Home page

Vill du veta en hemlighet?
Om socialvårdens klientskydd
(Hbl kolumn juni 01)

Det skrivs om prästen som vet var en flykting uppehåller sig men vägrar avslöja stället. Han kan hänvisa till den etiska kod och tystnadsplikt som gäller för läkare, präster och alla professionella vårdare. Jag har själv tagit de professionellas tystnadsplikt som en självklarhet. Ber de mig inte om skriftliga godkännande för en sådan småsak som att flytta mina tandkartor från en hälsostation till en annan?
I själva verket har olika myndigheter mycket olika uppfattning om vad tystnadsplikten innebär. Där hälsovårdens praxis oftast är formell och noggrann, har socialvården haft en annan lagstiftning och kultur när det gäller att motta och förmedla hemligheter. Detta diskuteras på ett fascinerande sätt i en färsk pro gradu avhandling i socialt arbete av Ellen Vogt vid Helsingfors universitet.
Av begripliga skäl behöver socialvården ibland känsliga uppgifter från andra myndigheter, i vissa fall också mot klientens samtycke. Men vem av oss vet att t.o.m. läkare är skyldiga att lämna ut sådana ”uppgifter och utredningar” som ”i väsenlig grad inverkar på en klientrelation … och som är nödvändiga för myndigheten för att utreda klientens behov av socialvård, för att ordna socialvård … samt för att kontrollera uppgifter” (20 § i Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, hittas lätt från www.finlex.fi)? 
Låt oss säga att jag gått hos en privat läkare för att få mentalvård. Någon tid senare blir jag eller någon mig närstående socialvårdsklient. I princip kan socialmyndigheterna då kräva att läkaren lämnar ut mina papper för att utreda t.ex. om jag är en lämplig mor. I praktiken är det inte heller sagt att socialvårdaren ber om min skriftliga tillåtelse för detta, eller att jag ens får veta vilka papper som överlämnats eller vad de innehåller.
Knepigt är också att just socialvårdens klienter ofta uppmanas att söka läkarvård, t.ex. som en del av vårdplanen: ’barnen kan stanna hos er om du går i terapi för familjevåld / alkoholism/etc.’ Samtidigt kan den intima kunskap terapeuten får flera år senare användas som argument mot klienten.

Läkarna anser ofta att deras tystnadsplikt går framför socialmyndigheternas behov, men denna syn får inget entydigt stöd i vår nuvarande lagstiftning. Den ovan citerade lagen, som trädde i kraft i år, definierar inte heller vad som är ”väsentligt” och ”nödvändigt”. Vogt påpekar att de inblandade myndigheterna själva drar gränserna för vad som lämnas ut - samt att de ofta tvistar om saken…

Goda nyheter är att den nya lagen för första gången ger socialvårdens klienter ett lika stort rättsskydd som inom hälsovården. Klienten måste ge sitt samtycke till att uppgifter överförs, informeras om när så kan ske också utan samtycke, och alltid informeras om vilka uppgiftskällor som används och vad de innehåller.
Det låter ju bra – men endast en av de tio socialarbetarna i Vogts arbete hade överhuvudtaget funderat på hur den nya lagstiftningen påverkar deras arbete. Forskningen visar hur och varför socialvårdens kultur velat undvika sådana ’formaliteter’ som skriftliga medgivanden. Finländsk praxis har varit att anta att vi implicit ger vårt medgivande då vi blir klienter. Man kan också prata om att ”vara i kontakt med andra”. Detta anses räcka, fast det är långt ifrån säkert att klienten förstår vad hon eller han samtyckt till.
Vogt vill inte demonisera socialarbetarna: hennes arbete visar lyhört vilken mångfald av krav och spänningar sekretessen leder till inom socialvården. Hon kritiserar ändå den ’tystnadens kultur’ som gör att socialarbetare ogärna diskuterar sina erfarenheter i offentligheten. Om den nya klientlagen ska kunna ändra på ingrodda vanor behövs det ordentliga doser av både skolning och medborgarupplysning.

Anna Rotkirch