Home page

Vi kommer att minnas den som den heta sommaren då Tove Jansson dog. Tidningarna bjöd på kommentarer av kändisintellektuella, där man bland generositeten anade en gryende strid om tolkningsföreträden. Är mumin finlandssvenskar? Är Muminmamman och Mårran det goda och det onda bröstet hos Melanie Klein? Ebba Witt-Brattström lyckades till och med hävda att muminfamiljen var postmodernister avant la lettre. I en intervjusnutt i Hufvudstadsbladet menade hon att mumins var socialkonstruktionistiska och queerteoretiska före sin tid: pappan och mamman har ju t.ex. likadana kroppar men olika attribut. Detta skulle då förmedla budskapet att rollerna sitter löst och utanpå (eller att det inte finns någon skillnad mellan djup och yta). 
Ändå gör muminfamiljen teater, men inte performans. Det är förstås viktigt och sant att Jansson har homoerotiska blinkningar och sidospår. Men EWBs argument haltar, och inte bara genom att de flesta klassiska seriefigurer alltsedan Mimmi & Musse eller Babar & Céleste haft samma kroppsform och storlek för båda könen (medan den finska serievärldens nyaste hit, paret Viivi och Wagner, roar just för att han är gris och hon människa). Hävdar inte Muminvärlden på ett både arkaiskt och modernistiskt, men inte postmodernistiskt, sätt att varelser har ett innersta jag och en läggning som på det stora hela är konstant? Då Mumin krupit in i Trollkarlens hatt och alla hans yttre attribut förvandlats till sin motsats - enorma öron, spinkig kropp - ser mamman djupt in i hans förtvivlade ögon och känner igen honom. Allt är inte yta och roller, fast de kan vara roliga att driva med. Muminmamman och muminpappan ser likadana ut men har skilda, mer eller mindre könstypiska, personligheter. Han gör äventyr och böcker, hon mat och rabatter (Janssons egen mamma, förebilden för Muminmamman, lär dessutom ha verkat som scoutledare men den biten kom inte med). Jansson gör inte föräldrarna triviala men inte heller utbytbara. De flesta av oss identifierar sig med de könsligt mindre stereotypa figurerna, både pojkar och flickor vill vara Snusmumriken eller Lilla My men jag har inte hört någon som vela vara Muminpappan eller Mamman. (Apropå är det också förskräckligt att utropa Tarja Halonen till Muminmamma, hon hamnar väl snarare någonstans mellan Tooticki och lilla My.) 
På samma sätt förblir Janssons offentliga gestalt, med sin resning och omutlighet - den som inte det minsta bekoms av träiga muminkex för 9:90 - en symbol för det modernistiskt autentiska och på allvar hängivna.

To the beginning * Till början * Alkuun