Home page

Anna Rotkirch: Recension för Nordisk Ostforums könsnummer, 2001
Mette Bryld & Nina Lykke: Cosmodolphins. Feminist Cultural Studies of Technology, Animals and the Sacred. London & New York: Zed Books. 1999.

Delfinerna kom till jorden i mitten av 1900-talet. Tack vare sin överlägsna kommunikationsförmåga kunde de omedelbart fiffla med historieskrivningen, vi inbillar ju oss att de hängt med något längre. Dessa märkliga varelser har antagit en tredimensionell form för att leda mänskligheten rätt, nämligen till oceanernas visdom som förberedelse för kommande rymdliv.
 Det här är en av de många förunderliga historier som vävts in i Cosmodolphins. Gränsdragningar mellan jord och rymd, himmel och hav, mänskligt och djuriskt, kvinnligt och manligt, heligt och världsligt utforskas i boken i förhållande till tre övergripande teman: rymdresenärer, new age-läror, och delfiner. Exemplen tas från USA och (Sovjet)Ryssland genom idéhistorisk analys och intervjuer med tiotals rymdforskare och astrologer i respektive kulturer. Detta är glad vetenskap: oväntade frågeställningar, en halsbrytande mix av de mest seriösa (rymdforskning, fransk feministisk teori) och mest föraktade (astrologi, snorkling) intellektuella fälten.
 Rymdforskningens och astrologins världsbilder är i mycket varandras motsatser. Rymdens erövring är den moderna mannens aggressiva projekt par excellence, medan new age firar alltets inbyggda kvinnliga harmoni. Den ena tänker vetenskapligt, den andra intuitivt. Men båda är ordnade och hierarkiska läror, vilket ger delfinen den karnevalistiska medlarens roll. Delfinen är en gränsvarelse, ambivalent och androgyn. Delfiner figurerar både i rymdforskarnas laboratorier och i new age-profetior (jfr ovan), både i magiska och högteknologiska visioner.
 Ansatsen kändes lätt krystad då jag läste inledningen men fungerar allt bättre efterhand. Efterkrigstidens politiska och andliga aspirationer öppnar sig faktiskt på ett hisnande sätt genom att man granskar när, var och hur delfiner dyker upp. Till exempel bekämpades stalinismen med synen på delfiner som mjuka, kollektiva djur som levde i ett antiauktoritärt matriarkat.
 Författarna Mette Bryld och Nina Lykke utgår från känslan av förundran, bl.a. då de under en visit i Moskva uppfattades som kosmiska budbärare (!). Denna förundran ges metodisk status: våra fabler om månar och delfiner presenteras omväxlande med inlevelse och kritisk distans. Poängen är att läsa berättelser om djur och teknologi utanför deras ursprungliga sammanhang, men utan att därigenom förlöjliga berättarnas trossatser. Syftet är att syna hur vi konfronterat det utomjordiska och det icke-mänskliga, de annorlunda Andra.
 Cosmodolphins är banbrytande inte minst i sättet att analysera Ryssland jämsides med USA. I ett akademiskt landskap där Rysslandsforskningen isoleras medan Angloamerika sätter normen har detta en dubbel effekt: allt märkligt vi lär om Ryssland hjälper oss samtidigt att se den amerikanska erfarenhetens historiska och lokala drag.
 Intervjuerna tolkas först som den personliga identitetens berättelser. Då det gäller rymdresenärerna fanns en stark likhet mellan informanterna: alla beskrev det Stora Uppdraget i mänsklighetens och framtidens tjänst. Men ryssarna talade också mera mångsidigt och personligt om rymden och de var mindre förtegna över jobbets mystiska sidor. Samtidigt var ryssarna och särskilt männen fientligt inställda till kvinnor i rymden. Amerikanska kvinnliga astronauterna trodde mest på könens jämlikhet, medan amerikanska män och ryska kvinnor hamnade i mitten av könsbarometern.
De ryska männens patriarkala inställning kom lika oförblommerat fram i samtalen med astrologer. Trots att astrologin är ett kvinnodominerat och ‘feminint’ fält - eller just därför? - ansåg de ryska manliga astrologerna att kvinnor inte skulle försörja sig med sin överjordiska kunskap. Kvinnliga astrologer i Ryssland valde diplomatiskt att tala om den mänskliga andens frihet, medan amerikanarna väl kunde kombinera feminism med astrologi.
 Tyvärr diskuterar författarna inte de intervjuades klass eller sociala mobilitet - det sägs inte vilka hemförhållanden de kom från, hur de nu klarar sig ekonomiskt, eller hur yrkenas status varierar enligt land. Jag har t.ex. intrycket att new age på heltid är en horisontell strategi inom den del av medelklassen som riskerar att falla: när man inte klarar de sociala förväntningarna väljer man att sidosteppa. Den ‘Andra’ som astrologernas retorik distanserar sig från kan ju också vara föräldrarnas förväntningar, eller i de ryska männens fall hustrur och kvinnliga kolleger som riskerar att förtjäna bättre.
 Den för mig kanske allra intressantaste kulturella skillnaden var hur astrologerna upplevde himlakropparna: för ryssarna var de levande agenter, oberäkneliga likt antikens gudar, medan amerikanarna diskuterade stjärnornas psykiska inverkan på människan. Ödestro versus individualism med andra ord, där den senare färgas av amerikanskt överpositivt tänkande - månen som en rund och god gudinna, medan ryssarna också såg hennes hotfulla blekhet. För ryssarna representerar månen inte den mäktiga kvinnan så mycket som hon förkroppsligar henne. Detta kunde kanske spåras till de ortodoxa ikonernas särskilda ställning som objekt som inte avbildar utan är gudomliga i sig.
 Intervjuerna används sedan för en bredare läsning av vart rymdfärdens och astrologins människa är på väg. Här betonas boktitelns sista ord, det heliga. Klichén om att världen i allmänhet och det vetenskapliga tänkandet i synnerhet sekulariseras och rationaliseras får vika och Cosmodolphins visar hur det heliga och det profana fortfarande strukturerar våra sätt att tänka. Astrologin läses som en analogi till franska teorier om écriture feminine i ett försök att förklara varför new age attraherar så många kvinnor: den bjuder på moderskapets, den upplevda kroppslighetens och hänförelsens heliga retorik. Rymderan skickar tvärtom den vita mannen ut i kosmos, stålmannen av The Right Stuff som växer till en kybergud, redo att rädda nedsmutsade Moder Jord genom att kolonialisera rymden. Seriösa naturvetare återkommer till idén om panspermia, att liv på jorden skulle ha uppstått efter att den impregnerats med kosmiska partiklar, eller att Mars’ månar skulle vara gjorda av en högre civilisation. Här tangeras också social orättvisa: inkomsterna från Sjklovskys och Carl Sagans bästsäljare Intelligent Life in the Universe lär ska ha gått enbart till den amerikanska parten.
 Projektet att civilisera galaxen är en maskulin teknokratisk dröm i sällsynt renodlad och misogyn form, påpekar författarna. Samtidigt medför astronauternas träning en omänsklig - eller post-mänsklig - behandling där kroppen mer eller mindre bokstavligt tas itu och sätts ihop igen och det emotionella registret måste behärskas till fulländning. Gud och offerlamm i samma ‘Pojechali!’, Gagarin som skjuter ut i rymden. Senare möter vi samma Kristusaktiga lidande och upphöjdhet i John C. Lillys experiment på 1960-talet med delfiner, djuren som skulle kommunicera med människan men som i praktiken pinades ihjäl.
 Boken utmynnar i en etisk utmaning - hur kunde vi lära oss att inte alltid sakralisera och/eller kannibalisera den Andra, utan möta henne som jämställd?

 Konstruktionismens och narrativismens begränsningar visar sig emellanåt. Till exempel jämställs en amerikansk seriefigur, astronauten José, med den roll tjuvassen Nikolaev och kvinnan Teresjkova spelade för de ryska manliga kosmonauternas identitet. Båda var etniskt och könsligt Andra, javisst, men i det ryska fallet kunde man förstås ha gått längre eftersom det gäller en mångdimensionell social händelse. Varför den “spyende och gråtande” Teresjkovas insats misslyckades så gruvligt blir nu inte utrett, fast det fascinerande nog antyds att man kanske inte valde den mest kompetenta kvinnliga kandidaten - ville man ha en hjältinna med rätt klassbakgrund? (Teresjkova får upprättelse först i ett uppslagsverk om new age, efter ‘tarot-kort’...) På samma sätt återges Edwin E. Aldrins märkliga öde (sammanbrott efter att ha varit på månen och få frågan om hur det kändes) på ett par sidor, färdigt inlindat i en psykoanalytisk och feministisk tolkning om modersmånen som astronauterna våldtar.
 Hur intressanta tolkningarna än blir törstar sociologen i mig efter mera social och biografisk bakgrund. Eller efter en textuell analys i långsammare takt, bl.a. Viktor Pelevins rymdroman Omon Ra behandlas nu ytterst knappt. Å andra sidan har Bryld och Lykke redan publicerat skilda artiklar om vissa av bokens centrala teman och längre utvikningar hade knappast rymts inom dessa pärmar. Som det nu är fungerar verket som ett ymnighetshorn av uppslag till kommande avhandlingar. 
 Den teoretiska jargongen kan skrämma dem som inte läst sin Haraway, Foucault eller Kristeva (eller få dem att inse att det nu är så dags?). En mer konventionell uppdelning mellan teori, material och analys hade kunnat underlätta läsningen för dessa Andra. Å andra sidan fungerar kapitlen nu som relativt fristående helheter. Framför allt kan läsaren inte annat än just förundra sig över textens originalitet, ambition och entusiasm. Cosmodoplhins ger en alldeles ny infallsvinkel på två kulturer och den mänskliga strävans sorglustiga tillstånd. Det är synd om delfinerna.

Anna Rotkirch

To the beginning * Till början * Alkuun