pornografi och tryckfrihet - Formans Larry Flint

Anna Rotkirch

Varför Larry Flynt inte handlar om tryckfrihet
tryckt i Ny Tid, ca 1997

För några veckor sedan njöt jag av Louis Menands kritiska och insiktfulla essä om Milos Formans film 'The People vs Larry Flynt' i New York Review of Books (Nr 2). Vad skönt, tänkte jag då, att den här falska och särskilt i en nordisk kontext irrelevanta filmen inte kommer hit. Nästa kväll började förhandspuffarna i finsk TV. Ett kort inslag från Berlin berättade att 'Larry Flynt' är den mest omdiskuterade, för vissa tycker inte om porr medan Forman försvarar det fria ordet. Sedan intevjuades Forman om filmens relevans för Europa. Men det som av tvåminuterssnutten blev kvar i minnet är givetvis affischen med en hurtigt fritänkande lilleputtflynt korsfäst mellan nakna glamourlår.
Det här är ingen recension av filmen, utan av dess agenda setting, eller påstådda Budskap. Om filmen själv måste jag ändå säga att jag inte alls längre beklagar att den visas hos oss. Efter en kitschig början får den ett otroligt, direkt sug. Flynt är dråplig men suget kommer särskilt från hustrun Altheas röst, bröst, blick, skratt och destruktivitet. För mig slutade filmen när hon dör. Så se den. Men tro inte det handlar om tryckfrihet, eller porr, eller ens sex.
Formans svarade i TV-intervjun relativt klokt angående filmens europeiska relevans. Östeuropa har hamnat in i en tid då anything goes och också det mest motbjudande och provocerande visas upp överallt. Han skulle därför inte vara förvånad om det snart kom en motreaktion, där människor önskade sig tillbaka censuren. Han har emellertid levat under hemsk censurmentalitet och vill varna mänskor för allt dylikt.
I Martti Puukkos intervju med Forman (Ny Tid **) drar han samma motiv: Larry Flynt är "förläggaren för den allra mest smaklösa, vulgära och råa porrtidningen i USA." Ändå valde han just Flynt för att hans historia "berättar om den allra viktigaste aspekten av demokratin, nämligen tryckfriheten....Flynt segrade ju i en rättsstrid om publiceringen av sin tidskrift i USAs högsta domstol....Nu har /Flynt/ blivit den synligaste förkämpen för alla journalisters och författares tryckfrihet."
Det här är sant bara såtillvida att Forman nu GJORT Flynt till den sannerligen synligaste "förkämpen för alla journalisters tryckfrihet". Felet med 'Larry Flynt' är att den säljs som en story om censur och frispråkighet. Ingen behöver se den för att få uppställningen klar för sig: en livsglad fri entrepenör och alla hans religiösa, gammaldags, dubbelmoraliska, feministiska, inskränkta etc. motståndare. Det har påpekats att Flynts tidning, Hustler, regelbundet publicerar bilder av rått våld mot kvinnor, driver med svarta, publicerar foton på sjukligt överviktiga människor, kvinnor med diarré, osv. Åsiktsflaggan som vippar upp i hjärnan är ändå oundvikligen: än sen? vill någon förbjuda det? får bara myssex visas?
Menands essä är så strålande för att den på flera plan visar det falska i själva utgångspunkten. Spelbrädet är ett annat.

För det första gällde rättegången mellan Flynt och Falwell inte porren i Hustler. Det är bara i den inledande rättegången som Flynt döms för osedlig publikationsverksamhet till 25 års fängelse, men frias i följande rättsinstans. Filmens huvudfall handlar om ett åtal för hederskränkning och om gränserna för politisk satir. Det faktum att en karikatyr av en moralistisk högerpolitiker publicerades just i en porrtidning hade enligt Menand juridiskt sett inget med fallet att göra. Ändå upprepas det filmen igenom att Flynt är så hatad och banbrytande för att han vågade vara 'naturlig' och 'frispråkig' om sex.
För det andra är filmen - inte särskilt frispråkigt - en starkt retuscherad och romantiserad version av Flynts liv. Öppningsscenen visar hur han som liten pojke producerar hembränt i Kentuckys skogar. Recensionerna i både Hbls och HS's NYT-veckobilaga tar fasta på denna oförskämda men företagsamma pojke. Menand citerar däremot Flynts egen självbiografi "An Unseemly Man", enligt vilken pojken gjorde pengar på att köra sprit från grannkommunen till sin egen, som hade förbudslag: "Lika olagligt, men en hel del mindre intagande." Den trogna trupp av arbetskamrater filmen visar byttes i verkligheten ut ständigt och Flynt är ökänd för sin behandling av personalen. Althea har gjorts till den enda stora kärleken (den enda kvinnan Flynt har kärleksscener med, samtidigt som de glatt och öppet diskuterar hur polygama de är), men det nämns inte att hon var den fjärde hustrun av fem, att Flynt har fem barn som aldrig levat med honom, att deras första möte inte var oavbruten sex på arbetsrummet utan en natt då de mest pratade (!) och att Flynt enligt Altheas egna uppgifter slog henne (i filmen slår han henne en gång och hon säger "gör aldrig om det", i verkligheten citerades hon i Hustler för att ha sagt "Jag kan inte se något fel i att en man slår en kvinna. I själva verket blir många kvinnor upphetsade av det."). Resultatet är att när Flynt i filmen proklamerar sig som världens avskum har man svårt att förstå vad han menar.
Men, fortsätter Menand, det kanske inte handlar om huruvida den riktige Flynt hade ett hjärta av guld eller en rullstol av guld. Vad Formans film missar är den tredje och största poängen: att <kurs> Hustlers marknadskoncept snarare har mycket gemensamt med den moralistiska nyhöger som den presenteras som ett frisinnat alternativ till<kurs off>. Båda var produkter av samma tid, och bådas popularitet minskade samtidigt. Politikern och TV-pastorn Falwell, som stämde Flynt för ärekränkning, hade själv kopierat karikatyren och skickat den ut i ett medlemsbrev med en läsekrets på tre miljoner, i syfte att få ekonomiska bidrag. Och Hustlers marknadsnisch inom sexbranschen var ingalunda 'naturlighet' eller en strävan bort från dubbelmoralen. Tvärtom. I jämförelse med t ex Playboy menar Menand att Hustler var sextidningen som "put shame back into sex" - som levde på tittarmentalitet, intimitetskränkningar och ett framhävande av det som ansågs obscent. Filmen medger att Hustler blev känd genom paparazzibilderna på Jacqueline Onassis, men det framställs som ett lyckokast just då det djärva företaget verkar gå omkull. Den påstådda ideologin är däremot "skapade inte Gud också kvinnans vagina (sic, inga fulare ord), varför då inte fotografera den?"
Det mest ironiska är förstås att 'Larry Flynt' inte visar en enda porrbild, eller sexscen. Forman prövar vilt Hollywoods gränser genom några bara kvinnobröst. Flynt själv ser man inget mer än ryggen av. Varför inte göra en sanningsenligare film om porrmagnat, och ta med något av hans arbete? De nakenmodeller vi ser har spetstrosorna på. Althea är den enda, fast starka, kvinnliga närvaron. Man frågar sig faktiskt hur medvetet hennes roll utformats i avsikt att legitimera Flynts kvinnosyn. Hon är oproblematiskt promiskuös, tycker lika mycket om kvinnor som Flynt, och att tabubrytande är kul. I början är hon jämnstark med Flynt, socialt, sexuellt och i arbetsiver - många av de provocerande artikeluppslagen är hennes idéer. Sedan blir hon en utflippad punkig knarkare och har tydligen inget sexliv alls, då Flynt är förlamad. De håller ändå ihop i vått och torrt. Scener ur ett äktenskap, alltså, men inga ur porrindustrin.

Av de redan nämnda recensionerna har HS' Helena Ylänen helt svalt Formans koncept. Hennes enda kritiska invändning mot hela filmen är inte hennes, utan kommer från de "amerikanska moralväktare som skyndat sig att påpeka att Flynt inte var en så trevlig och ofärarglig jasse som filmen påstår eller att han inte förtjänar den här uppmärksamheten". Ylänen parerar inte särskilt övertygande med att "publiken ändå förtjänar en film, som berättar om en så okonstlad tont, också om han skulle vara manusförfattarnas och Formans uppfinning." Några stycken senare heter det ändå att manusförfattarna "har samlat material i åratal om Flynt och vet kanske mera om honom än han själv vill minnas". Det bästa är att de "beundrat Flynts ärliga galenskap". Var blev uppfinningen? Flynt, påhittad eller ej, är för Ylänen "en betydande riddare av det fria ordet", som "aldrig hade någon uppfattning om sedlighetens gränser". Och själva filmen är en "fräsch fläkt" från ett annars allt konsevativare Amerika (menar hon brösten?).
Hbls Hans Sundström gör en personligare och eftertänksammare tolkning. "Faktum kvarstår att det i 'Larry Flynt' nog dyker upp sexualpsykologiska och pornografiska problem som regissören behändigt sopar under mattan. Diskussion har filmen väckt inte så mycket bland moralens konservativa väktare som mer radikalt orienterade feminister." Särskilt rätt tycker jag Sundström träffar då han tar upp Formans tjeckiska bakgrund, fast han sedan gör en konstig skillnad (i min kursiv): "I samband med filmen har Forman berättat om taxichauffören i Prag som för honom stolt förevisade Playboy och Penthouse. För taxichauffören var tidningarna<kurs> inte pornografi utan symboler för den nya friheten.<kurs slut>" Men knappast har taxichauffören köpt Penthouse för att det är en frihetssymbol? Snarare kan vi väl direkt säga att för honom <kurs> var pornografi en symbol för den nya friheten.<kurs slut>

Jag kan nämligen tänka mig att Forman faktiskt inte problematiken med uttrycksfrihet och intimitetsskydd, sexbejakande och värdighetsfråntagande. Som Sundström påpekar beror det på att Forman är en manlig östeuropé av en viss generation. Samma generation tycker det är att underkasta sig statsmakten om man sätter säkerhetsbälte på i bilen, eller tänker på hur mycket man druckit innan man kör. I sensocialismen fick protestbehovet ofta utlopp just i dylika vardagliga attityder. En annan överlevnadsstrategi var inverteringen av normer. Är staten för kvinnoemancipation, så är vi emot den. Östintellektuella beundrade ofta 'aristokratiska' könsroller och/eller en 'västlig' promiskuös inställning till sex just för att båda förnekades av socialismens officiella kvinnoideal.
Publiciteten kring Flynt irriterar mig också för att jag just skrivit en artikel om kvinnorörelsens förändrade inställning till sexindustrin överlag och porr i synnerhet. Efter 70-talet då porrindustrin hörde till de främsta fienderna ("porr är teorin, våldtäkt praktiken") och helst skulle förbjudas, föddes annorlunda insikter om hur vår kulturs sexualitet också är en del av oss, vare sig vi vill det eller inte, och ett totalt förnekande inte den enda vägen. Jag tog som ett exempel amerikanskan Annie Sprinkle, som först jobbade som prostituerad, massös och porrstjärna, sedan blev filmproducent, och numera är performancekonstnär, kändast för att låta publiken titta in i sin vagina med speculum för att avmystifiera Kvinnligheten. Det handlar om att skapa strukturella alternativ inom porrindustrin, och bearbeta - med skratt, hängivelse, parodi, omvända blickar - porrens syn av kvinnokroppen.
Så skrev jag, och Annie Sprinkle låg brevid datorn utstyrd enligt sin senaste new age-stil i pastellslöjor, ett enormt leende och ännu enormare bröst. Flynts ankomst återgav verkligheten dess proportioner. Flynt utger fortfarande 29 tidningar, och NYT-lehtis pärm hade, som väntat, "porrkungen Larry Flynt är tryckfrihetens hjälte". Jämfört med det är nyfeministiska experiment en droppe långt borta från havet. Snart blir småpojkars önskejulklapp en uppdragbar Flyntis som bär omkring på två kvinnolår, och Slaget efter Tolv har debatten "Porr eller Censur?". Nu först märker jag att intervjun med Annie Sprinkle är gjort på glanslöst svartvitt papper. Medan dörren till R-kiosken hade en färgannons för tidningar 'För Mannen', däribland Hustler på finska.

Anna Rotkirch

Till början