Home page

Nyaste Anna lockar med insyn i “vardagens konflikt hos Susanna och Jari Sievinen”. Simmarstjärnans familj har fått en andra son. Rubriken lyder: “Bara vi också hade tid för varandra.” Mycket i intervjun går i de vanliga banorna - Jani kunde till all tur vara med om förlossningen (fast han 220 minuter senare satt i flyget till Japan) och Jani är mjukare än Susanna med barnen. Men mot slutet blir journalisten krävande: hur sköter ni parförhållandet då? Och Jani medger att Susanna känner sig förbisedd, han har inte för vana att ge blommor eller presenter och hennes födelsedag glömde han också. Susanna berättar att hon och barnen oftast redan ätit middag då Jani kommer hem. Hon sitter nog med honom vid bordet, men har ont samvete över att hon inte längre är hungrig... 

Jag är nästan helt säkert på att journalisten läst eller hört talas om Soile Veijolas och Eeva Jokinens Voiko naista rakastaa? (Kan man älska en kvinna? eller Kan en kvinna älskas?). Bokens öppning är dräpande genial - en närläsning av fyra kändisintervjuer som obestridligt visar hur hustrun förbises av både mannen och journalisten som en levande människa med egna åsikter. Överkapellmästare Esa-Pekka Salonen kan lugnt och oemotsagd vara säker på att hans hustru, som gett upp sin karriär som musiker i.o.m. familjen, inte längtar tillbaka till estraderna. “Snarast längtar hon nog efter att få sova.” Ingen frågar hustrun själv. Männen stoltserar med att de ger tid åt barnen - inte åt frun. Jani vill helst gå och fiska med äldre pojken under semestern...
 Många har redan påpekat att den ‘nya’, involverade fadersrollen inte nödvändigtvis går hand i hand med en strävan efter könsjämlikhet. V&J tar en annan stig och läser texterna utifrån Luce Irigarays vision av könsskillnadens etik. Vi kan älska barn, mödrar och män, men man(en) kan inte älska kvinnan: “Rymden mellan man och kvinna har uttömts till plikter, rättigheter, dragningskraft, åtrå, ägande och konsumtion. Vi är långt från den respekterande könsskillnadens kultur.”
 Ett annat redan klassiskt kapitel granskar experters skilsmässoråd. Den finska officiella retorikens falska könsneutralitet utreds. T.ex. råder läkaren, mjukis- & vänstermannen Ilkka Taipale “paren” att ha större tålamod: “Tillspetsat kan man säga att man kan stå ut med att bli slagen en gång och meddela att det inte får bli en andra gång.” Vem är det som slår och vem blir slagen? Är det alltså kvinnorna som i regel inte har tillräckligt tålamod? Och vem bör, enligt den här logiken, ta på sig ansvaret för att förhållandet tar slut om det hackas en gång till?  Också kvinnan? Det här avsnittet helt enkelt måste bli obligatorisk läsning för alla blivande tjänstemän (journalisterna läser som sagt redan). Författarna uppmanar oss att ana oråd alltid då det talas om ‘par’, ‘makar’, ‘föräldrar’ och ‘mänskor’ som gifter och skiljer sig (‘mänskor’ får ju heller inte göra det utan enbart män med och från kvinnor). Lika suspekt är det när känslorna blir styrande subjekt, kärleken svider och sorgen helar. Dels för att det döljer existerande orättvisor och förtryck. Dels för att vi genom könsneutraliteten förlorar möjligheten av en spänande och respektfull könsolikhet.
 I ett kapitel försvarar V&J bruket av en inom finsk kvinnoforskning ovanlig term, patriarkatet. Också Finland är ett “offentligt patriarkat” där mäns göranden värderas högre än kvinnors, och också högre än det män gör tillsammans med kvinnor. Det är nyttig påminnelse, fast jag saknar en diskussion om vilka institutioner och principer inom välfärdsstaten som upprätthåller patriarkatet och vilka som motarbetar det.
 Recepten då? Där Riitta Jallinoja i sin bok tyckte att familjens rutiner och familjetiden behöver stärkas, talar Veijola & Jokinen om starkare kvinnonätverk och större kvinnlig medverkan i de manliga nätverken. De tror på en skild dimension för Paret inom familjen, t.ex. i form av ett rum. De hoppas få läsa mera om “hur en kvinna som är mor kan vara attraktiv och åtråvärd i sitt eget förhållande”, de vill möta en offentlig manlighet som “kan leva med en kvinna i vardag och fest, på arbetet och hemma, utan att göra kvinnan till en estetisk eller moderlig kuliss för sin egen verksamhet med andra män.”
 Som det hörs är andra delen snarare manifest än analys. Pamfletter har vi verkligen inte för många av, men de provocerande generaliseringarna kan motverka avsikten. Ja, det finns en törst efter romantisk kärlek och sanna möten hos förvånansvärt många kvinnor som lever med män. Här vidrör boken en kulturell öm punkt som redan gör läsaren sårbar. Men de flesta  av oss har också sett män som inte är inriktade på de prestigefyllda manliga nätverken, som älskar sina kvinnor i vardag och fest, som inte bara är glamourpappor utan också stödande och respektfulla partners. (Och som också krisar och skiljer sig, fast kanske mindre ofta än genomsnittet.) Långt före Tarja Halonen & Pentti Arajärvi hade vi Erik Bergman och Solveig von Schoultz, Irmelin Sandman Lilius och Henrik Lilius - ja, redan Sylvi och Urho Kekkonen var väl något slags bild av äktenskaplig respekt och förundran.
 Bokens avstamp är i den egna generationenserfarenheten: 1980-talets kvinnor som diffust utgick från jämlikhet men saknade konkreta modeller för vad det kunde innebära att vara en jämlik hustru, eller en jämlik finsk man. Denna story är intressant men blir tyvärr outredd. Den är säkert än annan än de manliga kändisarnas, där en för Finland sällsynt hemmafrumodell prövas inom familjer som är ute på en klassresa med expresståg. Veijola & Jokinen säger sig också analysera intervjuer, inte de intervjuades känsloliv, men mot slutet förklarar de obekymrat bl.a. mäns självmord med sina antaganden.  
 Och hur ska vi ha det med själva huvudtesen - att det älskas för lite och för oromantiskt? Att det faktiskt gör någon större skillnad om Hjallis pratar om sina känslor för Leena och inte bara för den nya babyn? Eller om Teemu ordnar stearinljusmiddagen och inte Sirpa?
 Jag vet inte heller varför vi borde ta hustrurnas krav - ifall det faktiskt är vad det kräver, förutom sömn - om mera partid och mera manlig upmärksamhet på så exalterat och ahistoriskt allvar. Vad Jallinojas bok visar är hur den romantiska kärleken i dag kommit att fixera sig vid diffusa och interna ‘hinder’ som ständigt måste både skapas och övervinnas, och att detta romansarbete är något kvinnor tilltalas av mera än män. Jag tror Jallinoja gör rätt i att åtminstone delvis ifrågasätta hela det projektet, och att tala för andra former av kärlek och solidaritet inom och utom familjerna. Veijola och Jokinen hoppar också förvånansvärt lätt från en ny könsskillnadens etik till en ständig sexighet (“Vi vill höra om hur familjefadern är förförisk och manlig i sin hustrus ögon.” Vill jag?).
 Hustruns uttalade behov av att få tillfällen att förföra sin man är heller inte nödvändigtvis samma sak som att hon vill bli uppmärksammad som hel människa. Bl.a. den feministiska evolutionsteoretiken Sarah Hrdy betonar att mäns faderskap är starkt beroende av hans förhållande till faderns moder (monogama män är bättre fäder). Samma sak märker socialvårdarna i dagens Finland: faderns förhållande till familjen går via (kärleks)relationen till barnens mor. När Susanna i intervjun med nyfödd baby på armen talar om att hon vill se mera av Jani på tumanhand kan det handla om en mycket primitiv reaktion, avsedd att se till att han inte lämnar dem allihop. Inget illa med det, men är det fröet till en revolutionär etik? 
   Kan man älska en kvinna? är långt originellare i ansats och resultat än t.ex. Nina Björks rikssvenska feministiska debattbok Under det rosa täcket. Den är också oftast hisnande välskriven. De medelålders manliga recensenterna har emellanåt blivit rabiata. Feminister skrämmer den finska mannen, sammanfattade Saska Snellman nyligen i HS. Hoppas att de här två feministerna, likt Björk, hittas av de unga kvinnorna och männen.

Anna Rotkirch
Soile Veijola & Eeva Jokinen: Voiko naista rakastaa? Avion ja eron karuselli. Helsingfors, WSOY, 2001.
Riitta Jallinoja: Perheen aika. Helsingfors, Otava, 2000.
 

To the beginning * Till början * Alkuun