmed en annan genre: pappor kan sköta sina barn och det är jättegivande, hurra!
Dagens mammor och pappor lever därmed i olika språkliga universum. Att skriva ‘pappa deltar’ är inte symmetriskt med ‘mamma deltar’, betonar Vuori - de könsolika diskurserna leder betydelsen och associationerna åt olika håll. När experter ger råd om faderskap berättare de att män är precis lika bra på att vårda som kvinnor, om inte bättre (pappor är så lekfulla och skapande), och att det är berikande och manligt att sköta barn. När de ger råd om moderskapet diskuterar de ‘valet’ mellan att yrkesarbeta och vara hemmafru. På sin höjd frågar experten artigt och i det närmaste retoriskt: ”Varför kunde inte också pappa någon gång stanna hemma?”
Genomgående är det fadern som gör saker och är duktig. I mödraomsorgens diskurs ‘hjälper’ han mamman de första tre åren för att sedan leda barnet (läs sonen) in i självständighet och civilisation. I det delade föräldraskapets diskurs ska pappa delta från första början, fast normen ohjälpligt är mamman: ”barnet behöver sin pappa lika mycket som sin mamma” - inte tvärtom. Det är fadern som delar och deltar, medan mamman sällan presenteras som en handlande, väljande människa. I själva verket ställs ännu ett krav på mamman: hon ska locka pappan att dela. 

Forskningen analyserar finskspråkiga texter skrivna av sakkunniga – i första hand psykologer, familjerådgivare och forskare - under åren 1985-1995. Ur ett stort material har Vuori valt ett trettiotal texter för närmare analys. Hon kombinerar Michel Foucaults tankar om biomakt och det moderna samhällets styrningsformer med kvinnoforskningens teorier om vård och kön. Framför allt gör hon en proffsig närläsning av texterna. Här har den s.k. lingvistiska vändningen inom samhällsvetenskaperna för ovanlighetens skulle lett till att forskaren verkligen använder sig av solid och begriplig lingvistisk metodologi. M.A.K.Hallidays språklära tas i bruk för att granska hur språket framställer handling och passivitet, generaliseringar och normer, familjemedlemmarnas relationer sinsemellan och författarens relation till dem och till läsaren.
 Jag har själv en sådan aversion mot socialproffsens luddiga och hurtiga broschyrtexter att jag först knappast kunde läsa de textutdrag Vuori benar isär, men hon lyckas göra dem fascinerande. (Tacka Foucault att han gjort dylika texter intellektuellt attraktiva! De högt utbildades normala inställning är att vägra befatta sig med det som produceras ett steg lägre i den professionella hierarkin.)
 Överraskande nog var så mycket som var tredje text i Vuoris material psykoanalytiskt inspirerad. Här hittas fortfarande mödraomsorgens ihärdiga försvarare, och familjen diskuteras på ett resolut essentialistiskt och heterosexistiskt sätt. “Om fadern får moderns uppgifter och emotionella betydelse för barnet, vem blir då far i familjen? Försöker kanske modern fungera som far? Jag befarar nog att barnets identitetsutveckling kan rubbas illa i ett sådant familjesystem” skriver en finsk psykoanalytiker - år 1991! Av experterna är det psykoanalytikerna som mest explicit ser delat föräldraskap som en fara, och faran i fråga är ofta att barnet kan bli homosexuellt. Den minoritet av psykoanalytiska texter som stöder delat föräldraskap ser sig manade att lugna oss med att könsidentiteterna inte är hotade: ”Tiden som en ’andra moder’ ärt kort. Snart är fadern en far och man åt barnet.” Men överallt är det symbios och objektsförlust här och patologier och misslyckad oidipal övergång där.
 När jag konfronteras med detta dravel förstår jag bättre att feminister som arbetar inom den psykoanalytiska traditionen på senare tider velat slänga det mesta av den överbord: Nancy Chodorow menar i sin bok “The Power of Feelings” att teorin om transferens är det enda som är ett universellt gångbart analytiskt verktyg, allt annat - inklusive oidipalfasen - kan förekomma i vissa fall och kulturer men inte i andra. Toril Moi hävdade för sin del nyligen i Dagens Nyheter att psykoanalysen helt borde överge tanken på ‘det kvinnliga psyket’ - bland annat för att det leder raka vägen ned i mödraomsorgens och den luddiga subjektivitetens träsk. Jaana Vuori verkar däremot inte mena att all teori om kvinnlighet och moderskap är suspekt – och hon påminner om att kvinnors sexualitet knappast alls teoretiserats utanför psykoanalysen. Man måste därmed gräva sig igenom dess smittsamma arv, om än för att sedan avstå från det.

Ett kapitel fokuserar den skenbara könsneutralitet som helt dominerar finländsk byråkratiska och mycket av den populära familjepsykologin. I likhet med Veijolas och Jokinens bok och annan feministisk kritik visar Vuori hur könsblindheten döljer samhälleliga maktrelationer under sitt snack om individers val. Antagandet om mödraomsorg befästs just för att det inte konfronteras. Vuori visar också hur kön och sexualiteten benämns - som problem - genast då vi hamnar utanför den ‘hela’ kärnfamiljen: den skilda faderns frånvaro är ett problem, styvfadern är ett problem. (Den duktiga fadern har alltså sin Hyde i den onda, frånvarande, våldsamma eller incestuösa fadern, men dessa är diskursivt två totalt åtskilda gestalter: fadern som byter blöjor är inte fadern som dricker och slår.)
Moderns alltför nära relationer till sitt barn, eller till sin egen mor, är också ett genomgående problem för psykologerna. Också de som anser att modern alltid är den primära vårdaren blir nervösa om hon inte vaktas av den hjälpande fadern. Generationernas samarbete, nätverk mellan kvinnliga släktingar eller väninnor är ofattbart nog ett hot. Varför det skulle vara så motiveras inte - utom av psykoanalytikerna, men de för inte fram några empiriska bevis.

Men fru moder sitter tyst
Här kommer vi in på den gemensamma grund de två stora diskurserna delar, och som Vuori kritiserar: vare sig pappa ‘hjälper’ (mödraomsorg) eller ‘delar’ (delat föräldraskap) är det just han som ska göra det. Mormor, en andra kvinnlig förälder, en kommunalt anställd vårdare, eller helt enkelt en ensam nöjd mamma går inte. Pappan ska med, och det är kvinnornas - mammornas och de till övervägande de kvinnliga professionella vårdarnas och experternas - sak att se till att han gör det. Pappan får däremot absolut inte tvingas med. Detta har inget med samhällelig ojämlikhet eller med män som kollektiv att göra, nej, experten ska uppmuntra och mamman ska locka. ”Mamma måste också förstå, att det inte alltid är så lätt för pappa att förstå”. Paradoxalt nog skrivs det massor om pappor (2/3 av de analyserade texterna talade mest om och riktade sig formellt till fäder!), men detta läses och anammas i praktiken oftast av kvinnor. Det delade föräldraskapet kan bli till ytterligare en kvinnoplikt och källa till dåligt samvete. (’Varför vill barnen inte att deras pappa läser gonattsagan, har jag misslyckats som mor?’)
I sin koncentration på fadern har det delade föräldraskapets diskurs också förbisett mamman. Hon avbildas som i middagsbordet i Drummelpetter: …och fru moder sitter tyst, tänker uppå intet just. (Vi kan bara anta vem som lagat maten och vem som städar upp efter att sonen dragit ned duken på golvet – mamman eller den ännu osynligare tjänarinnan.) Vuori hittar bara enstaka texter där mamman tas upp som en hel och mångsidig person, och exemplen är inte precis sprittande: modern som förför fadern in i föräldraskap, eller ’den dåligt ammande modern’.) “Kvinnans gestalt blir till en nödvändig bakgrund, och ibland beskrivs modern som ett hinder för förverkligandet av mannens faderskap. Faderns deltagande i vården och uppfostran av barnen motiveras med barnets och mannens egna behov, men knappast någonsin med kvinnans agerande, önskan och behov”, sammanfattar Vuori.
 Det här innebär förstås inte att Vuori tar avstånd från delat föräldraskap som politisk och vardaglig målsättning. Snarare varnar hon för att se det som en universalmedicin för allt och alla som finns inom familjelivets sfärer. Hennes arbete tecknar tydligt jämlikhetsdiskursens barlast, begränsningar och fallgropar. Feministiska familjeforskare har länge frågat sig hur mannens roll i familjen ‘fortfarande’ kan vara så traditionell och begränsad. Vuori ifrågasätter den implicita framstegsretorik som de - och jag - rört oss med, och stiger medvetet ur det ideologiska patos vi burits upp av.  Det ger rymd åt tanken, och det påminner om att relationen mellan vuxna och barn inte behöver bindas fast till den heterosexuella relationen mellan man och kvinna. 

Anna Rotkirch
Jaana Vuori: Äidit, isät ja ammattilaiset. Sukupuoli, toisto ja muunnelmat asiantuntijoiden kirjoituksissa. (Mammor, pappor och experter. Kön, repetition och variation i sakkunnigas texter.) Tampere University Press 2000.
Citaten är översatta av AR.
Seriens tidigare artiklar diskuterade Riitta Jallinojas Perheen aika och Soile Veijolas & Eeva Jokinens Voiko naista rakastaa? 

To the beginning * Till början * Alkuun