Home page

Publicerad som kolumn i Ny Tid, 6.12.01, www.nytid.fi

Min franska kollega lärde känna en ung begåvad pojke från en arbetarfamilj i södra Frankrike. 
Han drömde om att studera i Paris och hon hjälpte honom med att övertala föräldrarna, hitta en studieplats och hyra en bostad. Det sista var det svåraste eftersom ingen ville lita på en yngling med arabisk härkomst. Först då min väninna garanterade sju (!) års hyra fick pojken ett rum att bo i. 
Han studerade intensivt, han fick goda vitsord som ledde till ett eftertraktat stipendium. Men han blev också olyckligt förälskad i en arabisk kvinna, en kvinna som var något äldre än han, hade jobb, bostad, social status, självständighet, och så många kärleksförhållanden hon ville. 
I somras började den unge mannen allt oftare besöka en viss moské, med en religiös lärare som spred snäva tolkningar av islam. Han hittade andra fundamentalistiska texter på Internet och kom i e-postkontakt med imamer i Saudi-Arabien. Plötsligt, berättar min väninna, ändrades hans språk: han började tala om ’de otrogna’, till vilka hon till sin förvåning fann sig höra. Han tvivlade på att universitetsstudier var förenliga med ett liv i tro. Min väninna är förstås djupt oroad: just som den sociala situationen börjar ordna upp sig och västerlandets välståndsportar öppnar sig, vänder hennes förödmjukade skyddsling dem ryggen.

Ett typiskt drag i ’kriget’ mot ’terrorismen’ är att fienden utmålas som både obegriplig och bottenlöst ond. Kanske det är därför jag sett så lite analyser av de extremistiska nätverkens ideologi och olika deltagare. Många verkar också tycka att det är självskrivet att terroristerna är män. Ändå har kvinnor ofta deltagit i olika former av politiskt och ekonomiskt våld: från den ryska nihilisten Sofia Perovskaja, som hängdes för att ha planerat mordet på Alexander II år 1881, via anarkisten Emma Goldmans delaktighet i det misslyckade attentatet på industrimagnaten Henry Frick 1892, till 1970-talets Röda brigader och Ulrike Meinhof, eller varför inte de kvinnliga matriarkerna i den sicilianska maffian. De muslimska frihetsrörelserna har haft sina kända kvinnliga stridskämpar, liksom det finns kvinnliga kompanier i dagens Iran. Jag vill inte klumpa ihop dessa kvinnors motiv, än mindre stämpla dem alla som ’terrorister’, utan helt enkelt betona att kvinnor ofta medverkat i planerade attentat. Så icke nu, som vi vet.
Varför är Al Qaida – enligt de uppgifter som getts - ett rent manligt nätverk? Varför är kvinnohatet en så central del av ideologin, både hos talibanerna och hos flygplanskaparna den 11 september?
Kaparpiloten Mohamed Attas testamente lär ska ha förbjudit kvinnor, och i synnerhet gravida kvinnor, att närvara vid begravningen och överhuvudtaget gå i närheten av hans grav. (Uppgiften om att han chattat i intim vänskaplighet med en vit kvinna låter inte särskilt trovärdig ur det här perspektivet, men han var förstås en komplicerad personlighet.)
Ändå är den här patologiska misogynin allt annat än typisk för islam. De traditionella muslimska lärorna sätter kvinnan nogsamt under männens kontroll och i hemmets sfär, men inom äktenskapet har sexualiteten, barnafödande, och den kvinnliga njutningen setts som väsentliga och positiva saker. Den arvsynd som präglar kristendomens syn på sexualiteten och i synnerhet erotiken har inte någon direkt motsvarighet i islam.

Kvinnoförtrycket och sexualfientligheten återges i regel som ännu ett bevis på motståndarens obegripliga barbarism. Men varifrån kommer de? I alla fall verkar de tilltala tre socialt mycket olika slags män. Ledarna, t.ex. bin Ladin och hans påstådda egyptiske chefsideolog som är en f.d. läkare, är uppenbarligen överklassmän som kombinerar makthunger med ideologisk beräkning. Lägst nere fattiga krigare likt talebanerna, män som vuxit upp utan familj, hem, utbildning och någon som helst trygghet utom den som bin Ladins USA-finansierade läger och religiösa skolor i Pakistan erbjöd. (Zbygniew Brezinski sa enligt Le Monde i början av 1990-talet att den religiösa väckelsen i de muslimska länderna var ett lågt pris att betala för att ha vunnit det kalla kriget. Undrar vad han tycker nu?) För de fattigaste verkar logiken begriplig om inte mindre skrämmande – vi har att göra med en ung generation män som levat isolerade från kvinnor och helt enkelt inte kan bemöta kvinnor.
Men mellan den rika eliten och de fattiga soldaterna finns medelklassens män. Män som, likt de flesta av självmordsflygarna, kom från relativt välmående familjer och länder, Egypten och Saudi-Arabien, och inte alls från Afghanistan. Män som studerat i väst och getts en möjlighet till socialt välstånd. Men också män som, likt den unge mannen i exemplet ovan, upplever att västerlandet skenheligt fortsätter att stänga ute och förödmjuka dem.
Min väninnas bekant blir med största sannolikhet aldrig någon våldsmakare, hans religiösa sökande liknar antagligen de perioder av intensiv kristendom som också många finländare upplever som unga. Men två delar av hans livshistoria liknar det vi vet om medelklassterroristernas: konkurrensen med de jämnåriga kvinnorna, och rasismen. 
Arabiska kvinnor har mer att vinna av europeisk modernisering än arabiska män. I andra generationens immigrantfamiljer är det de unga kvinnorna som girigt tar steget ut i utbildningen, yrkeslivet och offentligheten – och det är ett otvetydigt framsteg jämfört med hur deras egna mödrar levde. Döttrarnas ambition har också ofta mödrarnas fulla stöd. De arabiska medelklassmännen har däremot inga garantier för att bli lika framgångsrika som sina läkar/advokatfäder. Dessutom utövar fäderna stark social påtryckning på sönerna. Mohamed Attas far väntade sig t.ex. att sonen skulle återvända hem från Europa med en doktorsgrad. Att Attas systrar var socialt framgångsrika och välutbildade, eller att den unga mannen i Paris stöter på en karriärkvinna i hans egen generation som försmådde honom, ökade säkert männens upplevelse av förödmjukelse.
För det andra möter färgade män ofta större rasism, misstroende och diskriminering än färgade kvinnor. Det här har inte precis minskat i och med den globala jakten på skäggiga män.
Här, om inte tidigare, har vi orsak att granska dagens Finland – vi har (1) färgad finländsk modell och en (1) journalist, samt några kända färgade gemåler, men de är båda kvinnor. Ändå är de flesta av våra afrikanska invandrare, både svarta och arabiska, just män. Sviker mig minnet, eller är det verkligen så att Bomfunk MCs sångare är den första icke-vita kändisen manliga i Finland? 
 
Anna Rotkirch
     

To the beginning * Till början * Alkuun