Home page

Jag leder en kurs där studenterna genomför egna små forskningsprojekt. En grupp ville forska i rasism bland dagens unga. I deras första utkast till frågeformulär hade dock ord som utlänning och invandrare försvunnit. I stället talades det om mångkulturalism och att godkänna minoriteter. Så luddigt som möjligt - av pur hänsyn.
 Efter att jag påpekat att finlandssvenskarnas och somaliernas situation tål att behandlas skilt för sig började hela (den finskspråkiga) seminarigruppen diskutera om finlandssvenskarna är en minoritet. Majoriteten ansåg att så inte var fallet. Men, liberala unga som de är, var de förstås beredda att godkänna den svenska minoriteten - om den nu finns.
  Vad döljer sig bakom nyheterna om att vi tolererar allt mera? Ett lovvärt historiskt framsteg, javisst. Men sedan måste man ju fråga sig vad det är hos olika etniska, språkliga eller sexuella minoriteter som ska ”tolereras”. Lena Malm undrade det nyligen i Ny Tid (nr 41) med anledning av att tidningens journalister sagt sig vilja undvika att fotografera en alltför “stereotypiskt lesbisk” kvinna. Jag kunde själv ha resonerat som de, i den missriktade goda avsikten att hindra läsaren från att stärkas i sina fördomar. Varför får inte lesbiska följa en stereotyp, precis som majoritetsbefolkningen (finskans träffande “valtaväestö” har både majoritet och makt i sig) gör? Dessutom har jag lärt mig att det heterona ofta tror är en lesbisk stereotyp i själva verket är de radikala lesbiskas image - stereotypen ser mycket alldagligare ut.
  Vilket påminner mig om den ryske konstnären som sent omsider fann sin homosexuella identitet. Grannarna blev så nöjda, eftersom han rakade bort sitt långa suspekta skägg - typiskt för ryska manliga intellektuella - och äntligen blev normal och sportig. Eller anekdoten om hur en lesbisk forskare från New York kom till Moskva ultratrendigt klädd med svarta kläder, tjocka stövlar och snaggat hår - varpå alla trodde att hon hörde till den ryska fascistiska rörelsen.
 Genom att väja för stereotyperna ger vi dem makt. När man ser trollen i ögonen  spricker de, och blir vanliga olika människobarn.
 Med tolerans mäter man enbart avsaknad av medveten diskriminering. Drygt hälften av männen i både Finland och Petersburg anser att myndigheterna inte ska blanda sig i vuxna människors homosexuella relationer. (Kvinnorna tycker så mycket oftare.) Fast toleransen är lika i de två länderna, är det stor skillnad mellan hur man inte tolererar. I Ryssland är det mindre än tio år sedan män kunde dömas till fängelse och kvinnor förpassas till psykiatrisk vård ifall de älskade någon av samma kön. I Finland handlar debatten för tillfället mera om människors rätt att bilda familj. Att stöda myndigheternas inblanding kan på så sätt betyda allt från att vilja avrätta, fängsla eller misshandla till att inte godkänna partnerskapslagen. Ändå är det snudd på ofattbart att var tredje ung (18-35-årig) finsk man faktiskt tycker att staten ska blanda sig i myndiga personers sexliv. I dessa neoliberalismens tider!
 Toleransen har inget eget innehåll. Den kan inte gälla riktiga personer och kulturer, endast rikta sig mot de ideologier som vill åt människor på grund av deras kultur. I varje konkret situation är ‘tolerans’ en hårsmån från krigsförklaring - tänk er att säga till en vän, älskad, eller granne: Jag tolererar dig! Det skulle utan vidare tolkas som en förolämpning.  
 Toleransen ser ut så här: Zoologiska museet har en utställning om lust och fortplantning. Skolklasser lockas bekanta sig med evolutionsteorin genom en påhittad kvällstidning med korta och vitsiga artiklar. Förälskelse, utsmyckning och lust diskuteras automatiskt som heterosexuella fenomen. NATURligtvis, eftersom idén med det hela är att föröka sig. Sedan finns det två notiser om att apor av samma kön kan ha sex. Tolerant? Ja. Virrigt och motsägelsefullt? Ja.
 Och så här: jag går på två utställningar med enbart finsk textning. I båda fallen ger de ansvariga glatt exakt samma förklaring: vi kan ursäkta oss med att vi inte ens tänkte på svenskan! Jag ska alltså vara glad över att de inte med berått mod strök mitt språk. För att travestera Dupond och Dupont: -Så hänsynsfullt! -För att inte säga: så ovanligt hänsynsfullt!

Anna Rotkirch
 

To the beginning * Till början * Alkuun