kosovokrisen i New York och London Review of Books

kolumn för Ny Tid 1999

Vem får bo med Simpsons?

De två senaste Review of Books - London respektive New York - har djupa men förbluffande olika analyser av kriget i Kosovo. Där skönjs en brittisk-europeisk ambivalens och ett amerikanskt självförtroende, en skillnad som försvunnit från duon tweedle-dee-Billys och tweedle-dum-Tonys offentliga uppträdanden.

Nej, skillnaderna handlar inte om sällskapsspelet För eller Emot Bombningarna, som i synnerhet Helsingin Sanomat odlat i ett desperat försök att följa med vad "de intellektuella" tycker. Först fyllde tidningen en sida med enmeningscitat av diverse kändisar, från Handke till amerikanska filmstjärnor. Svarsalternativen var lika sofistikerade som i grundskolan: JA, NEJ, VET INTE. Citaten var plockade ur de stora europeiska veckotidningarna och några internet-sidor. Att själv kontakta någon Europeisk Intellektuell, eller ens översätta något av de ursprungliga inläggena, var uppenbarligen otänkbart.
Sedan gjorde HS en telefongallup sista veckan i april. Problemet var igen att redaktionen inte visste vem man skulle vända sig till. Lösningen blev den lista de intellektuella själva röstat fram - för över tio år sedan! Några av de utvalda kunde därmed inte delta för att de hunnit dö under tiden. Resten var - sympatiskt nog - lämpligt enstämmiga för den slutsats som trycktes på första sidan ("finska intellektuella stöder inte bombningarna men vet inte riktigt vad som borde göras i stället"). Enbart Matti Klinge och Arto Noro vägrade sätta kryss i rutan och tyckte att en intellektuell ståndpunkt skulle ha något med argumentation och dialog att göra.
Jag hoppas i alla fall att HS forsätter med att utfråga f.d. miss Finland, idrottshjältar, satansdyrkare, VDn och andra sociala grupper med ännu högre underhållnings- och nyhetsvärde. Detta sagt utan ironi: en sådan telefonrunda kunde verkligen avslöja något oväntat, till skillnad mot de intellektuella som ju kan ta tangentbordet i egna händer och skriva själva. Vilket också händer, om än inte i HS. (I det här numret av Ny Tid torde t.ex. Claes Andersson svara på Thomas Wallgrens invändning mot det påstådda sambandet mellan europeisk integration och folkens fred-?)

Amerikanen Mark Danner håller på med en bok om USA, Balkan och världen efter det kalla kriget. Titeln ska bli "The Saddest Story", och Danner har tidigare publicerat en svidande genomgång av alla misstag och fegheter USA och FN begick i Bosnien. I NYRB av den 6.6. jämför han dem med dagens Kosovo. Att tala om andra världskriget är för Danner en oroväckande minnesförlust:
"Hur mycket bekvämare är det inte att påminna om Europa på 1940-talet än om Kroatien och Bosnien på 1990-talet, för endast några år sedan. Det är ingen slump att serbiska styrkor kunde 'rensa' Kosovo på några dagar."
Med stöd av otaliga utredningar och vittnesmål påpekar Danner att Milosevic, Karadzic, Mladic & Co utvecklat en särskild teknik för etnisk rensning. Det handlar om rationell, långsiktig planering, samt ett hänsynslöst och framgångsrikt förverkligande. Det är här serberna skiljer sig från de andra inblandade parterna, som visserligen gjort sig skyldiga till lika grymma enskilda dåd. Den etniska rensningens teknik följer ett tydligt schema: Först omringas den utvalda staden, byn eller kvarteret, mänskorna tvingas ut på gatorna, summariska avrättningar och grymheter sker i skrämselsyfte. Sedan avrättas de politiska ledarna och deras potentiella efterföljare (författare, domare, tjänstemän, jurister). Sedan åtskiljs kvinnor, barn och gamlingar åtskiljs från män i "krigför" (16-60 års) ålder. Kvinnorna, barnen och de gamla männen skickas bort från området. Männen avrättas, soldaterna gör sig av med kropparna.
Banner går sedan igenom särskilt Bushadministrationens veliga och motsägelsefulla sätt att (inte) bemöta massmorden på. Han ger också horribla detaljer om underrättelsetjänsternas tekniska ineffektivitet och märkliga moral. Först kan det ta månader för avgörande bevis på massmord att nå fram till de beslutsfattande instanserna, sedan väljer dessa emellanåt att inte offentligge vissa bilder. (Det här känns som en passande förklaring till mysteriet med de tio-, sedan hundratusentals människor som NATO menar att "spårlöst försvunnit".)
När NATO bombade i augusti 1995, eller april 1999, utbrister Danner: äntligen (at last). Han anser att bombningarna borde ha genomförts tidigare, på ett effektivare sätt och med en klar strategi. Men att det är USA som bör agera och att det bör ske militärt är så självklart att han inte egentligen diskuterar det. Åsikter som att bombningarna av Bosnien kanske var överflödiga, eftersom de diplomatiska överenskommelserna reda var så gott som färdiga i det skedet, passar inte in i Danners retorik. Apropå Europas roll citerar han bara Luxemburgs utrikesminister, som i början av Jugoslaviens söderfall stolt deklarerade att "Europas tid var kommen". Först sedan, påpekar Danner sarkastiskt, "upptäckte 'Europa' att det inte hade någon armé".
I samma nummer av NYRB finns journalisten William Pfaffs entydiga uppmaning till NATO att gå in med marktrupper i Kosovo. Liksom Danner skäms han över hur mycket mera värt ett amerikanskt liv är jämfört med ett balkanskt. Han citerar den fransman som undrade vad det är för "amerikanska soldater, som är beredda att döda men inte att dö?". Pfaff skäms också över kongressen, som inte ens är intresserad av hemmaopinionen utan enbart av de egna cirklarna i Washington. Över hälften av amerikanerna stöder tanken på amerikanska trupper i Kosovo, men kongressen oroar sig uteslutande över ifall affären kunde hjälpa Al Gore att bli president.

Den brittiska bokrevyn är, till skillnad från sin amerikanska kollega, mycket mera skeptisk. Som ett slags svar på Pfaffs uppmaning till utvidgad krigföring skriver två Oxfordforskare, Simon Chesterman och Michael Byers, om USAs sätt att förbigå FN. De befarar att de internationella överenskommelserna från 1945 nu rinner ut i sanden. Vi är tillbaka i de tidigare seklenas direkta maktpolitik, som byggde på militär styrka och intressebaserade allianser, men inte gemensamt utarbetad internationell lag. "Vi kan mycket väl dra den slutsatsen att det största långsiktiga hotet mot fred inte utgörs av Slobodan Milosevic eller Saddam Hussein, utan av den impulsiva (om än välmenande) enda återstående supermakten, som oavskräckt av regler och procedurer drivs enbart av det egna intressets ombytliga vindar."
Där Danner talar om unik, systematisk grymhet, menar de här två forskarna att förtrycket i Kosovo var mindre allvarligt än på många andra håll i världen. Framför allt ser de på yttre militär inblandning med hundrafalt större pessimism.
Numrets recensionerna tar upp några böcker, särskilt Maria Todorovas "Imagining the Balkans", som visar hur uppfattningarna av de mordiska, sinnliga och obegripliga folken på Balkan formats i den västeuropeiska fantasin. Medan Todorova, liksom flertalet Balkanexperter, anser att kriserna i Balkan - och deras misslyckade lösningar - i själva verket nästan uteslutande skapats av stormakternas spel. I båda världskrigen utfördes grymheterna med hjälp av vapen, militär skolning och pengar från resten av Europa.

Slutligen ingår ett långt reportage där LRBs egen Jeremy Harding återger sina samtal med flyktingar, invånare och politiska ledare i Makedonien och Albanien. Här kommer en 'ny' synvinkel in: pengarna. Det handlar inte så mycket om det goda mot det onda, eller om vems grundstadgar och deklarationer som är viktigast, eller om vilken etnisk grupp som får övertaget. Det handlar om den rika världen från det andra, postsocialistiska Europas horisont. För Balkans konflikter skärps också av den så kallade ekonomiska globaliseringen, med Hardings ord "en process där välstånd sägs hamna hos de förfördelade utan politisk kamp, men som egentligen betyder att de fattiga måste följa pengarna."
Harding talar med två unga makedonska bröder, som tänker ansöka om kroatiskt pass med hänvisning till sin faders rötter. Orsaken har inget att göra med etnisk identitet: det är bara lättare att resa utomlands med ett kroatiskt pass. Harding beskriver de två som hårt arbetande unga, som älskar The Simpsons, snabba bilar och en västlig livsstil. Men som tycker att Amerika redan "tagit allt" och vägrar dela med sig. "De var i fel ända av globaliseringen och Väst ville hålla dem kvar där." De beundrade inte Milosevic, men såg honom som en viktig symbol för motståndet mot Väst.
I de här unga makedonernas ögon var albanerna både alltför fattiga och alltför rika. De föraktade albanerna för att vara ännu fattigare än makedonierna. Men eftersom albanerna under 1990-talet oftare tvingats göra något åt sin misär - dvs. emigrera och gästarbeta - har flera albaner blivit rikare. Det uppfattades igen som att albanerna bara tänkte på sig själva och glömde resten av Balkan...
Ledaren för det Albanska demokratiska partiet i Makedonien talar också, i grunden, om inträdesbiljetten till Simpsonia. Han säger först att bara albanerna kan hindra den serbiska kulturella expansionen, eftersom "vi har ett högre nationellt medvetande". Men innan reportern hinner fråga vad han menar med det kommer den oväntade förklaringen: "Vi kan acceptera country musik, men inte balalajka; Coca-Cola men inte det kyrilliska alfabetet."
Nej, Hardings reportage ger inga entydiga råd. Men i en sant kritisk europeisk tradition lyckas han skaka om kategorierna i läsarens huvud. Som, till exempel, varför vi vill dra så entydiga gränser mellan riktiga flyktingar och de falska - "ekonomiska" - flyktingarna. Är det, helt enkelt, för att de förra ger oss gott och de senare ont samvete?

Anna Rotkirch
anna.rotkirch@helsinki.fi

Till början