kulturjournalistik och rysslandsforskning i hbl-kolumn

Hufvudstadsbladet, 11.6.2000, kolumn i Söndagsbilagan

Cirkusapans ängslan

Det här skulle bli en av mina allra gnälligaste kolumner. Tyvärr (skäll är ju roligast att läsa) har chefredaktör Wahlström spolierat allt genom att modigt ändra åsikt. Tjänsten som Hbls kulturchef kommer trots allt att lediganslås både inom och utanför huset. Risken att den går till en inkompetent person verkar därmed mycket mindre.
Men den finns. Åtminstone enligt de tidigare målsättningarna ska den nya kulturchefen få ansvar för budgeten och ”mera administration” (Hbl 6.6.). Han eller hon behöver inte ”nödvändigtvis vara förknippad med en kulturinstitution”. Huvuduppgiften är att likt en cirkusdirektör uppmuntra medarbetarna. Man kan bara hoppas att dessa målsättningar nu också revideras.
Vad avses med bindningar till kulturinstitutioner - att ha studerat humaniora? Att ha specialiserat sig på en konstform eller vissa länders kulturer? Att ha verkat i kulturorganisationer? Eller att ha arbetat på en kulturredaktion någonstans? Argumentet från den förra debatten om Hbls kultursidor tål tydligen att upprepas – nämligen att ingen ger ansvaret för sporten eller ekonomin åt någon utan erfarenhet på just de områdena. Cirkusdirektören i synnerhet är ett med sin ’institution’, oftast så att direktörskapet går i släkten och är i det närmaste incestuöst intrasslat med den övriga artisterna.
Eller vad vet jag. Kanske direktörerna i dagens cirkusar anställs för att de kan tänkas locka ny publik och är bra på att organisera. Konsult- och managerväldet tycks ha omvänt allt flera till den naiva tron på att administration kan åtskiljas från det som administreras.
Jag talar nu inte enbart som en först förbluffad, sedan förhoppningsfull Hbl-läsare, utan utifrån egen erfarenhet som cirkusapa. Inom mitt område, Rysslandsforskning, användes en enorm summa pengar för några år sedan till att skilja åt administration och innehåll. Det vettiga alternativet hade varit att öka antalet tjänster inom de institutioner som redan har forskning, undervisning och administration i ämnet. Den möjligheten förkastades. I dag sitter således dryga dussinet högavlönade utvecklingschefer och direktörer och ‘koordinerar’ bland annat mig. Aleksanteri-institutet (sic) har fått en del till stånd, men inget som inte kunde ha gjorts inom de vanliga institutionerna.
När landets högst meriterade forskare ansöker om tjänst i detta institut, förbigås de - med motiveringen att institutet ju i huvudsak administrerar! Detta hindrar givetvis inte de ledande administratörerna från att uppträda som sakkunniga. Liksom Gustaf Widén påpekade, medför chefskapet en substantiell tyngd på området i fråga - det är just chefen som inbjuds till internationella fora och paneldebatter, inte medarbetarna. Jag tror att få chefer kan eller vill tacka nej till den rollen.
Jämförelsen med en cirkusdirektör är också något olyckligt vald eftersom cirkusen, all sin härlighet till trots, inte precis ägnar sig åt analys och eftertanke. Cirkusen har alltid varit en fascinerande men problematisk sammanblandning ekonomi och artisteri, strålkastare och djurplågeri. Den är en av de tidigaste föregångarna till dagens upplevelse-ekonomi och därmed raka motsatsen till både kulturjournalistik och forskning. (Senast vi gick på cirkus satt clownen utanför tältet och drog till sig barnen för ett fotografi som kostade extra. När mitt barn inte ville vara med blev clownen arg. Men så var han ju resultatansvarig.)
Varken kultursidorna eller universiteten är någon historisk självklarhet. De uppstod båda som sfärer med egna interna lagar. Deras värde mäts i intellektuellt och kulturellt kapital, inte med ekonomiska eller numerära kriterier. Detta kunde t.ex. innebära att kultursidorna inte skulle följa den ”human interest”-journalistik som allt starkare, på gott och ont, präglar Hbl.
Som ängslig apa hoppas jag valet av ny kulturchef värnar om kulturredaktionens oberoende. Detta om något skulle vara att ”värna om finlandssvenskheten”, såsom Hbls uppgift föreslås vara i läsarenkäten.

Anna Rotkirch

Till början