Home page

Pojken som gjordes till flicka
Publicerat som kolumn i Hbl våren 2000

År 1966 skulle ett par sju månader gamla kanadensiska tvillingpojkar omskäras. Den enes penis blev av misstag förstörd under operationen. En tid senare råkade de förkrossade föräldrarna se sexforskaren John Money uppträda på TV. Den karsimatiske Money kungjorde att en människa relativt enkelt kunde byta kön. Pojken blev Moneys patient och Bruce blev Brenda. Genom fostran, terapi, hormoner och operationer skulle barnet göras till flicka.
 Money hade tidigare forskat i könsidentiteten hos barn som fötts med otydliga eller motstridiga könsattribut. Han var en av de första att hävda könets godtycklighet och föränderlighet. Nu hade han fått det idealiska fallet: ett vanligt pojkbarn som skulle byta kön, och som dessutom hade en tvillingbror att jämföras med. Money påstår i den dag som är att försöket lyckades och att Brenda blev en glad flicka.
 Enligt patienten själv, och journalisten John Calapinto som nu skrivit en bok om fallet, var könsbytet ett enda utdraget fiasko. Brenda var ett deprimerat och olyckligt barn, utfryst av både flickor och pojkar. Hon var rädd för doktor Money och vägrade låta operera sig till kvinna. I de tidiga tonåren försökte hon ta sitt liv. Först då berättade pappan sanningen om barnets födsel och den misslyckade omskärelsen. Brenda ville omedelbart bli en pojke och tog namnet David. I dag lever David som en förnöjd far och familjeförsörjare.
 Den här bisarra historien kan inte avfärdas som “typiskt 70-talistisk” eller “typiskt amerikansk”, fast den visserligen är bådadera. Moneys forskningsrön citerades länge av feminister. Nu citeras Colapintos reportage tvärtom som bevis för att kön är något medfött. Bakpärmen påstår med illa dold skadeglädje att debatten mellan “natur” och “uppfostran” nu avgjorts till “naturens” fördel.
 Men är det inte också att göra det väl enkelt för sig?
 Det är sant att jag slukade boken just för att jag blivit så led på alla slentrianmässiga påståenden om att könet är enbart socialt konstruerat. Pojken som vägrade bli flicka väcker viktiga frågor om när könsidentiteten bestäms och på vilka sätt vi känner på oss att vi tillhör endera könet.
 Men samtidigt ger boken saftiga exempel på de delar till vilka könet faktiskt var socialt bestämt i 1970-talets Nordamerika. Att göras till flicka innebar att lära sig att laga mat, gå i kjolar året om (i ett klimat likt vårt!) och lägga ner timmar på att kamma dockornas hår och prata om pojkar. I dag tycker mamman att barnets “pojknatur” visade sig då han som nygjord åttamånaders flicka genast ville riva bort spetsen i sin sparkdräkt... Det är klart att de flesta nordiska kvinnor inte skulle känna igen sig i de här modellerna för mesig flickighet.
 Kunde vi inte avsluta debatten “natur eller fostran” och börja ta samspelet mellan natur och uppfostran på allvar..?
 Om det tragiska tvillingfallet “bevisar” något, så är det expertväldets faror. Boken komprometterar Money till den grad att jag ser fram emot kassaframgången Dr Strangelove II, där ett geni med storhetsvansinne tjusar och manipulerar allt och alla i sin omgivning. Money förbjöd föräldrarna att berätta sanningen åt sina barn och att ens tvivla på att könsbyte var rätt lösning. Det tog årtionden innan någon läkare vågade ifrågasätta hans tolkningar, och själv har han fortfarande inte erkänt att han misslyckats.
 Det värsta är att Moneys teorier fortfarande tillämpas världen över. Enligt den ska ett barn med oklart kön opereras genast efter födseln, då det är läkaren som bestämmer könet. De som utsatts för sådana ingrepp har bildat egna föreningar, som tvärtom föreslår att operationen uppskjuts tills barnet själv kan välja. Det var alltså ingen slump att Bruce/Brenda valde att heta David - mot alla odds vann han kampen mot experternas Goljat.

Anna Rotkirch
 

To the beginning * Till början * Alkuun