stern och babyforskning

Ny Tid - kolumn , juni 96

Rörelsekänslor

Det finns två slags böcker om barn. De som handlar om en sluten värld av allergivarningar, amningstaktiker, avföringskonsistenser och andningsmönster, som ingen utom en småbarnsförälder orkar se på men som just en förälder uppgår så hämningslöst i att läsningen efterlämnar en tom känsla av ha gjort något asocialt och syndigt.
Det andra slaget är böcker som inte så mycket handlar om barn som om det urmänskliga. Till dem hör Daniel Sterns 'The interpersonal world of the infant' (1985). Stern har i Finland introducerats av sociologen och essäisten Jari Ehrnrooth, som påpekat att hans babyforskning kullkastar flera av psykoanalysens och därigenom de av den påverkade samhällsvetenskapens (t.ex. psykohistoriens) grundantaganden. Ehrnrooth har framför allt betonat Sterns empiriska bevis på att barnets uppfattningsförmåga och jagkänsla utvecklas mycket tidigare än man hittills trott. ('Man' är experterna; i en av de roligare undersökningar som Stern anför frågade forskarna föräldrarna när de tyckte att barnet kunde le, känna igen dem, osv. 'Redan andra veckan', kunde svaret lyda, 'fast jag vet ju att de *egentligen* fattar något först flera månader senare'. Nu visar det sig gång på gång att föräldrarnas tolkning av barnet stämmer, medan barnpsykologin underskattat sitt objekt.)
När jag nyligen själv läste Stern utgick jag från att han redan var allmängods. En snabbgallup bland bekanta gav mig ändå rätt i bara två fall av tio, och båda 'råkade' vara mammor. Jag tänkte därför här ta upp en av Sterns många träffande och innovativa termer - vitalitetskänslorna.

Sterns grundteori handlar som sagt om barnets uppfattningar av att vara ett 'själv'. Stern talar om fyra olika självuppfattningar, som präglar barnets utveckling under de första två åren. Det andra av dem har framför allt att göra med känslan av kroppslig koherens och växelverkan, det tredje med känslan av samspel mellan ens egna och andras avsikter och humör, och det fjärde är det verbala jaget. Gränserna går ungefär vid två månader, sju-nio månader och ett och ett halvt år. Stern understryker att de olika jagkänslorna inte ersätter utan komplemetterar varandra - de förspråkliga själven finns kvar på olika nivåer också i vuxenlivet.
Men den allra första tiden, från noll till två månader? Stern beskriver den nyföddas värld som ett 'framväxande jag' (emergent self). Sinnesintryck och känslor dominerar helt. Det är en primärtillvaro som i psykoanalysen beskrivits som uteslutande begär och tillfredsställelse. Utvecklingspsykologer betonar dessutom att barnet inte bara visar lycka eller avsky, utan också t.ex. överraskning eller intresse. De här känslouttrycken - till dem räknas också sorg, skräck och ilska - listades först av Darwin, är relativt få till antalet och tolkas likadant av människor från olika kulturer.
Men Stern menar att tillvaron - särskilt för den nyfödda, men också senare - dessutom färgas av känslor helt annorlunda än den traditionella skalans. Känslor har inte bara ett innehåll (lycka, skräck) utan också en form (växande, splittrad). Vissa känslotillstånd verkar framför allt födas ur en upplevelse av rörelse. Solen kommer fram ur molnen, ett skratt bryter ut, en människa omfamnar dig plötsligt, du gungar:
"Olika känslor av vitalitet kan uttryckas i en mängd handlingar föräldrarna gör som inte kan räknas som 'vanliga' känslohandlingar: sättet modern lyfter babyn på, viker blöjorna, drar handen genom sitt hår eller babyns hår, sträcker sig efter flaskan, knäpper upp sin blus."
Dessa 'vitality affects', livskraftens känslor, kan bäst beskrivas med rörelseverb: ta form, avmattas, flyta, spricka, sammanföras.

Vitalitets- eler rörelsekänslor är en klumpig men fastnande benämning. Den tar sin andel av det Kristeva kallar för det semiotiska - det rytmiska, kroppsliga, förspråkliga - men utan att överhuvudtaget placera de här upplevelserna utanför kulturen eller patologisera dem. Den påminner om Bourdieus habitus, eller om kroppsfenomenologins idé om stilen, gesten och smaken som den rörliga grunden för vår sociala och könsliga tillvaro.
Den bekräftar det vi redan visste: att man ofta älskar den andra inte så mycket för vad den gör som sättet det görs på, för den förmedlade känslan av livskraft. Jaan Kaplinski har skrivit om just detta 'något mellan tanke och inälvor, som ibland rycker till / när jag ser dig, när du tar av dig nattlinnet / eller klipper håret på yngsta pojken ... och jag vet inte / om ekot av denna känsla någonsin förklingar.' - i en kärleksdikt utan adjektiv, men fylld av rörelseverb!
Kanske vitalitetskänslorna också är det vi allra mest upplever i naturen. Några veckor på landet gör ju oss inte direkt ilsknare, gladare eller mer intresserade. Snarare överväldigas vi av en annan rytm och rymd, det som händer är både långsammare och mer impulsivt och omedelbart, känslolivet flyter på ett annat sätt.
Från empiriska observationer av vad babysar reagerar och svarar på leder Stern alltså lätt till grunddragen i semesterfirandet.

Sterns bok har undertiteln 'A View from Psychoanalysis and Developmental Psychology'. I likhet med många andra vill han överskrida psykologins gamla tudelning i begärsorienterade och kognitivt orienterade skolor. I likhet med många andra hänvisar han till den ryska psykologen Lev Vygotskij som en av de första att i modern tid tänka sig en människobild där känsla och förnuft inte utesluter varandra. Det kan därför till sist vara på sin plats med en reklamsnutt: förlaget Daidalos utgav förra året Vygotskijs 'Kreativitet och fantasi i barndomen'. Denna andra svenska översättning av Vygotskij och den första läsbara och förtjänstfullt introducerade. Fast i avsaknad av Vygotskijs centrala texter från 1920- och 30-talet (som först nu börjat utkomma på engelska) hamnar den här vackra lilla boken i en mellanposition: Vygotskij hör utan tvivel till de allmänmänskligt viktiga barnforskarna, men texterna om barns tecknande och skrivande riktar sig, trots allt, i första hand till direkt involverade vuxna.

Anna Rotkirch

Till början