Home page

Paret
I tågkupén slingrar hon sig oavbrutet runt hans händer, armar, ben. Grå ylletröja, svart läderkjol, svart midjelångt hår, sidenduk med ormmönster och handväska med leopardfläckar. Han är lika gammal som hon och ser därför yngre ut, en kantig tjugoåring med mandelögon och halvlångt guldhår. Hon talar, han lyssnar okoncentrerad. Hon minns i vilka länder hon varit och till vilka länder hon vill resa. Hon har hand om deras pass, pengar och biljetter. Hon ringer sina föräldrar genast då vi kommit över gränsen.

Galleriet
Intill Aurorateatern på Nevskij prospekt har fotografernas förbund sin årliga utställning. Jag antar att pressfotograferna ställer ut någon annanstans, för här finns inget dagsaktuellt eller politiskt. Utan: naturbilder, företrädesvis en park eller staty med lite pudersnö på; stadsbilder, företrädesvis palats som speglar sig i vatten; och nakenbilder, uteslutande med stereotypa unga kvinnliga modeller. En fotograf kombinerar genrerna genom att göra kollage med modeller i urskog: ett enormt fallet träd, till exempel, och inne i en barkspricka en fåtölj med en poserande naken kvinna. Eller en grupp modeller på huk som sitter som apor på grenarna och stirrar.
Så gott som alla fotografer är män. De två kvinnor jag hittar skiljer sig också tematiskt: några starka vardagsbilder av barn i öde rum.
I utställningssalen sopar en energisk femtioårig städerska som ivrigt upplyser mig om att det finns en hel våning till med fotografier. Däruppe sitter två gummor på en stol och diskuterar vilt – om det senaste korsordet.
-Vad kallas en muslimsk präst? Hur stavas det? Tack, om jag inte minns det ringer jag dig då jag kommit hem. Är det inte hemskt med alla människor som inte går ut mera! Varför titta på det där hemska skjutandet på tv då man kan se en utställning?

Väninnorna
När Sveta för trettio år sedan födde sitt första barn brukade hon hyra ett sommarställe vid Svarta havet tillsammans med några väninnor. De turades om så att två mammor skötte allas barn medan en mamma kunde vara hemma i stan. Barnen fick en lång het sommar och mammorna både sällskap och egen tid.
För tio år sedan födde Sveta sitt andra barn. När flickan började skolan uppstod problemet med hur hon skulle klara den långa och kraftigt trafikerade hemvägen. Sveta arbetade långa dagar, likaså hennes man och nu vuxna son. Mor- och farmödrarna var alltför ålderstigna. Då fick Sveta höra att en av väninnorna från Svartahavstiderna blivit arbetslös. Hennes arbetsplats, på sovjettiden ett prestigefyllt administrativt  jobb, hade dragits in. Väninnan hade alltid druckit en del, och nu blev det inte bättre. Hon fick också svår reumatism i händerna. Men hon hade, som tidigare, god hand med barn. Sveta kom överens om att väninnan skulle följa barnet hem från skolan tre-fyra gånger i veckan. För det betalar hon 30 dollar i månaden. 
-Men jag betalar henne varje månad, säger Sveta. -Också om vi är bortresta och hjälpen inte behövs, också under semestern. Jag vet att det inte är mycket, men hon skulle aldrig få något annat arbete. Och jag har tänkt att om jag bara själv har råd också i fortsättningen, så ska jag betala henne den här lilla summan så länge hon lever. 
-Ibland dricker vi en flaska tillsammans, för att kunna tala ut om den här konstiga situationen. Att jag är hennes arbetsgivare, att jag förtjänar tjugo gånger mera än hon. Då frågar hon hur det kunde gå så här. Det var ju hon som var den vackraste av oss väninnor, det var hon som i tiden först hade skaffat sig man, våning och förmåner.

Professorn
En bekant verkar som professor vid ett nytt, internationellt berömt universitet. Hon frågar mig till råds, eftersom hon nyligen blivit kontaktad av säkerhetspolisen. Han var intresserad av deras forskningsprojekt.
–Jag kunde inte behärska mig utan sa att jag inte vill ha något med dem att göra. Att de sköt min farfar och att allt de rör vid är mig motbjudande. 
Två manliga kolleger hade kritiserat hennes reaktion. Att bli upprörd är att höja deras status, tyckte de. Men vilket är då alternativet, diskuterar vi nu. Att låtsas som om det var helt normalt att en man i överrock sitter i biblioteket och läser igenom studenternas seminariearbeten? 
-Dessutom bemödade han sig faktiskt om att svara mig, tillägger professorn. –Han sa att många människor reagerar som jag, men att tiderna är annorlunda. Att det i den civiliserade världen är självklart att universitet samarbetar med säkerhetstjänsten. Det var det jag ville fråga dig om, händer sådant ofta hos er?

Ung mor
Ira födde som artonåring, barnet är nu fyra. Släkten var emot men hon säker på sitt val. Barnets far var också emot men mycket fäst vid Ira. 
–Men han är som alla män nuförtiden: de vill bestämma allt. Han tyckte inte om att jag studerade, han tyckte inte om att jag träffade mina vänner. Jag försökte i flera år, för jag tänkte att barnet behöver en pappa. Efter skilsmässan har det tagit min själ lång tid att tina upp igen.
Numera har barn och far ingen kontakt. Ira är officiellt ensamstående. Men särskilt ensam om föräldraskapet verkar hon inte. Åtta på morgonen förs ungen till lekskolan. Därifrån hämtas han av en barnsköterska klockan fem. Åttatiden kommer mamman hem, utom de tre vardagskvällar som mormodern turar. Vartannat veckoslut är barnet hos mormorsmor. På somrarna är barnet tre månader hos sin moster på landet. 
–Då vilar jag mig! säger Ira med eftertryck.

Poeten
I bokhandeln säljs kvinnoforskning intill en etikettbok om hur en riktig tonårsflicka ska bete sig. Intill finns avdelningen med rysk poesi, där flera bokmetrar fylls av Marina Tsvetajeva – av henne, om henne, i vackra, nya utgåvor. I tiden var hon hetvara från utlänningarnas berezkor och vallfärdandet fortsätter. En kvinnlig litteraturvetare har ägnat något år av sitt liv för att samla allt Tsvetajeva någonsin skrev eller sagt om träd. Den boken köper jag.
 Gå till Gudarna: till träden. 
 Det är inte lyrik; det är en läkares råd.

En mammas råd
Tanja, frånskild med två nästan vuxna barn, jobbar i ett framgångsrikt litet bokföringsföretag som hon grundat tillsammans med några andra. Tanjas dotter studerar juridik och har fyllt tjugo. Tanja tycker att det är dags för dottern att föda. 
–Man ska föda vid tjugo, inte vid tjugofem, då får man friskare barn.
-Men Tanja, du födde ju själv vid tjugosju?
-Ja, men så var mina barn också alltid förkylda.
Tanja ger dottern fickpengar, men inte sonen. 
–En kvinna ska vänja sig vid att hon ges pengar, så hon vet vad hon ska kräva av sin man.
-Men Tanja, du har ju alltid försörjt dig själv?
-Jaja. Men kanske det går bättre för henne?

Anna Rotkirch
 

To the beginning * Till början * Alkuun