Home page

Vad fel vi tänkt
Om vänsterns strid mot ‘biologismen’
 

Vår okändaste finlandssvenska kändis? Jag tippar på Ullica Segerstråle,  sociologen som de senaste tjugofem åren föjt med forskarnas debatter om gener, evolution och människans natur. För två år sedan publicerade Oxford University Press hennes digra bokslut, Defenders of the Truth - the Sociobiology Debate. Utomlands har den ivrigt kommenterats av de olika lägren. I Finland har boken också figurerat, men mest verkar den ha lästs av den handfull forskare, biologer och journalister som redan tidigare övertygats om att människans evolution har något med våra liv att göra.
Själv hoppas jag att vänstern om den vill göra upp med sina dogmatiska sidor inte bara skulle se Pirkko Saisios aktuella pjäs om taistoiterna,  utan också bläddra i Segerstråles bok. Åtminstone lär den mig en hel del obehagligt om mina tankemönster.

Segerstråle jämför sitt ämne med en opera, där man passionerat sjunger, älskar, bedrar och evigt hatar varandra. Själv läser jag boken snarare som en klassisk deckare. Den utspelas bland ett tiotal män i några slutna elfenbenstorn och gör dig ofrånkomligt engagerad i varför annars så sympatiska akademiker sticker intellektuella knivar i varandras ryggar. Är E.O.Wilson en förklädd nazist eller en grön liberal? Hur kommer det sig att Gould och Dawkins alltid talar förbi varandra? När blev Lewontin marxist, vad fick Dawkins att motvilligt kalla sig sociobiolog, och existerar den mystiske Isidore Nabi?

Boken inleds med hur Segerstråle i mitten av 1970-talet kom till Harvard, där  E.O.Wilson just publicerat sin Sociobiology, en syntes av de omvälvande  framsteg som sedan 1960-talet gjorts inom sådana områden som populationsgenetik, släktskapsteori och studier i insekters beteende. Wilson blev mediakändis och väl recenserad, boken ett lämpligt illustrerat soffbordsverk för den bildade allmänheten. Samtidigt grundades en marxistisk grupp som kallade sig “Sociobiology Study Group of Science for the People”och som tyckte att teorierna om gener och mänskligt beteende var politiskt farliga: sociobiologin sågs so  en direkt fortsättning på de teorier som lett till gaskamrarna. Brev till allmänheten, demonstrationer utanför Wilsons föreläsningar och direkta fysiska angrepp på Wilson följde.

Kampen om sanningen
Det heter att Segerstråle som ung student beslöt sig för att studera polemiken i tron att det skulle vara snabbt och enkelt gjort – det var ju så uppenbart att kritikerna hade rätt! Men snart märkte hon att kritikerna tvärtom ofta högg i sten, som då de utpekade Wilson som rasist.
Den här personliga utvecklingen får tyvärr ingen plats i boken som i det avseendet  hade mått bra av lite postmodern självreflexivitet.  Men annars följer Segerstråle sin myrstack med fantastisk exakthet. Vem publicerade var, vem granskade vad, vilka hälsade inte på varandra? Vad ville forskarna få sagt, vad sade de, och hur tolkades det? Vilka olika syner fanns på vad som utgör god vetenskap? Hur tycker olika forskare att politik och vetenskap hänger eller inte hänger ihop?
Segerstråle verkar ha läst och intervjuat  alla centrala gestalter om än intrigen kretsar kring de synligaste namnen. Å ena sidan har vi Wilson och britten Richard Dawkins, vars bok The Selfish Gene (1976) utsattes för samma kritik och missförstånd som Sociobiology trots att han i många centrala avseenden  avvek  från Wilson. (T.ex. drar Wilson emellanåt dra moraliska slutsatser av genetiken vilket  Dawkins absolut motsätter sig.) Å andra sidan finns sociobiologernas ihärdigaste kritiker: Richard Lewontin , Stephen Jay Gould och Steven Rose. En sällsynt och desto viktigare medlarposition intas av John Maynard Smith, som var marxist men också uppskattade Wilsons och Dawkins arbeten. (Det fanns också vänsteraktivister som tyckte att upprustningen var en viktigare fråga än sociobiologin och som därför struntade i den här diskussionen.)
Segerstråle gör få breda svep men ett otal nyttiga indelningar och mycket fotarbete. 
-Sociobiologins kritiker är rädda för fakta! klagar Wilson.
Segerstråle går till den kritiska Sociobiology Study Group. 
-Är ni rädda för fakta? frågar hon. - Nej, inte alls!, blir svaret. -Kanske det finns en gen för depression, men problemet är att det inte är bevisat ännu. (Året är 1982.) 
-Vad gör ni om det kommer bevis på att könsrollerna eller rasskillnader är genetiskt betingade? provocerar då Segerstråle och får det förbluffande svaret: 
- Ja, då måste jag bli en rasist!
Sanningens försvarare grälar alltså (bland annat) om vad som räknas som vetenskapligt bevis, vilka moraliska eller politiska följder en genetisk upptäckt har, hurivida en forskare bör rapportera sådana resultat som kan tolkas 'fel'. I detta krig tycker alla att de har vetenskapen och sanningen på sin sida. 
Och det är inte sagt att ’sanningen’ led av det hela. Segerstråle anser att både vetenskapen och forskarna själva drog nytta av kontroversen. Dels sporrade de varandra, dels sålde de bra. Att Richard ’den själviska genen’ Dawkins och Stephen ’allt är så komplicerat och dialektiskt’ Gould talar förbi varandra beror också på att vi så gärna läser om deras gräl. Bokklubbar säljer dem i samma bokpaket, påpekar Segerstråle syrligt.

Parad logik
Ändå blir jag minst sagt illa till mods av krigshistoriken. Kanske evolutionsbiologin vunnit på att Rick och Steve jamar, men priset har varit att stora delar av vänsterintellektuella  helt slutat följa med biologin i allmänhet och genetiken i synnerhet. Just icke-biologer älskar att läsa Gould, och Gould älskar att överdriva  skillnaden mellan sin och andra biologers syn på evolutionen. Till den grad att kreationisterna i USA började citera honom som bevis på att Darwin hade fel...
Segerstråle hittar missförstånd och onödigt uppblåsta fiendebilder hos båda sidorna. Wilson talar föraktfullt om ”marxisterna”, hans motståndare anklagar sociobiologin för ”genetiska determinism” och ”reduktionism”. Respektive lärojungar lärde sig uppbåda ett instinktivt fördömande. 
Ändå finns där en skillnad. Lewontin och Gould var verkligen marxister. ”Det finns inget hos Marx, Lenin eller Mao som är eller kunde vara i motsättning med en viss upsättning fenomen i den verkliga världen”, tyckte Lewontin  i tiden.
Det är däremot svårt att visa att Wilson eller Dawkins är ’determinister’ eller just något annat som de beskyllts för. I alla fall om beviset kräver en tydlig definition av vad determinism (biologism, osv) innebär och klara bevis på att de sagt eller skrivit något som fyller den definitionen.
Dessutom har genetikens utveckling på det stora gett Wilson, Dawkins & Co rätt. Dessutom är kritikernas alternativ, ifall man skalar bort den uppbragta retoriken, oftast ganska milda omskrivningar av allmän konsensus. Och också om kritikerna ännu skulle få vetenskapligt  ’rätt’ så är själva deras sätt att argumentera tvivelaktigt. 
Vänstern  är nämligen mera införstådd med vad Segerstråle kallar ’parad logik’, ett tankesätt som sätter likhetstecken mellan politisk åsikt och vetenskaplig relevans. Så här: En bra forskare har moderna/rätta  åsikter och når sanna resultat. En dålig forskare har reaktionära/gammaldags  åsikter och når falska reslutat. 
(Det här är förstås ett återkommande problem: vad göra om ens egen åsikt i t.ex prostitutionsfrågan sammanfaller med sådana som man annars inte vill ha något att göra med?? Dvs har ens vänner alltid rätt?)
Den parade logiken är också paranoid. Den kan inte tänka sig att någon av annan politisk åsikt än man själv uppriktigt kan tro på sin forskning. Den ’goda’ forskarens uppgift blir då att upplysa allmänheten om vad den dåliga forskaren egentligen menar.
Men hur göra någon till t.ex. rasist, om personen inte själv tycker sig vara rasist och inte ens är särskilt höger? Om den anklagades bok hävdar att någon tydlig indelning i raser inte är genetiskt möjligt? Segerstråle talar om den ’moraliska läsningens’ metod. Där går man in för att med lämpligt korthuggna citat förklara vad en suspekt text egentligen menar. Då Wilson skriver ”Ifall en enda gen uppstår som är ansvarig för framgång...” så har han enligt kritikerna sagt (a) att det finns en gen för framgång, (b) att alla som är framgångsrika har den genen, och (c) att dagens samhälle därför är naturligt och rättvist, inklusive alla slags diskriminering. Det spelar ingen som helst roll att Wilson i den citerade texten säger att han inte tror på hela idén med ’gener för framgång’ eller att han betonar hur flexibla människors sociala roller är.
Dawkins anser att just kritikerna hållit liv i den felaktiga föreställningen om mänskor som genetiska robotar, genom att skapa sig en förenklad och god fiende. Segerstråle instämmer med att det av marxisterna uppburna ’folket’ hade haft större nytta av att lära sig om hur den moderna biologin betonar utveckling och samspel, i stället för att som nu tro att det finns en skarp motsättning mellan medfött och inlärt. Men det var inte kritikernas mål. 
Som en direkt följd av det här slagets kritik har jag idag studenter som anser att all genetisk forskning är politisk och farlig. Och i och med att de vetenskapliga bevisen för genernas inverkan på mänskligt beteende hopar sig, har en betydande del av ’progressiva’ forskare helt slutat bry sig om vetenskapliga sanningskriterier överhuvudtaget.
Missförstå mig rätt: högern säger också korkade och felaktiga saker. Segerstråle citerar högerliberaler för vilka all marxistisk, och senare postmodernistisk, forskning följer samma parade logik (de är vänster alltså har de fel, eller tvärtom). Eller amerikanska politiker som  säger att sociobiologin visat att det inte lönar sig att nedrusta, för krig ligger i människans natur... Men det visste vi ju liksom redan.
Vad jag blivit mera uppmärksam på är mitt eget a priori fördömande av andra. Slängiga stämplar med allt från revisionism till biologism. Böcker du vet att är dåliga fast du inte läst dem. Mänskor du vet att har fel för att någon du uppskattar sagt så.
Att objektivt bedöma allt är förstås en omöjlig strävan: man kan inte följa med allt, och intressets portaler upprätthålls av sympati, intuition och tillit. Just nu har jag lust att läsa Wilson men inte Lewontin, eftersom jag litar på Segerstråles beskrivning. Men jag kan skryta med att jag faktiskt tvingat mig att läsa Steven Roses senaste antologi och Goulds hemsidor (fast det bara ledde till stark irritation och besannade farhågor).
Åtminstone har jag lärt mig beundra människor med oparade logiker. I Segerstråles bok är Richard Dawkins en sådan, för att han orkar argumentera i sak. John Maynard Smith är en annan – han tvingar sig att grundligt gå igenom de matematiska modellerna i en bok också om budskapet ger honom obehag. Här har vi två sympatiska och lyskraftiga bevis på att vi väl kan tänka oss ett mera fruktbart förhållande mellan vänstern och biologin. 

To the beginning * Till början * Alkuun