Home page

Kvinnotrafik

Nordens gröna har nyligen, bl.a. genom insändare i Hbl och Ny Tid, föreslagit att alla kvinnor som prostituerar sig i Norden skulle få rätt till uppehållstillstånd – eftersom de är offer, och eftersom det är fel att ytterligare straffa genom att sända dem hem till ekonomisk misär. Ytterligare skulle de få rätt att återförena sig med familjemedlemmar. Förslaget är ett uppiggande exempel på total naivitet eller en genial strategi för hur vi äntligen kan öka flyktingkvoterna. 

Ett förverkligande skulle omedelbart leda till en massiv migration av (åtminstone) östeuropeiska kvinnor, med familjer i eftertåg. Kvarstår bara frågan om varför de kvinnor och män som inte vill eller kan prostituera sig som enda befolkningsgrupp INTE skulle få flytta till en nordisk välfärdsstat? Situationen skulle med andra ord likna den i 1920-talets Ryssland, där en mängd kvinnor plötsligt anmälde sig som prostituerade, eftersom dessa hade förtur i bostadskön.

Nyhetsnotiserna och de politiska uttalandena kring ‘trafficking’, dvs internationell kvinnosmuggling och koppleri, gör en lätt minst lika förvirrad som upprörd. För att förstå de olika – ofta motstridiga - logikerna bakom de nordiska grönas förslag kan det hjälpa att läsa reportagen i senaste NIKK magasin. 
Ett av dem beskriver hur en lettisk kvinna hamnar till bordellen i en förort till Köpenhamn – dvs enkla och effektiva sätt att kringgå Schengenländernas gränskontroll. 
Bland organisatörerna på den danska sidan hittas östkriminella och riktiga bordellmammor, men också ett gift par med en hundkennel, en vd, en IT-expert, och en busschaufför med fru… En artikel beskriver varför svenska män köper sex, medan en annan redogör för svårigheterna att definiera trafficking i samband med FNs Palermoprotokoll från år 2000. Splittrade glimtar av mycket olika verkligheter.
Marlene Spanger beskriver två fall av afrikanska kvinnor som prostituerar sig i Europa. Den första kvinnan, Julia, kommer från Sydafrika och är lärarinna. Hon har fem barn och lärarlönen räckte inte till efter att hennes man dött i en arbetsolycka. Julias mamma fick vårdnaden om barnen då Julia reste till Danmark, där hennes morbror sedan tidigare bodde. Hon gifte om sig i Danmark och började arbeta som städerska, eftersom hennes danska språkkunkspaer inte räcker till för att arbeta som lärare. En dansk kvinna föreslog henne extra inkomster genom prostitution och Julia började arbeta  med “det där”, som hon kallar det, i olika danska städer. Varken hennes danska eller afrikanska familj känner till Julias andra utkomstkälla. 
Den andra kvinnan, Sarah, växte upp i Ghana och bor i Amsterdam med man och barn. Eftersom hon som den äldsta av nio syskon hann få någon utbildning före hennes pappas död, är det nu hennes plikt att se till att syskonen kan utbilda sig. Vid sidan av sitt arbete vid posten arbetar hon i danska sexklubbar. Ingen familjemedlem vet något om “saken”, som Sarah kallar det.
Spangers fallbeskrivningar är inte typiska fall av människosmuggling, eftersom Julia och Sarah kom till Europa på egen hand och inte då sysslade med prostitution. Men de känns viktiga eftersom de är så begripliga, konkreta och vardagsnära. De är också typiska på många sätt: kvinnorna prostituerar sig medvetet, uteslutande av ekonomisk nödvändighet, och som de hoppas temporärt. Det handlar alltsomoftast inte om ett yrke, utan om en strategi för överlevnad och social mobilitet.
I de nordiska länderna sker prostitution ofta i samband med något slags internationella ligor. Men största delen av den nordiska prostitutionen handlar om småskaliga nätverk utan någon toppstyrning. Största delen av de kvinnor som prostituerar sig vet, precis som Julia och Sarah, vad de ger sig in på, och är mer eller mindre nöjda med pengarna de får. De som inte är det vill heller inte samarbeta med polisen eller forskare, eftersom straffen för koppleri är skrattretande låga och åtal i regel leder till att kvinnorna får lämna landet, ofta med en stigmatiserande stämpel i passet.

NIKK, som står för Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning, har förstås sammanställt numret i samband med den kampanj mot kvinnosmuggling som nu inletts i Östersjöområdet. Just notiserna och insändarna kring den här kampanjen fick mig till en början på sin vakt. Det fanns flera tecken på att prostitutionsdebatten igen höll på att snärja in sig sina eviga och enerverande fällor. Då vi talar om sex, i synnerhet om köpt sex, hamnar vi ju rakt in i fantasiernas, mardrömmarnas och könskrigens mitt. Den egentliga prostitutionen - säljarnas, köparnas och kopplarnas vardag och känslor - blir någon annanstans. Alla vill så väl, men plötsligt är vi där igen: alla sextjänster (från pornografi till telefonsex till eskortservice till prostitution) likställs med prostitution, och prostitution likställs med slaveri.
 Tänk efter, hur många gånger har du inte hört om Sexslaven, den intet ont anande unga kvinnan som fråntas sitt pass och stängs in i ett rum för gruppvåldtäkter? Bilden av sexslaven ‘råkar’ samanfalla med en vanlig sexfantasi, både bland män och kvinnor och i erotiska klassiker som de Sade och Pauline Réage. Sexslaven råkar också ut för den vanliga nyhetsinflationen – antalet sexslavar i Europa måste växa exponentiellt för att väcka uppmärksamhet, trots att det är så gott som omöjligt att värdera deras egentliga antal.
När Hbl rapporterade från den nordiskbaltiska prostitutionskonferensen talades det också om “människohandel” och “sexslaveri”. För mig komprimerades denhär synen i ett Extrem-Talk i vintras, där Peter Nyman intervjuade den prostituerade Lady Johanna. Journalisten måste förstås fråga: Men hur känns det egentligen, att sälja sig själv? Lady Johanna svarade att hon sålde sextjänster, ingalunda sig själv – varken sin själ eller delar av sin kropp. 
 Nu menar jag inte att det inte skulle finnas regelrätt slaveri bland de prostituerade, eller att antalet ofrivilligt prostituerade inte skulle ha vuxit. Utan att det finns ett behov av lågmälda och försiktiga bedömningar. Tyvärr har vi både global handel med kroppsdelar och global prostitution, men de är inte samma sak. När t.ex. forskargruppen vid Stakes i Finland otvetydigt slår fast att prostitution alltid är våld mot kvinnor, eller att gränsen mellan barn- och vuxenprostitution är omöjlig att dra, hamnar vi i en återvändsgränd. Om all prostitution är lika med att våldföra sig på barn, måste den förstås kriminaliseras. Men  det finns få tecken på att en kriminalisering hjälper de inblandade kvinnorna.

Det bästa med nutidens debatt är att vi i köparländerna klart säger oss vilja hjälpa de kvinnor som i dag prostituerar sig. Enligt Palermoprotokollet är kvinnor som prostituerar sig genom koppleri (definierat som långvarigt nätverk med fler än tre personer) alltid offer för brottslighet. Alternativet hade varit att skilja mellan dem som visste vad de gav sig in på och godkände det, och dem som inte visste och/eller inte godkände. Det hade ändå varit mycket svårt att bevisa vad en kvinna godkänt eller inte. FN valde därför att betona att de flesta kvinnor som prostituerar sig gör det av ekonomisk utsatthet och inte fri vilja, och att koppleriligorna förtjänar ordentligt på denna kvinnors utsatthet. 
En begriplig och sympatisk lösning, med andra ord. Eftersom kvinnorna själva utsatts för brott, ska de inte deporteras som polisen gör nu, utan stödas, vårdas och hjälpas. Men utgående från den här synen på offer hamnar vi rakt i förslaget ovan om automatisk upprättshållstillstånd för kvinnors som prostituerat sig.
 Att på allvar hjälpa de kvinnor som prostituerar sig i Norden i dag skulle kräva långsiktiga insatser för global rättvisa, vilket inte precis är vad regenterna Niinistö-Lipponen specialiserat sig på.
Trots det finns det en mängd småskaliga, konkreta förslag som hjälper på kort sikt. Språkkurser för invandrare likt Julia, effektivt rättsskydd för dem som vittnar om människosmuggling. Vettigare brottslagstiftning för koppleri, som i dagens Finland sköts som ett sexualbrott i stället för i samband med annan ekonomisk brottslighet. Förvånansvärt ofta missförhållanden som lätt kunde rättas till. 
Fast vad vet jag. Det verkar ju som om offentligheten behöver “sexslavarna” och “kroppshandeln” för att alls väcka den kritiska massan. Lönar det sig alltså att överdriva, förenkla och blåsa upp så att något förbättras? Nyligen fick protester Nordens största tidning Helsingin Sanomat att sluta med sin ytterst lönsamma koppleriverksamhet i form av prostitutionsannonser. Fast igen var det knappast någon som frågade sig hur de prostituerade vardag förbättrades av detta.

Anna Rotkirch

PS. NIKK magasin kan du prenumerera på gratis genom att skriva till NIKK, POB 1156 Blindern, NO-0317 Oslo, se också www.nikk.uio.no

****************************
Svar till Nikolajsen:
Ny Tid, september 02
Men är det ’människohandel’?

Maud Nikolajsens inlägg förra veckan lyfter fram flera viktiga och vettiga åtgärder mot ‘kvinnotrafiken’ i Europa. Min kolumn (nr 29/02) ville inte så mycket ironisera som diskutera det svåra med att definiera och åtgärda problemhärvan. Förslaget från Nordiska Rådets vänster-socialistiska gröna grupper om att “de som utsatts för människohandel för sexuella ändamål ska erhålla flyktingstatus i samtliga nordiska länder” ser jag som ett typiskt exempel på hur knepigt det är. Nikolajsen sager sig inte förstå varför förslaget är naivt och kontrar med att politik också ska vara det omöjligas konst, vilket jag sig håller med om. Låt oss därför titta noggrannare på förslagets ordalydelse.
“De som utsatts för människohandel” – är all trafficking verkligen människohandel? Är detta inte just ett exempel på riskabel terminologisk inflation? Att ester plockar jordgubbar i Finland är inte människohandel, att britter köper indiers njurar är inte människohandel, men att kvinnor från Petersburg säljer sextjänster i Kotka är det? Observera att jag INTE jämställer sysslornas art och godtagbarhet – men “människohandel” skulle jag reservera för regelrätt slaverikommers, sexuell eller inte. 
Vilket leder oss till följande uttryck, “människohandel för sexuella ändamål”. Ska då inte ALLA offer för människohandel få flyktingstatus?
Liksom jag diskuterade i kolumnen, inkluderar definitionen av ‘trafficking’ alla transnationella prostitutionsnätverk med mer än tre personer, oberoende av i vilken grad kvinnan som prostituerar sig kan sägas göra det frivilligt, av tvång, missuppfattning osv. Det innebär enligt min mening att vi inte automatiskt kan uppfatta alla dem som prostituerar sig som offer i behov av flyktingstatus. Den dag en sådan lag trader i kraft får vi köer vid gränsen av människor som vill bli förmedlade av ett prostitutionsnätverk. Mer ändamålsenligt skulle bl.a. vara att ge flyktingstatus åt kvinnor som angett sina kopplare och fruktar hämnd. Redan det är en tillräckligt ‘omöjlig’ politisk målsättning åtminstone på denna sida av Bottniska viken.

Anna Rotkirch
 
 
 

To the beginning * Till början * Alkuun