eulontag

Kolumn, publicerad i Löntagaren, mars 2000
Allt om min EU-karriär

Här följer, bästa läsare, den sedelärande berättelsen om min lika korta som slingriga karriär inom EU.
Förra hösten påpekade mina närmaste att jag borde fundera på vad jag ska bli som stor. Jag märkte en annons där EU uppmanade forskare att ansöka till deras “pool”. Poolen sållas fram genom tre urvalsprocedurer. Ifall EUs forskningsprojekt behöver en inhoppare kan han eller hon plockas från poolen. Särskilt kvinnor uppmanades att söka.
Den första blanketten var ett tiotal sidor. Bland annat skulle man ange sina forskningsområden. Det fanns ett par hundra alternativ. Av dem gällde en handfull socialvetenskaperna. Kvinnoforskning fanns inte alls med. Inte på en enda punkt fanns det heller plats för världen utanför Europa: att den ansökande behärskar swahili eller ryska har ingen betydelse. Som specialist på Östeuropa- och kvinnofrågor började jag känna på mig att jag inte riktigt passade in. Nå, tänkte jag framsynt, om inte annat kan det hela bli en vitsig kolumn i Löntagaren.
Av tre möjliga program valde jag att söka till det enda med anknytning till samhällsforskning, ett program som gällde “livskvalitet och förvaltning av bioresurser”.
I december fick jag veta att jag gått vidare till det skriftliga provet. “Därför ber jag Er att infinna Dig på följande adress... läs igenom de förhållningsreglerna som tillämpas ...” Men det var inte svenskan som fick mig att hoppa till så mycket som att brevet var sänt med expresspost. Från Bryssel. Till femtontusen sökanden. Med de pengarna hade jag redan finansierat ett litet forskningsprojekt. Fråga: varför kunde brevet inte skickas per elpost från Bryssel till EU-representationerna och postas inom respektive länder?
Dock infann jag mig lydigt i januari kl. 13.30 i Finlandiahuset. Min man var på resa och jag måste hämta pojken från dagis senast klockan fem, men jag trodde jag hade gott om tid. Icke så. Först väntade vi i en timme på att provet skulle börja. Jag undrade varför, eftersom alla var på plats. En av de många EU-tjänstemännen, ditflugna från Bryssel enkom för provet, hade svaret. “Vi kan ju inte börja före Spanien. Alla måste börja samtidigt!”
Först kom frågor om EUs verksamhet. I värsta fall var det rena propagandan: ”Vad är syftet med EUs forskning? a) att lösa enbart teknologiska frågor, b) att enbart främja ekonomisk konkurrens, c) problemlösning, d) grundforskning.” C, kryssade jag uppgivet och undrade vilket enda problem EUs erkänt ineffektiva och byråkratiska forskningsprogram lyckats lösa. Det var just då jag förstod att programmet “Increasing the Impact of Community Research” inte alls handlar om att öka betydelsen av forskning om samhällen (communities), som jag barnsligt tänkt. Det handlar om att berömma EUs (European Community) egen forskning...
Sedan kom frågor om “mitt” forskningsprogram, livskvalitet. Här började farsen: tre fjärdedelar av frågorna gällde medicin och kemi. Malariavaccinets sammansättning? Cellbiologi? Genteknik? Jag gissade upprymt. Jag insåg att det enda forskningsprogrammet med samhällsvetenskaplig profil inte hade någon sådan.
Sedan inväntade jag sista delen av provet, som gällde språkkunskaper. Klockan hade blivit tio i fyra. Jag fyller i det på en kvart och rusar till dagis, tänkte jag och läste igenom instruktionerna. “För detta behöver du en av de förtryckta etiketterna.” Då berättade arrangörerna att det blivit en ändring. En fråga i franskan var fel, så ingen behövde svara på fråga nummer fyra. Alla skulle ändå få ett poäng för den. Minuterna rann iväg. Alltså ingen behöver svara på den? frågade någon i salen. Arrangören från Bryssel log enigmatisk åt denna självklarhet. “Good question, I will call Brussels and check!” Men Bryssel svarade inte.
Då var jag tvungen att gå. Mitt motvilliga flirtande med EU har därmed tagit hasteligen slut. Alla mina värsta fördomar om dumhet, byråkrati och slöseri bekräftades vid första träffen. Lite ont samvete har jag också. Vem befriar nu de stackars förtryckta etiketterna?

Anna Rotkirch