Ny Tid februari 2005
Tillägnas Alva Sylvia


Nytt liv
 
 
”Ett skrik. Det är kroken jag hänger i.”
Sylvia Plath skrev om livet med en nyfödd som kanske ingen annan. Colette och Marina Tsvetajeva
har också underbara rader, men barnen är då redan äldre. Till saken hör inte att dessa författare alla var,
med vilken måttstock man än väljer, hemska mammor som både överväldigade och övergav.
Till saken hör att de hade den känslighet och klarsynthet som krävs.
Problemet med babyn är samma som då kontaktannonser i internationella tidskrifter bekänner att
”I love Florence and red wine”. Den finlandssvenska varianten vore väl ”älskar Södergran och skogspromenader”.
För vem gör inte det? Vem vill vara någon som hatar Florens, rödvin och skogar eller som är likgiltig inför en ny människa?
Samtidigt är barn, till skillnad från Florens och rödvin, så mycket svårare. Pia Ingström påpekade redan för länge
sedan hur lite det skrivits om föräldrakärleken, jämfört med till exempel vuxenkärleken. Det finns så lite att ty sig till
mellan det rena gullandet och den äckelpragmatiska diskursen: ”Jasså, nu börjar det igen! Kakiblöjor och
mjölkfläckar på alla kläder. Jaja, tänk att ni orkar.”

Livet börjar ju inte ”igen”. Det fortsätter. Och vem sa att man orkar?

Men framför allt är rutin och sömnbrist inte vad det handlar om.
 
Litteraturen borde till exempel skapa på ett ode till ullen. Sent i mitt liv som förälder inser jag, tack vare en
Ruskovilla-babygarderob nedärvd från en väninna, att bomull och ylle är det enda som behövs i blöjväg.
Men vem har beskrivit hur blöjbyxor känns efter ett ullfettsbad, hur de ser ut då de lufttorkar på balkongen
mot gnistrande snöiga grenar?
 
Någon borde också dokumentera hur fyratimmarsregeln kändes. På 1930-50-talen avrådde läkarna som
känt från att använda amningen till annat än mat, och mat skulle ges exakt var fjärde timme. Babyn skulle inte
skämmas bort bli självständig genom att få skrika i egen säng.
En äldre familjebekant får ännu tårar i ögonen då hon minns hur hennes pojke skrek, skrek och skrek och hon
stirrade på minutvisaren och led. Hon hade också instruerat tjänarinnan att barnet inte skulle lyftas upp”i onödan”.
En gång då ingen såg tog mamman ändå sitt skrikande barn i famnen. Men tjänarinnan öppnade dörren och
förfärades över fruns tilltag. Det enda frun kom på till sitt försvar var:
-Men Helmi, det är ju söndag!
 
Där föräldrakärleken i litteraturen har otrampade stigar, har vetenskapen alltför ofta huggit i sten.
 
-Tror du att en varg skulle klara det där? undrar grannen då jag en kväll gästar dem och byter, vyssjar och ammar babyn.
-En varg?! undrar jag och associerar förbryllad till EUs direktiv. Men grannen visar boken Feral children.  Den redogör
för de så kallade vargbarnen, som missionärer trodde att uppfostrats av vargar. Det kändaste fallet var de indiska syskonen
Amala ja Kamala, som varken kunde tala eller gå ordentligt då den lokala befolkningen hämtade dem till missionärerna.
Deras tragiska öde användes i antropologin som ett argument för uppfostrans enorma betydelse: om vargar fostrade
människor blev de varglika. Om människor fostrade människor blev de människolika; osv.
I själva verket var vargbarnen antagligen handikappade och övergivna barn vars vanvård och misshandel lokalbefolkningen
 inte ville tala öppet om inför missionärerna (eller varandra).
Européerna lät sig luras och skrev upp bevisen på varglikt beteende, vilka emellanåt är verkligen sökta. Bland annat heter
det att  vargsyskonen sätt att sova tätt omslingrade är typiskt för vilddjur...

Det är tydligt att missionärerna och forskarna hade ammor, hustrur och tjänarinnor för skötseln av sina egna barn.
Annars kunde de inte ha intalat sig att en flock vargar, hur välvillig den än var, hade hållit liv i ett spädbarn längre än i några dagars tid.
 
En annan akademisk missuppfattning är att barndomen ”uppfunnits” nyligen. Det finns fortfarande många som tror på
Philippe Ariès kända tes om hur barndomen uppstod först i moderna tider. Medeltida föräldrar älskade inte sina barn
på samma sätt som vi, heter det. De förstod inte ens att barn är annorlunda än vuxna. (Konstigt nog påstår
ingen detsamma om hundar: att fattigdom och familjetyp gjorde att man förut inte fäste sig vid dem eller begrep sig på dem.
Logiken är ändå densamma.)

Steven Ozment visar i sin lättlästa översikt Ancestors – The Loving Family in Old Europe på vilka sätt Ariès och hans
skola misstog sig. Familjearkiv, essäer och gravstenar ger nämligen mängder med bevis på att föräldrar älskade sina barn,
sörjde då de dog, och visste hur de fungerade.
Ozment citerar Fulgentius av Ruspe,  en 400-talstänkare som förklarade att eftersom babyn inte kan tala, måste den skrika
för att få vad den vill ha. Babyn tycker mest om att dia sin mor och höra henne sjunga, insåg Fulgentius också. 1900-talets
barnläkare var med sin fyratimmesregel betydligt mindre kloka än så.
Den ”moderna känslosamma familjen” är inte alls modern utan verkar existera ”så lång bakåt i tiden och så utbrett som
det bara finns källor att dokumentera den med”, är Ozments slutsats.
Orsaken är samma som i fallet med vargbarnen. Ett spädbarn måste bli omhändertaget av en större människa, och den
människan måste börja älska barnet i ofattbara proportioner för att idas sköta det på rätt sätt. Eftersom barnen fötts
likadana de senaste 100 000 åren är det här vad alla överrumplade, desperata och lyckliga föräldrar insett under lika lång tid.
Om du inte byter tillräckligt ofta, får huden exem (detta sägs också i åldriga skrifter). Om du inte kramar och ammar,
blir barnet olyckligt. Deras skrik är gjorda för att hugga till.
 
Anna Rotkirch