kolumn i ny tid om kanslor & politik

kolumn i Ny Tid, oktober 98

Känslan för politik

"Där är en dum man" säger två-åringen och pekar på bilden av Pinochet i tidningen. Antagligen för att generalens haka ser ut som hakan på prototypen av dum man i Tintin, som vi läst de senaste kvällarna. Men rätt slutsats i alla fall. Jag berättar att poliserna nu tagit honom och han inte mera får slå andra. Jag har tårar i ögonen. "Pin, Pin, Pinochet, kauan valtaa pidä et!", Agit Props Chilesång från min egen barndom, börjar som alltid snurra i bakhuvudet. Jag minns samtidigt de chilenska flyktingarnas mustascher. Victor Jaras krossade händer. De spanska nunnorna som slängdes ned från flygplan.

Känslor. Utan Agit Prop skulle Chile säkert inte ha någon emotionell laddning för mig. Utan 70-talssången som rotade sig i en åttaårings minne skulle jag inte i dag veta mera om diktaturens grymheter än Hesaris journalist, som antar att de spanjorer som dödades och Pinochet nu ställs till svars för måste ha varit chilenska flyktingar med spanskt pass.
    Av samma orsaker blir jag inte tårögd inför USAs (och knappast ens Finlands) flagga, fast jag numera nog inser varför andra kan bli det. Känslorna för de fenomen där 70-talsvänstern hade fel, som Sovjet, Cuba, eller socialdemokratin, har förstås mist sin romantik och blandats med skam. Men det har inte suddat ut dem från min emotionella intressesfär. Känslorna för Kambodja, Argentina eller Tibet uppstod senare, främst genom sentimentala amerikanska filmer.
   Jag vill alltså påminna om att varje politiskt engagemang kräver sitt känsloregister och sina sånger. Problemet med t.ex. EU är att dess hymn, sången om fred i Europa, bara får dem födda före 1950-talet att lystra. Husis gör sitt bästa för att mobilisera våra känslor genom en vardagsnära human interest-linje, men den blir lätt mjäkig: intervjuaren tycker så uppenbart om den intervjuade, vare sig hon är mamma till femton barn eller lägger ned en förmögenhet på att köpa en annan kvinnas äggceller, att all dramatik (och politik) försvinner.
Däremot gav den förra veckan känslostoff nog. Jag kan inte minnas när jag senast läste finländska tidningar med en sådan iver. Fast som vi vet var inte endast de renaste känslorna inblandade, utan två mycket olika slags glädje.

    För det första den rena, generösa politiska glädjen. Pinochet ställs inför rätta (om än ett kvartssekel för sent)! Nobels ekonomipris gick till svältforskaren och moralfilosofen Amartya Sen! Frankrike drog sig ur MAI-förhandlingarna!! Linus Thorvalds' LINUX-operativsystem börjar på allvar utmana Bill Gates' Microsoft!... Alla nyheter hade som sin minsta gemensamma nämnare att de var mot rent vinstinriktad, demokratiföraktande verksamhet, vare sig den utövas av en latinamerikansk diktatur eller informationsteknologins jättar. (Samtidigt intensifieras förstås min glädje av att Sen är den enda Nobelekonomist jag kommer att ha hört namnet på före han får priset; och att Linus' gloria indirekt lite faller på Finland, och särskilt den finska vänsterns traditioner.)
    Johan von Bonsdorff hann redan skriva på det här stället om hur nyliberalismen äntligen förlorat det symboliska övertaget. I gott historiskt sällskap med Karl XII, Napoleon och Hitler stupade också detta försök till världshegemoni i de ryska förhållandena. Fast jag vet egentligen inte varför Internationella Valutafonden kritiseras mera för sina misslyckanden i Ryssland än t.ex. i Indonesien. Jag vet inte heller vad som ändrat bl.a. den franska, tyska och svenska regeringens inställningar till MAI. Beror den ökande tveksamheten på finanskriserna, eller på att medborgarrörelserna tvingade förhandlarna till öppen debatt - framför allt till att läsa igenom vad de höll på att underteckna? Faktum kvarstår att det är med skratt snarare än förtvivlan man nu kan höra på Finlands förhandlare Ole Norrback. "Fransmännen brukar ju motsätta sig allt samarbete och vara så franska. Deras stil är att överhuvudtaget motsätta sig en avreglering av handeln." (HS 16.10) Den stilen, bäste Ole, är kanske framtidens.
     Det är också nu som sociologerna börjar analysera monetaristernas framgång: vilka sociala, mediala och politiska strategier som brukades på ekonomins fält då USA under 1960- till 80-talen bytte från keynesianism till nyliberalism. Inklusive vilka känslor som formade fälten. En artikel i Actes de la recherche en sciences sociales (mars 98) visar hur en grupp unga, marginella ekonomer, som ofta likt Friedman själv kom från fattiga immigrantfamiljer, hävdade sig mot de etablerade ekonomerna genom att utveckla dels matematiska modeller, dels en aggressiv och provocerande diskussionsstil. Just för att deras arbeten inte togs på allvar på 1970-talet började de samarbeta allt ivrigare med högerns forskningsinstitut, och med pressen. Med andra ord en fascinerande inblick i ilskans och den sociala frustrationens roll i att ekonomin blivit så abstrakt och "vetenskaplig"...

   Men så till veckans andra, mer pinsamma glädje: skadeglädjen över härvan Lipponen-Alho. Jag vill inte förringa eller ursäkta min njutning, t.ex. när jag läste Päivi Hertzbergs senaste kolumn i Me Naiset angående samlivet med statsministern. Han blir nervös över hennes råd om hur man ska blanka skor, hon tyr sig till John Grays amerikanska bestseller om könens olika tankesätt. Hon inser därmed att män tycker "om att känna av att de kan klara sig själva. ... Som Gray påpekar, 'Mannen vill bättra sig med en känsla av att man närmar sig honom som den som kan lösa problemet, inte som om han vore själva problemet.' ... När kvinnor gräver upp gamla saker en gång i månaden, blir männen irriterade. 'Hur många gånger måste vi gå igenom det här? Jag trodde att vi redan kommit överens.'" Tidigare skulle jag ha chockerats över att Päivi som jämlikhetsivrare sprider sånt trams. Nu frossar jag bara i synpunkten att Esko Ahos problem är att han inte begripit sig på sitt eget köns psykologi.
   Men samtidigt förstör skadeglädjen som känt alla proportioner. Dagen då stornyheten om MAI kom rusade journalisterna förbi Norrback för att höra Lipponen säga att han inte ljugit. Vad är ett globalt avtal mot personliga intriger som "var och en kan sätta sig in i på trettio sekunder och sedan diskutera ett halvår" (enligt kriteriet för en av monetaristernas kändaste och simplaste modeller, den s.k. Laffer-kurvan)? Vem frågar Lipponen varför han säljer vapen till Turkiet, vem lyssnar till svaret.
   I USA tyckte toppjournalisterna efter ett tag att deras yrkesstolthet led av att vänta i timtal för ett potentiellt uttalande om en spermafläck. Men i praktiken har de, och vi, gett upp inför såpnyheterna. Jag vet därför inte vad man kan göra annat än att erkänna vårt känsloberoende. Sedan kan man odla mer komplicerade politiska känslor, sådana som behöver 2,35 minuter. Köp t.ex. Ultra Bra till er själva och alla bekanta i en formbar ålder. De sjunger utdrag ur Ken Saro Wiwas försvarstal så att ögonen tåras.
Anna Rotkirch

Till början