Home page

Claes Andersson skrev på denna sida för några veckor sedan (10.11) om den enfaldigt effektiva människotypen, homo Nokians. Det är lätt att hålla med Andersson då man läser vad årets “globala chef” Jorma Ollila (hur gissade ni) lär ha sagt i Industry Week: “Det mobila informationssamhället hjälper oss att göra mer. Att uppnå mer. Det ger oss kraft att plocka fram mera av oss.” Kanske Ollila också har något klokt att säga men just detta tyckte alltså både amerikanska och finländska journalister var värt att citera (Hbl 18.11).
 En annan fantastisk formulering hittade jag från republikanernas partikongress i våras. Varje dag diskuterade syftet med något och den tredje dagen gällde det välstånd under rubriken: “The Purpose of Prosperity: To Keep America Prosperous”. Ifall ni någonsin undrat... 
 Hit hör också National Public Radios intervju med mannen som skrivit en bok om Shakespeare för affärsmän. Mannen delgav glatt hur nyttig Shakespeares samlade är för dem som vill förstå människors köpbeteende. Få ut mera av oss, som sagt. Först en minut innan tiden tar slut ringde en äldre skådespelare med raseri i rösten: handlar inte Shakespeare snarare om att girighet är av ondo?
 (Där har vi apropå den nya världsordningens dilemma i ett nötskal: NPR är den enda station som sänder vettiga talprogram dagtid men utan förvarning kan de flippa ut och intervjua diverse CIA-män, helgonaskådare och affärsmän utan minsta distans.) 

Men Andersson jämställer direkt de nyliberala effektivitetstillbedjarna med de läkare och patienter som tror att psykiska mediciner för något gott med sig. “Psykoanalys eller piller” lydde hans rubrik. Det här är en för mig allt obegripligare motsättning. Och Andersson är ingalunda ensam: hela raden kända psykoanalytiker med Julia Kristeva i spetsen anser fortfarande att vi måste välja mellan “la parole” et “la pilule”. I deras universum har vi å ena sidan de som ser människan som ett sammansatt, mångsidigt subjekt och å andra sidan de som vill göra henne till en förutsägbart pigg och arbetstokig maskin. Andersson oroar sig över att det vanliga livet inte räcker till utan många av oss tycker att “lycka extas och förnöjdhet (...) måste sökas i en annan kemisk eller kyberisk värld”. 2000-talets endimensionella människa är den som inte står ut med att hunden är nedslagen utan ger den en kur Prozac.
 Den här bilden är väldigt långt från de erfarenheter jag hört om det senaste året.
 Visst har jag en kollega som kände sig nedslagen och gick till arbetsplatspsykologen. Ska jag skriva depressionsmedicin? var läkarens första fråga.
 Men jag har också en bekant som gick två år i psykoanalys (fyra gånger i veckan, som sig bör) utan att analytikern en endaste gång kommenterade det patienten berättade. Och en annan som gick tio år i analys eftersom analytikern aldrig ansåg att analysen blev färdig och mer eller mindre tvingade patienten att fortsätta. Medan en tredje födde ett barn med en lätt neurologisk störning som gjorde de första veckorna särskilt svåra. Då jag berättade för en psykoanalytiker om fallet hävdade hon bestämt att den enda tänkbara orsaken finns i relationen mellan modern och barnet - och snarast i min väninnas egen modersrelation.
 En verklig analys är inte automatiskt så bejakande och frigörande som det heter i skrifterna.
 Jag känner också människor som måste äta mediciner för att hållas i balans. Till en början var jag mycket skeptisk: hur kan dessa personer och deras familjer gå med på att döva ned sig med mediciner?! Tills jag förstod hur illa det gick ifall de slutade ta sina piller.
 Likaså vet jag att så gott som hela den intellektuella delen av min kvinnogeneration under livets gång reflekterat sig själv i ett otal terapiformer och inte drar sig för att börja meditera eller gå i familjeterapi då det behövs. Men om vi drabbas av problem för vilka det finns lämplig och ofta oersättlig medicinering - från ångest inför att uppträda till panikstörningar, från sömnlöshet till depression - så äter vi piller.
 Varför ska detta misstänkliggöras? Varför har psykoanalysen så svårt att släppa tolkningsföreträdet? Det har den klassiska medicinen visserligen också, men var det inte analytikerna som skulle stå för det reflekterande och mångsidiga i debatten? Varför inte medgiva att psykiatrins utveckling i allmänhet och den nya generationen antidepressiva medel i synnerhet gjort livet bättre för massor av människor? Med bättre avser jag nu inte “mera av mig”-pladdret utan bättre, människovärdigare på alla vis.
 Svaret verkar åtminstone delvis ha getts i en bok jag inte läst av T.M.Luhrmann. Luhrmann är antropolog och studerade i fyra år både psykodynamiskt och biomedicinskt inriktade psykiatrer för att förstå varför dessa skolor i praktiken utesluter varandra i stället för att komplettera (Of Two Minds. The growing disorder in American psychiatry). Luhrmann ringar in båda sidornas blinda fläckar och goda sidor, själv är hon enligt recensenten ambivalent - hjärtat i analysen, hjärnan med medicinen - och hon ser ingen kompromiss i sikte.

Jag tror att misstanken mot kemiska preparat också hänger samman med den nordiska 60- och 70-talismen och dess manliga ideal. Det var ok att ta en drink, det var till och med ok att supa ner sig och göra livet till ett helvete för sina kvinnor och barn om man råkade vara ett geni, men den (kvinna) som tystade ångesten med valium (senare diapam) var ett vilselett och löjeväckande offer för den globala läkemedelsindustrin.
 Tyvärr fortsätter de intellektuella kalla krigen på irrelevanta men blodiga fronter. De mest spännande upptäckterna i 1990- och 00-talets vetenskap gällde bioteknik, evolutionsteori och neurologi, men dem har så gott som hela den ‘progressiva’ humanioran och filosofin ignorerat eftersom de stämplats som politiskt inkorrekta discipliner. Kvinnoforskningen har fortfarande läroböcker som hävdar att man inte ens bör bekanta sig med t.ex. evolutionsteori. Det är förstås sant att det gjorts horribla rasistiska, sexistiska, homofobiska, osv fel inom dessa grenar, men det är ingen orsak att inte lyssna på vad de säger i dag. Vi vet ju också att den psykoanalytiska teorin haft fel i fråga om ett antal sjukdomar, t.ex. autism och schizofreni (som den skyllde på modersrelationen), och det är i sig ingen orsak att helt förkasta Freud.

Till sist behöver det kanske påpekas att problemen och skiftningarna i livet ingalunda försvinner om man tar depressionsmediciner. Prozac hindrar inte de stunder av “missmod, svårmod, hopplöshet” som Andersson värdesätter. De människor jag känner som överkommit depression har gjort det med hjälp av prozac och terapi. Båda påverkar i sista hand samma sak - hjärnans invanda reaktioner - men på olika sätt. Prozac kan ge lite mera distans, mjuka upp taggarna, hindra depressionens onda cirkelsåg från att skära alltför djupt. En depression kan faktiskt verka lockande för den som insjuknar: precis som med andra addiktioner kan man förälska sig i sitt svårmod. Om prozac ens något bromsar upp denna önskan hjälper det inte minst de närstående att orka. Men prozac är inget ‘lyckopiller’, precis som mobiltelefonerna inte var några yuppienallar; trots alla ideologiska överdrifter har båda tvärtom visat sig vara användbara och demokratiska hjälpmedel i våra ofullständiga liv.
 
Anna Rotkirch
anna.rotkirch@helsinki.fi

To the beginning * Till början * Alkuun