recension av The Politics of Feminism

Astra Nova, mars 03

'Ägnad att skapa förvirring'
Den vilda feminismens historia

Några slängar om 70-talsfeminismen bemöttes nyligen med ett kollektivt försvarstal i Astra Nova (nr 1/03). Mariella Lindén med flera ville absolut korrigera Trygve Söderlings påstående om att de Beauvoirs chica klädsel skulle ha fått dem att skygga för hennes budskap. Bakom insändaren anas en oro över att det feministiska arvet förvrängs eller förträngs av oss yngre, och den oron är säkert berättigad. Allt färre minns dem av vänsterradikalerna som faktiskt numera anses ha haft mera rätt än fel och som fick se flera av sina ideal förverkligade.
Sociologen Solveig Bergman har intresserat sig för de stigar som ledde till att mycket av det feministiska projektet blivit vardag i Europa, att kvinnors rätt till arbete, abort, skyddshem och lesbiska filmfestivaler ses som något självklart också av dem som inte kallar sig feminister. Avhandlingen The Politics of Feminism jämför autonoma feministiska rörelser i Finland och Västtyskland under 1960-80-talen och sträcker sig ibland också mot millennieskiftet.
Ordet autonomi var länge en ledstjärna för just de tyska feministerna. Bergman beskriver deras stigande irritation över att den radikala studentrörelsen inte vågade eller ville diskutera kvinnor, eller ens diskutera på allvar med kvinnor. Då Aktionsrat zur Befreiung der Frauen (smakar häftigt på tungan eller hur) revoltens år -68 höll ett anförande och de manliga ledarna inte lyssnade, kastade kvinnorna tomater på dem. Då en grupp skulle behandla barndagvård och männen drog till med högtflygande teoretiska utläggningar, slängde kvinnorna ut dem. Den autonoma feminismen var född.
Hos oss för autonomi däremot tankarna till tsartiden och professor Klinge. Bergmans jämförelse, eller som hon gärna säger, kontrastering, börjar alltså redan här, i underrubriken. Visst är mycket lika i båda länderna. 60-talet: Några få eldsjälar och legendariska ögonblick. 70-talet: rörelser som grundas, splittras, sammanslås, skriver manifest, tidningar och böcker, sviker, utvecklas och förändras. 80-talet: institutionalisering och professionalisering (inte minst den akademiska) då det börjar bli okej att få lön för det man gör, samtidigt som allt går så mycket mera städat till och nostalgin för de vilda dagarna frodas.
Men Bergman förklarar också olikheterna, otakten och nyanserna. Hon beskriver i synnerhet rörelsernas samhälleliga bakgrund och relation till staten. I Västtyskland föds den andra vågens feminism ur en mycket radikal studentrörelse i ett högborgerligt familjeförsörjarsamhälle som just överlevt nazismen. Rörelsens självständighet och självsvådlighet är stora; sexualitet, moderskap, kvinnokultur och alternativ till expertväldet debatteras vilt; kampanjen för en liberalare abortlagstiftning samlar 86 000 underskrifter... Men just den väldiga kampen för fri abort år 1971 misslyckas och besvikelsen är stor. Dialogen med den traditionella politiken uppstår först genom att de gröna dyker upp som ett alternativt och feministiskt parti.
I Finland heter däremot den första radikala könspolitiska gruppen Förening 9. Den grundas före majrevolten, redan 1966, en fjärdedel av medlemmarna är män och – framför allt – flera av de centrala kraven tas på allvar av media och beslutsfattare. 70-talets finländare får uppleva skild beskattning av makar, liberalisering av abortlagstiftningen, preventivupplysning och förbättrad barndagvård.
Bergmans historieskrivning skiljer sig här från Riitta Jallinojas, som vägrade räkna Förening 9 till den egentliga kvinnorörelsen. Bergmans syn är som jag ser det riktigare, inte minst genom att den förklarar vad som (inte) hände sedan.
Den finländska obundna, bara-för-kvinnor feminismen blev nämligen blygsam och hette Marxist-feministerna, Rödkäringarna och deras sammanflätning Feministit-Feministerna. Det beror ändå inte enbart, som det ofta heter, på taistoismen. Samma nedlåtande behandling från auktoritära ledares sida ledde ju till kvinnornas kollektiva utmarsch i Tyskland... Men i Finland tävlade feministerna också med välfärdsstaten, som gick in för allt flera kvinnovänliga praktiker. Fast så – kvinnovänlig - hette det förstås inte. Statsmakten föredrog ett könsneutralt språk i det allmänna bästas namn. Paradexempletgäller aborterna, där förnyelsen motiverades med social och regional jämlikhet, men inte med kvinnans rätt till självbestämmande eller sexuell frihet.
I det ena landet har vi alltså en rikare feministisk tradition i ett konservativt samhälle. I det andra, vårt eget, mindre feminism, men mera lyckade feministiska projekt. Bergman säger sig vilja rucka på vår invanda syn på just Finland som så mycket mera jämlikt än Tyskland. Men jag vet inte hur mycket min uppfattning ruckas, för hon citerar en del ganska så ofrånkomliga siffror. I Finland arbetade två av tre kvinnor år 1960 och tre av fyra kvinnor 1990. I Tyskland steg antalet yrkesarbetande kvinnor under samma period futtiga sju procentenheter, från 49 till 56%. I Finland jobbar gifta kvinnor lika mycket som ogifta, eller tom. lite mera, i Tyskland jobbar finns en klar skillnad. För vart skulle husfruarna ta vägen, med icke-existerande kommunal dagvård för medelklassen och tre månaders moderskapsledighet?

Priset för vår statsfeminism gäller de frågor som inte kan behandlas könsneutralt: sexuellt självbestämmande, incest, familjevåld, sexuella trakasserier, de homosexuellas rättigheter. Just här släpade (och släpar) vi efter de flesta andra västländer.
Det andra, möjligen ännu högre priset är kulturellt. 70-talsfeministerna skrev, filmade, översatte och dokumenterade allt tänkbart om sin egen tid och också om tidigare kvinnokamp. Att antalet finskspråkiga feminister i Finland då räknades på ena handens fingrar betyder att bl.a. Emma Goldmans memoarer, Alexandra Kollontajs politiska skrifter eller Suzanne Broggers kritik av kärnfamiljen inte översatts. Vår statliga jämställdhetsdelegation sparkade igång den akademiska feminismen och drev igenom fina lagar, men den satt inte uppe om nätterna efter att barnen äntligen somnat för att av lust och mission allena översätta någon klassiker. De spåren märks i dag då de mest belästa finska ungdomarna inte vet det minsta om feminism.

Bergmans verk är framför allt en syntetiserande översikt över feminismens allmänna utveckling i två länder. Hon använder sig av tidigare forskning, feministiska tidskrifter, och (i Finland) ett tiotal intervjuer . Detta är också viktighetsordningen. Det här är varken den feministiska pressens historik eller aktivisternas berättelser. Och jag kan inte förneka att en stor del av mig hellre skulle ha läst om just det sistnämnda. Till exempel börjar jag undra vad den finländska motsatsen till tyskornas tomatkastning var, och minns Bitte Bouchts berättelse om hur en grupp helsingforsfeminister planerade att ta en av de då populära, tvåmeterhöga affischerna av Lenin och bränna upp den. Det var då en oerhörd tanke; det var då jag hörde den, i slutet av 1980-talet, fortfarande en ganska oerhörd tanke. Jag minns hur jag blev både fnittrig, het om kinderna och pinsamt berörd. Jag minns inte om de till sist brände honom eller inte men jag tror att Bittes poäng var att själva infallet räckte för att öppna en ny värld.
Inte att undra på att en kommunistisk (och kvinnlig) skribent år 1976 varnade för att”nyfeministerna är en småborgerlig rörelse, som är ägnad att skapa förvirring inom kvinnorörelsen i stället för att ge kvinnorna en riktning och erbjuda dem deras rätta plats i den demokratiska fronten.”
Sedan minns jag hur Bitte berättade att de sprayade VEMS BRÖST? KAPITALETS BRÖST på husväggar.
Sedan minns jag spridda berättelser från kvinnokollektiv, feministiska terapisessioner, maktkamp inom Unionen, maktkamp inom studentkåren, hur Nylands nation fick sin autonoma kvinnoavdelning - som dock inte kallades Aktionsrat utan Mamsellerna... osv. Den här etnografiska delen saknas hos Bergman. Det är avsiktligt och begripligt, men ändå känns det ibland som om det väsentliga, vilda och nya gått förlorat.
Men The Politics of Feminism lyfter fram några högintressanta frågor. Hur syntes den finlandssvenska feminismen i Svenskfinland i stort? (Följdfråga: varför är t.ex. Astra Nova inte officiellt feministisk - eller är den?) Hur påverkade detta feminismen i det finska Finland? Ett av Bergmans intervjuobjekt minns hur feministerna uppfattades som svenska och borgerliga, båda uppenbarligen skällsord. Vad hände inom Unionen, som visserligen är en självständig feministisk organisation men som med sina styrelser, protokoll och rikedomar inte alls passar in i den tyska synen på autonomi? Här förbigår Bergman förresten hur närvarande partipolitiken var inom Unionen. Var den tyska feminismen genomgående en bättre jordmån för spiritualism och new age, eller spred sig samma läror bara något senare till Finland? Var alla autonoma feminister vänster? Jag drömmer alltså om att få läsa fler memoarer och avhandlingar i den här mestadels makrosociologiska bokens kölvatten.

Till sist en hälsning till den förlagsredaktör jag hoppas Åbo Akademi håller sig med: en så diger analys hade varit förtjänt av ett sakindex.

Anna Rotkirch

Solveig Bergman: The Politics of Feminism. Autonomous Feminist Movements in Finland and West Germany from the 1960s to the 1980s. Åbo Akademis förlag, 2002.

To the beginning * Till början * Alkuun