Home page

Parförhållandet betonas mer än någonsin, säger en sociolog.
Parförhållandet har inget utrymme, säger två andra.
När Riitta Jallinojas Perheen aika (Familjens tid) nu följts av Soile Veijolas och Eeva Jokinens Voiko naista rakastaa? Avion ja eron karuselli. (Kan man älska kvinnan? Äktenskapets och skilsmässans karusell.) får vi två viktiga analyser av äktenskapet under en vinter, båda riktade till en bredare läsekrets, och båda med material ur veckotidskrifterna 1998. Bådas författare intervjuas givetvis girigt av de berörda medierna. Men spänningen böckerna emellan lär inte bli slutpratad i första taget: där Jallinoja tecknar ett familjeliv som styrs av parets omöjliga krav på ständig förälskelse, säger Veijola & Jokinen att mannen älskar kvinnan för lite, om alls. Jallinoja gör en klinisk analys av de kriterier vi griper till för att rättfärdiga passion och uppbrott, medan V&J läser intervjuer med hockeystjärnor utifrån Irigarays spörsmål om könsskillnadens etik: “Vilket ställe erbjuder det manliga det kvinnliga att fästa sig vid? Sin själ? Sin relation till det gudomliga?”
 Jag vill här presentera de båda böckerna skilt för sig, men delvis lästa genom varandra. Det är uppenbart att de vinner på det, att de söker sig mot varandras blinda punkter, utan att de ändå enkelt kunde sägas komplettera varandra. Tanken går nästan till det heterosexuella parets smärtsamma nuläge enligt V&J...  

Vad är en familj? Sambon uppfattas allt oftare som ‘familj’ oberoende av kön eller om de har barn; en ensamstående mor eller morfar med barn är också enligt de flesta en familj. Européer drar ofta en av gränserna vid samlevnad: pappan hör inte till familjen om han inte lever med mamman och barnet, Living Apart Together eller LAT-förhållanden där man bor åtskils räknas inte heller, liksom inte en ensam person eller en grupp vänner. (Här struntar man alltså i vad de berörda själva tycker, därom finns också forskningar som visar att medlemmar i samma hushåll kan ha olika syner på huruvida de är en familj och vem som då ingår i den - räknas hunden, räknas en död syster?)
 Definitionerna byggs fortfarande upp av två band: parförhållandet och föräldraskapet. Det nya är snarast att de två inte längre måste höra samman. I Jallinojas bok är frågan hur de överhuvudtaget kan kombineras, efter att kärleksparet fått ett sådant kulturellt försprång och blivit ett självständigt socialt fenomen. Paren styr familjerna - bildar och söndrar dem. Det är också paren som populärkulturen i dag lägger ned mest energi, trycksvärta och sändningstid på. Det handlar inte bara om att förälskelse är smittsamt och sex säljer, utan parförhållandets hela livslopp fascinerar: vardagen, svårigheter, pengar, tidsanvändning, kärlekens återupplivande, skilsmässa. (Den dag detta skrevs löd den ena kvällstidningens löpsedel “Tuire Mikkonen: Min man hade andra kvinnor boende i vårt hus.”) 
 Jallinoja har tidigare tecknat den moderna sedlighetens gränser genom att läsa damtidningars kändisintervjuer från 1990-talet. I Perheen aika fokuserar hon igen på familjen som “idé och känsloband, men en helhet som förverkligas ytterst ofullständigt i praktiken.” När är det ‘dags’ att bilda familj; vad är ‘familjetid’ och vad ‘egen tid’; när kommer tiden då man ångrar sig och lovar ge ‘mera tid’ åt familjen? Förutom damtidningar bygger boken på de svar som HS-bilagan NYT fick då den efterlyste läsarnas erfarenheter av äktenskap och skilsmässor. Det handlar alltså inte om att beskriva avvikelser, mångfald eller ens den levda vardagen. Med en distanserad blick radar Jallinoja i stället upp klichéerna som styr våra viktigaste val. ‘Jag vill alltid vara tillsammans med honom’, ‘Vi prövar hur det går att leva tillsammans’, ‘Nu lever jag helt på barnets villkor’, ‘Nu behöver jag egen tid’, ‘Vi har vuxit ifrån varandra’/’Hur kan du lämna mig’, ‘Den gången var det blind förälskelse’, ‘Krisen lärde mig mycket’, och så förstås igen: ‘Denna lycka håller!’. Ifall man trott sitt känsloliv vara på något sätt unikt är det ställvis mycket obehaglig läsning.
 Den romantiska kärleken bygger som känt på hinder, och Jallinoja frågar sig vad som fungerar som sådana då skillnader i klass, äktenskapligt stånd eller geografisk avlägsenhet inte längre övertygar. Hon läser en på måfå vald Harlekinroman och visar hur hindren internaliserats: paret kunde genast ha landat på sista sidan om parterna inte envisats med att missförstå, feltolka och vara svartsjuka. Hon menar också att romansen som genre feminiserats just för att den börjat koncentrera sig på dylika inre hinder, rena känslosåsen, med lilla Mys ord. Medan det gällde action och heroiska dåd var den manliga hjälten viktigare, och den manliga läsaren lättare införstådd.
 En bra poäng är det risktänkande som ingår i parbildningen. Vi vet hur många som misslyckats och krisar som bäst och vi vet att passion inte räcker för att garantera ett lyckat och långt förhållande. Skilsmässoreportagen lockar mest då de beskriver en totalt överraskande katastrof, något åtminstone den ena parten aldrig kunnat vänta sig - dvs. något ingen av oss kan värja sig emot, hur mycket vi än älskar. (Det måste väl betonas att Jallinoja faktiskt skrev detta före Timo T.A. Mikkonen gav en intervju om sitt lyckliga långa äktenskap och sedan faxade ett PS till redaktionen där det stod att han skulle flytta ut samma kväll.) Följden av riskmedvetenheten är att unga prövar sig fram allt längre innan ’tiden är mogen’ för att profilera sig som familj. Det tredje kriteriet för parförhållandet - efter den romantiska kärleken och i synnerhet själva känslan är förälskelse - är att man ‘passar ihop’. Detta passar ihop med den seriala monogamin som livsstil, för man kan ju passa ihop med flera olika personer. Unga i dag talar mindre om att hitta ‘den enda rätta’.
 Avsaknaden av yttre hinder gör också att paret aldrig kan finna varandra slutgiltigt. Samlaget har ersatt bröllopet som stunden då paret ‘får’ varandra men det betyder inte att man sedan kan ta det lugnt: tvärtom söker parterna ständigt bevis på att uppgåendet i varandra fortfarande är möjligt, att romansen och därmed förhållandet lever. Om kärleken inte blossar upp spontant måste den frammanas: speciella romantiska situationer, särskilda minnen, ett symbolspråk av beröringar och kyssar också i offentligheten, osv.
 NYT-tidningens tecknade serie Naisen kanssa är förstås en enda uppräkning av dessa krav, men där ser man tydligt hur kvinnan ställer dem och mannen konfunderad och evigt oadekvat (dinosaurien är hans främsta alter ego) försöker ordna med stearinljusen och de dramatiska försoningarna. Likaså utgår Veijolas och Jokinens bok från den könsolika törsten efter passion inom förhållandet. Jallinoja är här och överlag könsneutral, och det är också de läsare hon citerar. Det är ‘partners’ och ‘makar’ hit och dit. Vem lurar vi med det här?
 Vissa drag i boken gör att man inte riktigt tror sig leva på 2000-talet. Heterosexualiteten är en outsagd norm, och tvärkulturella äktenskap förekommer inte. Dessutom påstår Jallinoja som sagt att klass inte längre är ett hinder, vilket det i  praktiken nog ofta kan vara. Det är onödigt och synd, för hennes teser kan förklara just den extra sötma som ett förhållande över gränserna för kulturer, språk, klass eller generationer har, i.o.m. att det närs av äkta yttre utmaningar.
 Tidsretoriken återges däremot pinsamt exakt. Man vill ge sin tid åt vissa saker och mänskor medan andra tar den. Den förälskade eller den nyfödda får all ens tid, medan man senare - särskilt om man är en kvinna - börjar längta efter egen tid, en tid som alltså inte är familjens tid. Småbarnsfamiljer präglas som känt av en ständig kamp mellan modern och fadern med - i Linn Ullmans formulering - “tid och sömn som valuta”. Jallinoja nämner arbetsfördelningen hemma men i förbifarten, som en version av det Tredje som kan tränga sig in mellan de älskande tu. Det kan enligt henne röra sig om t.ex. ojämlikhet, ett barn, arbete, nya hobbyn, eller fattigdom. Ändå är ju ojämlikheten mellan könen något som grundar och strukturerar de andra exemplen: den blir uppenbar (senast) i och med barnet, och verkar sedan i relation till allt annat - arbetet, fritiden, pengarna. Det är i dag möjligt och vanligt att leva drygt 30 kvinnoår i en ohotad upplevelse av jämlikhet för att sedan i och med barnet hamna i den mest enerverande klassiska situationen: han går ut, hon blir hemma.
 Veijola och Jokinen betonar starkt just hur den egna tiden är olika egen och olika problematisk för män och kvinnor. De tvingar kändisreportagen att avslöja den förbluffande mjäkiga om inte obefintliga roll som ges åt hustrun och hennes arbete med hem och barn - den typiska bilden är av kändispappan som gosas med sina ungar medan mamman ordnar i bakgrunden, och utgör bakgrunden. I deras bok blir det också begripligt varför så gott som uteslutande kvinnor skriver om kärlekens vardagliga vånda, vare sig det blir sociologi eller romaner (senaste finska bidraget här är Cia Kiiskinens Äitiyspakkaus, Moderskapsförpackningen).
 Mot slutet föreslår Jallinoja att familjen som helhet borde värderas och romantiseras mera. Hon tycker att den feministiska sociologin har varit alltför family-bashing, och frågar vad familjen behöver för att utöva ens en bråkdel av den kulturella fascination och dragningskraft som både lönearbetet och parförhållandet har i dag. Vi borde stöda the family as a unit, som någon amerikansk guru oförglömligt förklarade orsaken till att man ska köpa en säng där också barnen ryms, och som det alltid ekar i mitt huvud när jag undrar varför alla skrikiga familjemedlemmar måste fås ut och skida samtidigt. Familjen består av normer och rutiner, av tecken och gester - som att gå hand i hand - och därmed är det ett problem att den moderna människan (läs: den moderna kvinnan) inte nödvändigtvis orkar ordna familjefester, familjealbum, familjemåltider och familjeresor.
 Veijola och Jokinen har vad som ser ut som rakt motsatt rekommendation: vad som behövs är självständigare hustrur, starkare kvinnonätverk, större respekt och rymd mellan man och kvinna, och helst ett eget rum för föräldrarna dit barnen inte äger tillträde (!). Fast är inriktningen egentligen så motsatt? Kanske deras kärleksvision erbjuder ett möjligt svar på Jallinojas fråga om hur man (sic) ska göra hemmet attraktivare för den vuxna som tillbringar mest tid där?

Anna Rotkirch
Riitta Jallinoja: Perheen aika. Helsingfors, Otava, 2000.
Soile Veijola & Eeva Jokinen: Voiko naista rakastaa? Helsingfors, WSOY, 2001. (behandlas mera i del II)

To the beginning * Till början * Alkuun