tarja halonen for president!

kolumn i Ny Tid, februari 2000

De urbana skidarnas val

I vilken stad bor jag egentligen? I riksdagsvalet var Sauli Niinistö röstmagnet, mannen som är så höger man i Finland kan bli. Sedan avgör samma väljare presidentvalet till Tarja Halonens fördel. Grannar: Iaktta varandra och red ut paradoxen!

Någonstans i mina trakter måste det också leva en Genomsnittlig Gallupsvarare: en som först gillade Rehn, hade föredragit Niinistö men när han inte kandiderade tänkte rösta på Uosukainen, en tid övervägde Aho men till sist röstade på Halonen.
Timo Harakka lyckade inringa den här paradoxen i en av sina kolumner i Metro. Han skrev att valet avgörs i huvudstadstraktens förstäder, av dem som bor som på landet fast de bor i stan, eller lika gärna tvärtom (som i stan fast de är på landet). Av dem som kräver belysta skidspår.
Jag rodnade där jag satt i bussen - en stor del av vår lokalpolitiska aktivitet går åt till att försöka hindra en total sandning av vår förortsgata, så att den stump på 170 meter som ligger mellan vårt hus och Centralparkens belysta skidspår också kunde användas som belyst skidspår. Likaså har vi grannar som bosatt sig precis vid skogskanten, men som åker in till centrum varje ledig dag för att sitta på café.
Det handlar alltså om den nya medelklassens famösa ambivalens och både-och livsstil. Det ska vara individualism men också gemenskap, ett självständigt liv men med en stark familjesammanhållning, sexuella äventyr men absolut trohet i parförhållandet, massor av arbete men likaså konsten att slappa och vila sig. Som sagt: Niinistö och Halonen.
Förstås ville jag också skriva att neoliberalismen nu äntligen är i motvind, att WTO-fiaskot och Tarja Halonen på var sin sida millennieskiftet bevisar en ny trend, att den nya samlande ideologin heter reglering av marknadskrafterna. Ett nyårskort från något företag önskade mig ett “Effektivt Millenium!” och jag ville tro att dylika vansinnigheter nu nått sin höjdpunkt och mänskorna vill ägna sina liv åt något gott och sant.
Men detta är än så länge obevisat önsketänkande. Kanske vi nu endast har sett den schizofrena regeringspolitiken sprida sig till att gälla hela det politiska systemet. Den linje där ena handen privatiserar och avreglerar medan den andra talar mänskliga rättigheter. Problemet i ett nötskal: kommer Halonen att leda näringslivets delegationer på besök till asiatiska diktaturer?

Som känt ville finländarna också rösta på en Äkta Personlighet. Förra våren hörde jag en servitris i en lunchrestaurang säga: “Jag röstar på henne, hon säger vad hon tänker.” Då gällde det Elisabeth Rehn, men jag slår vad om att servitrisen nu i andra - om inte redan i första - omgången röstade på Halonen. Halonen säger också vad hon tänker, och hon har dessutom en hel del kloka saker att säga. När kommersialiseringen och mediatiseringen har gått tillräckligt långt föds ett sug efter äkthet. Plötsligt vill vi ha politiker som ser ut som människor och inte färdigt som politiska karikatyrer. På reklamspråk hjälper autencitetsfaktorn dig att bli en brand, ett varumärke som slår igenom och lätt fäster sig i minnet.
Därför är det totalt missvisande att, som till exempel Björn Månsson i Hufvudstadsbladet genomgående gjort, beskriva Aho och Halonen som lika goda yrkespolitiker ut i fingerspetsarna. Det är som att säga att en dokumentär och en spåopera båda är hundraprocentiga TV-program. Det är de förstås, men det handlar om olika genrer.
Halonens gestalt bygger på ett samhälleligt engagemang. Hennes habitus är rörelseaktivistens, hon har haft Che Guevara på väggen, hon har medarbetat i zigenarnas, de kristnas, de sexuella minoriteternas och barnteaterns organistioner. Som ordförande för Europarådets kommitté för jämställdhet förberedde hon en resolution som stödde kvinnans rättighet till abort och som var mycket nära att godkännas; o.s.v.
Halonen har aldrig behövt upptäcka sin Inre Hjälte eller ens någon mystisk kvinnoenergi. Det är ingen slump att postradikaler likt mediafilosofen Esa Saarinen, nämnda kvinnoenergis förkämpe, identifierar Halonens engagemang med ett gammaldags socialdemokratiskt maskineri och tycker att Aho skulle ha kommit med “nya tankesätt”. Han har rätt bara då man minns att Aho fick hela näringslivets stöd (och därigenom en femtio procent större valbudget - 5,5 miljoner mot 3,5 miljoner enligt Vegas Aktuellt).
. Aho är i själva verket ett paradexempel på en politiker utan något ursprungligt och genomgående ideellt engagemang. Man kan inte föreställa sig vems bild han i sin ungdom kunde ha hängt på väggen. Aho beskrev sig som icke-socialist, men blev irriterad då Radio Vegas valintervjuare ville få honom att definiera det han motsätter sig - det var väl socialdemokraternas sak att definiera socialismen! Niinistö, eller hans partifrände Ben Zyskowizc, ligger i det här avseendet närmare Halonen. De ger också intrycket av att ledas av sina värderingar, och åtminstone om BZ vet jag att han ungdomen satt i ideologiskt ambitiösa studiecirklar och diskuterade Poppers politiska filosofi.
Äkthetsfaktorn engagerade. Som i fallet med teknikern som hade utsetts att sända från YLEs valvaka ifall Halonen vann och spontant sade: “Första gången jag verkligen önskar att jag fick jobba övertid en helgkväll...”

Till sist, feminismen. Förra presidentvalets konstellation var i det avseendet mera utmanande. Varken Ahtisaari eller Rehn hade profilerat sig i jämställdhetsfrågor. Jag minns hur Ahtisaaris kampanjbyrå ringde upp mig och berättade att man just - någon vecka före valet - höll på att skriva något om jämställdheten. Jag röstade ändå på Ahtisaari, och ångrade mig. Mina närmaste vänner röstade så gott som alla på Rehn, och ångrade sig.
Men nu, med Halonen som kandidat, var valet var fullkomligt självklart för alla som på allvar prioriterar jämställdhet mellan könen. På samma sätt hade jag utan vidare röstat t.ex. för en Eva Biaudet om hon stått mot en traditionell manlig vänsterpolitiker à la Ahtisaari.
Men särskilt i Svenskfinland fick könsaspekten än en gång bisarra tolkningar. Tidigare har ju några av Rehns anhängare bokstavligen förtalat dem som inte ville rösta på deras kandidat. Nu skrev Jutta Zilliacus att “vänsterkvinnorna” fått henne att överge sin gamla övertygelse - att det gäller att alltid rösta på en kvinna - och lärt henne att valet “alltid handlar om ideologi”. Zilliacus tog också skarpt avstånd från tanken på att en ensamstående mor skulle passa i presidentslottet.
Det kunde vara alldeles intressant att reda ut det här, särskilt nu efter känslostormarna. Bästa Jutta, det är sant att val handar om ideologi, men till ideologin räknas väl också könsfrågan! Hur kan man säga sig vara aktiv i jämställdhetsfrågor men förbigå den utan så mycket som en kommentar i valet av kandidat? Och HUR kan en feminist beskriva ensamstående mödrar som något “visserligen trendigt, men... ” - som om familjeformen i fråga alltid berodde på kvinnans nyck?
Det gäller att sluta fixera jämställdhetsfrågan vid de kvinnliga rösterna och lägga skulden på (eller förtjänsten hos) kvinnorna. Förra valet avgjordes inte bara av vänsterkvinnorna, utan också av de borgerliga anti-feministiska män som föredrog Ahtisaari. På samma sätt röstade både centerpartistiska män och kvinnor på Aho, och samlingspartistiska män och kvinnor på Halonen. Det finns helt enkelt en växande mängd människor som ser jämställdheten som en viktig politisk fråga (ja, åtminstone så länge det inte handlar om stora ekonomiska avgöranden...).
Därför håller jag inte med statsminister Lipponen som såg en kvinnlig president som en i första hand “viktig sak för Finlands kvinnor”. Jag tror att hon kan visa sig vara minst lika betydande för alla småpojkar, för att inte tala om manliga politiker som Lipponen själv.

Anna Rotkirch
Till början