Home page

Anna Rotkirch
Ur Henrik Bruun, Fredrik Lindberg & Sam Inkinen (red) Framtiden i nuet. Om konsten att möta det okända. Helsingfors, Söderströms, 2003, ss. 161-173. 

Nätfamiljens (fram)tid

Det talas mycket om att vi lever i ett informationssamhälle som består av globala nätverk. Nätverken tar formen av allt från valutatransaktioner, massmedia och kongressande akademiker till internationella terrorister. Gemensamt för nätverken är att de bygger på modern informationsteknologi och på så sätt komprimerar tiden i extrem grad. Enligt nätverkssamhällets främsta sociolog, Manuel Castells (1996, 1999 & 2000), lever nätverken i en slags egen rymd som han kallar flödesrummet och enligt en ny tidsregim, den ”tidlösa tiden”. Vid sidan av flödesrummet finns förstås platsernas rymd: kropparnas, vardagens och rutinernas värld.
Jag vill här diskutera nätverkssamhällets inkarnation i hemmen - vad den tidlösa tiden kan tänkas göra med familjelivens tid och framtid. Jag börjar med att granska de utmaningar som ’nätfamiljen’ ställer samhällsvetenskaperna och feministisk forskning inför. Sedan skisserar jag upp två olika visioner av nätfamiljens framtid. Ett av nätverkens mest fascinerande drag är att de åtminstone i teorin överbrygger den industriella indelningen i jobb och hem, privat och offentligt, produktion och reproduktion. Här lockar en utopi om arbetets meningsfulla fördelning som socialister, feminister och andra visionärer länge och gärna flirtat med. Utopin går bland annat ut på att mänskor skulle kunna lönearbeta mindre och få mera tid över för andra slag av arbete och vila. Ändå är de synliga tecken på nätverkssamhällets tidsanvändning alldeles annorlunda – det verkar ofta som om man kan leva i den tidlösa tiden bara då kvinnor städar och lagar mat till en, och sköter barnen ifall dylika råkar finnas. Det verkar också som om den tidlösa tiden i sig bidrar till en upplevelse av tidsbrist och sviktande livskontroll. Mänskor i de så kallade informationsyrkena arbetar inte nödvändigtvis längre arbetsdagar än andra, men kraven på konstant effektivitet och individuell prestation är ofta större. Instantkulturen – framtiden är eller åtminstone borde vara NU – urgröper lätt själva möjligheten till en framtidsförhållning som något annat än en hög ont samvete över ogjorda saker.   

Tidlös tid, könlös tid? 
På finska hänger orden för att köra och att tänka ihop (ajaa och ajatella), liksom väg (tie) och kunskap (tieto) har samma ursprung. Våra tankar är en förlängning av kroppens rörelser. Tanken på tiden, och tankar om tid, blir möjliga då vi jämför två rörelser. Jag går på en väg och solen rör sig ovanför mig. Jag har försovit mig och vaknar medveten om att kroppen varit stilla för länge i förhållande till klockans visare. Barn som växer ur sina lekar. 
Det är också svårt att tänka rörelse utan att tänka tid. Som en fransk filosof sammanfattar det, är tidsupplevelsen varken något ”varken objektiv eller subjektiv, den uppkommer ur mötet mellan själen som ’mäter’ och rörelsen som är ’mätt’” (Agacinski 2000, 54). Hur kan man då tala, som Manuel Castells gör, om tidlös tid? Eller varför räcker det inte med att tala om till exempel virtuell tid? Castells analys begränsar sig dock inte till Internet. Han uppfattar en alldeles ny tidsregim, som omfattar så olika fenomen som flextidsföretag, det typiska och normativa livsloppets sönderfall  och instantkrig. Den biologiska tiden är inte lika absolut som tidigare, arbetslivet snuttifieras, livsbanorna individualiseras, och World Trade Center rasar gång på gång i våra TV-rutor.  Gemensamt för alla dessa företeelser är att de kommit att ersätta industrisamhällenas tid, som var inrutad, förutsägbar och mätbar. (Castells 1999, kapitel 7.) Castells är mycket medveten om de sociala ojämlikheter som föds då vissa delar av världen sugs med i flödenas rymd medan andra hamnar utanför informationssamhället, in i ett slags svarta hål. Hans analys är på det stora hela en skicklig och empiriskt grundad fördjupning av de påståenden som allmänt cirkulerar i media och i vissa postmodern tidsanalyser: påståenden om hur allt blivit så simultant, tillgängligt och rotlöst; hur tiden blivit handelsvara; osv.
Ändå sker ett märkligt brott på de ställen där Castells övergår från nätverkssamhället i stort till att diskutera familjelivet och kvinnas ställning. I de avsnitten gläder sig Castells nästan uteslutande över patriarkatets sammanbrott och jämlikhetens segertåg. Till exempel: 
”Erfarenhetsrelationernas omvandling handlar primärt om patriarkatets kris, som utgör grunden för en djupgående omdefiniering av familj, genusrelationer, sexualitet och därmed också personlighet. … Jag ser faktiskt tecken till en omformning av familjen i och med att miljoner män verkar beredda att uppge sina privilegier och arbeta tillsammans med kvinnorna för att hitta nya sätt att älska, dela och ha barn. … Den mest grundläggande omvandlingen av erfarenhetsrelationerna under informationsåldern är deras övergång till ett socialt interaktionsmönster som primärt byggs upp genom den faktiska erfarenheten av relationen. Numera producerar människorna umgängesformer snarare än att följa beteendemodeller.” (Castells 2000, 392-393, kurs.orig.)
Castells påpekar att patriarkatet inte ännu brutit slutgiltigt samman, men det är dess gamla hierarkier som hotar familjen: ”Familjens framtid är osäker men inte patriarkatets: det kan bara överleva i skydd av auktoritära stater och religiös fundamentalism.” (Castells 2000, 392.) Vart har den tidlösa tiden nu försvunnit? Har klyftorna mellan kroppslig kunskap och abstrakt, tidlös information inget med familjer att göra? Castells nämner visserligen att informationssamhällets ekonomi bidrar till patriarkatets kris. Han diskuterar ändå inte att det traditionella patriarkatet väl kan ersättas av modernare, mindre hierarkiska och rigida men icke desto mindre mansdominerade former, det som av många feminister kallats för fratrokrati eller brödravälde. Castells är förstås ingen familjesociolog, men hans uttryckliga jämlikhetsoptimism är ändå förvånande:
”Ja, jag tror att återuppbyggda familjer i jämställda former är en nödvändig grund för en återuppbyggnad av samhället underifrån. Familjen är mer än någonsin tillhandahållare av psykologisk trygghet och materiellt välbefinnande åt människorna, i en värld som kännetecknas av arbetets individualisering, det civila samhällets nedbrytning och statens avlegitimering.” (Castells 2000, 393.) 
 Arbetsplatsen är osäker, medborgarsamhället förstört, staten förbigången – men leve familjen!
Det verkar alltså som om Castells när han fokuserar familjen plötsligt byter glasögon. Den tidlösa tiden framstår antingen som könlös, eller så bidrar den till en skenbart otvetydig utveckling mot könsjämlikhet. Brillorna har tydligt slipats hos de kända (manliga) sociologer som teoretiserat reflexivitet och individualisering, i synnerhet Ulrich Beck och Anthony Giddens. Hur påverkar den denhär ganska rosiga, eller åtminstone känslobetonande synvinkeln, vårt tänkande om moderna familjer? Och varifrån kommer den? 

Borgerlighetens spöke
Castells för alltså diskussionen om produktionens tidlösa tid och diskussionen om familjelivets jämlikhet i olika teoretiska rum, åtskilda av ljudisolerade väggar. Det är ett av otaliga exempel på hur tänkandet om familjen hindras av det jag kallar borgerlighetens spöke. För att travestera Marx & Engels kunde man säga att ’ett spöke går genom familjeforskningen, borgerlighetens spöke’. Det visar sig i den familjära (sic) idealtypen med namnet ’den borgerliga familjen’. Där består familjen av den manliga försörjaren och den kvinnliga hemmafrun, samt lämpligt antal barn. I mycken feministisk forskning och/eller familjesociologi kallas detta för den traditionella familjen (se t.ex. Beck-Gernsheim 1996).
Den här idealtypen har i levande livet varit en historisk kuriositet. I verkligheten är det ’endast’ i 1800-talets viktorianska England och 1900-talets kapitalistiska USA som den borgerliga familjen varit en socialt utbredd modell, som inbegripit största delarna av över- och medelklassen. Men förstås har idealtypen i fråga haft en ojämförlig kulturell attraktion och genomslagskraft. Just dessa perioder har gett oss de kulturella produkter – romaner, filmer, etikettböcker, akademiska teorier - som format vårt sätt att tänka om familj och kön. Och dessutom är det just dessa två engelskspråkiga kulturer som givit upphov till feminismen så som gemene kvinna kommit att känna den: de engelska suffragetterna mot slutet av 1800-talet och så den så kallade ‘andra vågens’ feminism efter andra världskriget. I jämförelse har t.ex. Frankrike, Tyskland eller Ryssland gett mycket till världskulturen men inga familjemodeller (om inte den franska institutionaliserade älskarinnan räknas).
Problemet med den borgerliga idealtypen är att man ofta slentrianmässigt sätter likhetstecken mellan den ’traditionella’ familjen och t.ex. nordisk familjehistoria. Bilden av kvinnan som stängts in mellan fyra väggar för att sköta man och barn, en kvinna som sedan emanciperar sig i och med feministiska inflytanden och lönearbete, bara för att råka in i fållan ”hur kombinera arbete och familj?”, ”hur få mannen att delta”, och – alltmera – hur ”finna tid för sig själv”  - denna bild är på många sätt missvisande.
 Borgerlighetens spöke skrämmer iväg alla de andra som alltid deltagit i familjers liv: äldre generationer, avlönad hemhjälp (guvernanter, städerskor, tjänarinnor), dagvård, skolor; allt från officiell socialpolitik till informella sociala nätverk. Bland annat Jaana Vuori (2000) har nyligen påpekat att den kommunala barnavården fortfarande ignoreras i finländska handböcker om föräldraskap. Dessutom finns det förstås, och har alltid funnits, familjer som inte är uppbyggda kring ett heterosexuellt förhållande, i första hand ensamstående, homosexuella par, ensamstående föräldrar, familjer med tre eller flera generationer samt olika slags kollektiva boendeformer. Dagens ‘nya familjer’ har kallats ‘post-traditionella’ (Beck-Gernsheim 1998) enbart därför att de inte liknar den traditionella borgerliga familjen. Men har inte de ’nya’ familjeformerna mycket gemensamt med den traditionella familjen, om man med ’traditionell’ avser en agrar, förindustriell Emil i Lönneberga-familjeform där pigor, släktingar och drängar ingick i hushållet?
I verkligheten har de flesta kvinnor oftast varit involverade i ’annat’ än barnskötsel och hushållsarbete. Så har det varit för fattiga kvinnor som inte hade något val, och likaså för rika kvinnor som hade ett val. (Feministisk evolutionsteori antar att det naturliga urvalet antagligen favoriserat kvinnor som hade social ambition och som var duktiga på att få andra att sköta hennes barn – helt enkelt för att denna kvinna hade större chanser att överleva själv och därigenom hålla liv i sina barn, se Hrdy 1999.) Det är mycket betecknande att två vanliga former för kvinnlig försörjning under gryende urbanisering – tjänarinnor och prostituerade – inte brukat räknas med i statistiken över lönearbetande kvinnor. Det är också typiskt att en samtida nordisk feminist kan reducera hela den moderna kvinnans symboliska position till shopparens, som Nina Björk gör i sin analys av kön och modernitet (1999). Björk ser produktionen som manlighetens sfär och konsumtionen som kvinnlighetens, men förbigår totalt hemarbetet, både i dess avlönade och oavlönade former. Jag kan inte tolka detta som något annat än ett bevis på hur en snäv modell av borgerligheten nu retroaktivt strukturerat vårt sätt att tänka på familjer, offentligheten, kvinnor och män.
Familjer och könskulturer formas framför allt av förhållandet mellan produktion och reproduktion. I jämförelse med dem är t.ex. konsumtionen mindre viktig, både som social erfarenhet och som identitetsskapande modeller.
 Då produktionen i och med industrialismen flyttades utanför hemmen och deras närmiljö blev reproduktionen familjens viktigaste uppgift. Med social reproduktion avses alla de “aktiviteter och attityder, beteenden och känslor, ansvar och relationer som är direkt involverade i att upprätthålla livet i vardagen och mellan generationer“ (Laslett & Brennan 1989). Definitionen tilltalar mig genom att den inbegriper känslorna, men ändå inte reducerar familjen till känsloreservoar – jämför Castells-citatet ovan där den ’faktiska erfarenhet av relationen’ sågs som familjelivets grund. Visserligen kom europeiska familjer under 1900-talet alltmer att domineras av känslor i allmänhet och känslorna mellan det vuxna kärleksparet i synnerhet. Paret och den romantiska kärleken kan numera sägas styra familjebildningen, dess formationer och livsbana (Jallinoja 2000). Idealet om det ‘rena förhållandet’, som bygger på en fortgående upplevelse av fräschör och meningsfullt utbyte, men inte på sociala plikter och band, har brett ut sig bland kärleksrelationer, vänskapsband och släktförhållanden (Giddens 1996).
 Men det betyder inte att vi kan analysera familjen enbart utifrån förhållandet mellan sambon eller makar. Den sociala reproduktionen har alltid involverat samhälleliga aktörer utanför den snävaste familjekretsen. Social reproduktion är stratifierad reproduktion - det beror på kön, klass och generation vem som måste (eller får) ta ansvaret för mat, kläder och barn (Colen 1995).
 Gränsen mellan produktion och reproduktion är förstås diffus och varierande, men typiskt är att kvinnor av olika klasser och yrken fortfarande hamnar just i den här gränszonen. I dagens Europa finns det t.ex. två huvudtyper av positioner på arbetsmarknaden: den ena är kvinnor som inte har barn och män med eller utan barn, den andra är kvinnor som har minderåriga barn. I Finland är pappor med små barn den grupp som jobbar allra mest (Lammi-Taskula 1999; Nousiainen 1999).
 När medelklassens kvinnor med barn började lönearbeta i stora skaror - från och med 1940-50-talen i de nordiska och östeuropeiska länderna men först på 1980-90-talen i länder som USA, England och Tyskland - flyttar deras tidigare hushållsarbete i huvudsak över till andra kvinnor. Dessa andra kvinnor kan vara offentligt anställd medelklass som i den nordiska välfärdsstaten, eller svart anställda hemarbetare, ofta med immigrantbakgrund, som i USA men också i ökande grad i Västeuropa (Gregson & Loewe 1995; Anderson 2000).
 Genom att kalla dagens familjer för nätfamiljer vill jag därmed betona två saker: för det första ingår familjer, nu som tidigare, i ett nätverk av relationer genom vilket man organiserar den sociala reproduktionen. Också de reellt existerande borgerliga familjerna var - till skillnad från den nukleära idealtypen - nätfamiljer, med hushållerskor, guvernanter, pojkskolor och prostituerade på den viktorianska tiden, eller shopping malls, Tupperwarepartyn och morföräldrar i femtiotalets USA.
För det andra betyder nätfamiljen något nytt och ännu oavgjort i dagens nätverkssamhälle, vilket påverkar och omstrukturerar familjen på ett sätt som inte nödvändigtvis alls passar samman med patriarkatets påstådda kris och de ”miljoner män” som frivilligt antas ge upp sina privilegier. Vad gör nätverkssamhället med familjer om vi för en stund inte ser bara till känslorna?

Familjen i nätet
Vad händer alltså när den ‘tidlösa tiden’ Castells talar om når familjer? Eller tvärtom, kan familjerna dras med in i den tidlösa tiden?
Den största förändringen är att det rumsliga avståndet mellan produktion och reproduktion, hem och fabrik/kontor, upphör. I princip kan allt fler familjer igen kombinera produktion med reproduktion (liksom bönder, free-lancare eller familjeföretagare förstås gjort sedan länge). Den här utvecklingen ökar igen likheterna mellan den förmoderna och postmoderna familjetypen, high-tech-hemmet och Lönneberga. Tecken på den här trenden syns redan Europa genom att distansarbetet ökar, liksom mängden manuellt eller low-tech hemarbete (Latta 1999; Rowbotham 1998). Delvis kan det här leda till ett både arbets- och barnvänligare samhälle. Människor har i teorin större möjligheter att anpassa arbetsplatserna och -tiderna efter livsskedet och dygnsrytmen, vilket har många privata och samhällspolitiska fördelar. Till exempel upplever många att lönearbete hemma ökar kontrollen över den egna tiden, det går att varva jobbet med vardagliga sysslor (Salmi 1996). Åtminstone inom de nordiska länderna har teknologin en potentiellt demokratiserande effekt och bland annat ojämlik regional utveckling åtgärdas som bäst med olika Internet-projekt.
Det finns också något tilltalande i hur det privata och det professionella närmar sig varandra. Du kan kolla din e-post, sända textmeddelanden eller shoppa både hemifrån och från jobbet, och detta kan gälla både privata eller jobbrelaterade saker. Den här trenden syns också i klädmodet, där att jobbklädseln blir bekvämare och hemmakläderna snyggare. Jag har tidigare skrivit om en längtan efter det totala förhållandet – till skillnad från den giddenska rena relationen - som präglar både kärlekspar och föräldrar. Ett sådant totalt förhållande går ut på att man delar allt och gör så mycket som möjligt tillsammans. Ett av dess uttryck i offentligheten är veckotidningarnas fascination vid tränarpappan (eller i vissa fall mamman) och deras världsmästaridrottare till barn. (Rotkirch 2000.) Informationsteknologin ökar uppenbart möjligheten till sådana totala sociala relationer. Men samtidigt som vi tydligen attraheras av den här sammansmältningen – då vi i praktiken försöker göra allt på en gång – föder den också känslor av tidsbrist och otillräcklighet. Den första, uppenbara orsaken till det är att utvecklingen i dag sker på arbetslivets villkor.
När det personliga kryper in i arbetslivet diskuteras det mycket: får arbetsgivaren kolla var arbetstagaren surfar på arbetstid, eller läsa arbetstagarens e-post? Får man ringa privata samtal med en telefon som jobbet betalar? Men när jobbet expanderar in i hemmet finns det färre klara regler. Borde jag ha ont samvete för att jag beställer biljetter medan barnen gungar i parken? Och det är framför allt i den riktningen utvecklingen går - jobbet flexar som känt i regel så att det blir mer jobb, inte mindre. Tidningarna rapporterar om hur det numera blivit en förutsättning att du har mobiltelefonen med på semestern och kollar e-post om kvällarna, men den förutsättningen ger dig inte mera betalt.
Den andra orsaken ligger på ett djupare plan. Den ’tidlösa tiden’ står per definition i motsättning till kroppars, barns och familjers tid. Det är inte bara det att det finns en biologisk smärtgräns för hur många verksamheter en medelålders människa kan göra samtidigt. Den franska sociologen Daniel Bertaux kallar den sociala reproduktionens alla former för antroponomi (från andros, människa), i motsats till ekonomi. Där ekonomin kretsar kring kapitalet bygger antroponomin på - just det, tid. Tiden kan göras ‘tidlös’ för vissa verksamheter, men inte för andra. De två olika tidsregimerna, antroponomins och ekonomins, har glidit provocerande nära varandra i och med informationsteknologin. Att vi numera talar om kvalitetstid visar bara hur det ekonomiska tankesättet utmanar antroponomins sfär. För som vi egentligen vet är det närvaro och kvantitetstid som räknas i alla sociala relationer, också relationerna på jobbet.
Att produktion och reproduktion kan ske på samma ställe betyder därför sällan att de sammansmälter. Enligt min erfarenhet går det ganska bra att göra alla möjliga förindustriella arbeten med barn i kjolarna - sköta husdjur, reparera stolar, plocka bär. Men få ungar står ut med att vårdaren gör intellektuella arbeten, läser eller skriver, eftersom de verksamheterna utestänger barnet. Och de flesta arbeten i flödesrymden är givetvis i den meningen ‘annanstans’, att den vuxna inte är mentalt närvarande. Kroppen sitter vid sandlådan, men hjärnan beställer flygbiljetter.
Nätverken kan därmed locka en att jobba hemma, men lika mycket kan de binda en starkare till arbetsplatsen, då en sådan finns. Längtan efter ’totala’ relationer kommer därför ofta att materialiseras som totala jobbrelationer. Arbetets ‘sug’ och arbetsgemenskapen leder till känslan att arbetet blivit ett andra hem medan tillvaron hemma känns som ett rutinarbete (Hochschild 1998). Den ’tidlösa tiden’ är i praktiken ofta tid som du fysiskt tillbringar på jobbet, vid datorn eller på resa. För hur mobila nätverken än är, är de också starkt lokalt förankrade. Castells har uppskattat att 90% av det så kallade innehållet på Internet produceras på de 3-4 kärnområdena - San Fransisco, New York och London. Det gäller att bo på vissa ställen, och att vara länge på jobbet. Den här utvecklingen är rakt motsatt den heroiska roll Castells vill ge familjen, dvs. rollen av spindeln i nätet, det enda beständiga i en skiftande värld.
Min erfarenhet är att människor som arbetar med informationsteknologi efter några års experimenteranden med tidlös tid i hemmet igen försöker dra en tydlig indelning mellan jobb och familj. Annars tar jobbet helt enkelt allt. Till den nya, post-dot-com arbetskulturen hör ju dessutom att det är arbetstagaren som ska kunna dra dessa gränser och inte bränna ut sig: det är ett tecken på bristande livskontroll om du jobbar ihjäl dig, man ska kunna sköta sin hälsa och sina stödrelationer. Jobbet kräver hur mycket som helst, och det är din sak att se till att freda några sfärer så att inte din partner, din kropp eller din själ lämnar dig i sticket. Jag hörde nyligen en kvinna som sade att hon valt att arbeta sex timmar om dagen så att hon utan ont samvete skulle kunna gå hem efter en åtta timmars arbetsdag.
Jag nämnde tidigare uppfattningen av tid som en rörelse mätt mot en annan rörelse. Kanske de nya teknologibaserade nätverken borde förstås som ’tidlösa’ just i sitt upphävda förhållande till rörelse. Det finns ingen kroppslig eller fysisk rörelse i relation till vilken du kan mäta nätverkens tid. Det här utsätter inte minst de ‘tidlösa’ arbetarna för en stor psykisk påfrestning. Sociologen Richard Sennett (1998) har visat att nätverkssamhällets arbetsplats i praktiken upplevs som mindre demokratisk än förut. Människor upplever i högre grad att de inte kan påverka sin arbetsplats och att det är omöjligt att tänka t.ex. fem år framåt i tiden. Det här hänger ihop med den nya arbetskulturen, den ökade risktagning och slumpmässighet i arbetslivet som Castells beskriver, men också med rent fysiska begränsningar. Det är ett känt faktum att mycket intensiva arbetsperioder leder till minnesförlust. Möjligen leder de samtidigt till framtidsförlust, en sviktande förmåga att tänka sitt liv i ett långtidsperspektiv?

Ny etik, gammal praktik?
Jag har ovan skisserat två trender, en där den tidlösa tiden närmar familjer och arbetsplatser och en där den tvärtom fjärmar dem från varandra. Den senare ger oss en samhällsbild som är enerverande bekant: den elit som sitter i nätverken gör allt längre arbetsdagar, och är längre tider borta hemifrån. Eliten består oftast av män, eller av kvinnor utan barn.  
Under sommaren 2001 intervjuade jag sammanlagt fem kvinnor som anställt utländsk hemhjälp. Jag tror inte det var någon slump att dessa kvinnors män alla var anställda av något framgångsrikt IT-företag. Den typiska familjehistorien som jag fick höra gick ungefär så här:
Mannen och kvinnan börjar sällskapa, de har lika god och hög utbildning. Han får en hög post, eller löften om en hög post, eller sänds utomlands. Samtidigt får de barn. Hustrun sköter barnet, senare barnen, och familjen anställer en hemhjälp, städerska, au pair eller tjänarinna. Hemhjälpen har kommit från ett land i tredje världen, och ofta har hon egna barn som hon lämnat hemma. Mannen börjar arbeta ytterst långa dagar – hustrun klagar på att han inte kommer hem till middagen, fast hon väntar med maten för dem två en åttatiden på kvällen (barnen äter tidigare). Vissa män reste så mycket som över hälften av årets dagar. Hemmafrun fyller inte rollen av en klassisk passiv hemmafru: hon slutför sina studier om de blev på hälft eller vidareutbildar sig, hon hålla kontakt med väninnor och till hemlandet och hon är utomlands, hon shoppar på Internet.
Exemplet visar hur den tidlösa tiden mycket väl kan bidra till att vidga skillnaderna mellan könen, liksom mellan klasser. De flesta praktiska exempel jag hittills sett av nätverksekonomin tyder just på detta. De är förvånansvärt könsstereotypa, antagligen just för att tidsanvändningen är centralt involverad. Man – eller mannen - kan leva i tidlös tid om det finns kvinnor som städar och lagar mat till en, och sköter barnen ifall dylika råkar finnas. Informationssamhället kombineras med en återgång nyfeodala relationer med en mer eller mindre livegen tjänarklass (Lutz 2002). Realnätverken kan lika gärna öka som minska de sociala, geografiska och könsbestämda klyftorna i världen 
Den här bilden är i stark motsättning till den emancipatoriska optimism som Castells utandas. Den motsäger också den endimensionella ’just for fun’-ideologi som sammankopplats med informationssamhället. Filosofen Pekka Himanen (2001) har till exempel påstått att nätverkssamhället präglas av hacker-etiken, som bygger på sju värden: passion, frihet, social värdighet och öppenhet, aktivitet, omsorg och (mest av allt) kreativitet. Himanen menar att denhär etiken kan gälla för alla livssfärer, fast det känns lättare att se den som ”de unga ogifta manliga nördarnas livsstil”.
Samtidigt är det viktigt att minnas att nätverkens tidlösa tid inte bara gäller för mannen i familjen, utan också för hemmafrun, barnen, hemmahjälpen och hennes barn. En immigrantkvinna som sköter en finländsk familjs barn har till exempel mycket lättare och billigare sätt att hålla kontakt till sin familj med, via textmeddelanden och Internet. Ser vi närmare på nätfamiljen i exemplet ovan märker vi att den egentligen kombinerar de två trenderna – familjemedlemmen som kapas av nätet och nätet som blir en del av familjelivet. Det är antagligen fel att se de två trenderna som uteslutande alternativ – det är, trots allt, långtifrån entydigt hur den tidlösa tiden i framtiden omformar familjernas nätverk. 

Litteratur
Agacinski, Sylviane (2000) Le passeur de temps. Modernité et nostalgie. Paris: Seuil.
Anderson, Bridget (2000) Doing the Dirty Work? The Global Politics of Domestic Labour. London: Zed Books.
Beck-Gernsheim, Elisbeth (1998) ‘On the Way to a Post-Familial Family. From a Community of Need to Elective Affinities.’ Theory, Culture & Society Vol. 15 Ns 3-4, 53-70.
Castells, Manuel (1996) The Rise of the Network Society. The Information Age, Vol. I. Oxford: Blackwell.  
Castells, Manuel (1999) Nätverkssamhällets framväxt. Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur, del I. Göteborg: Daidalos.
Castells, Manuel (2000) Millenniets slut. Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur, del III. Göteborg: Daidalos. 
Colen, Shellee (1995) ‘”Like a Mother to Them”: Stratified Reproduction and West Indian Childcare Workers and Employers in New York.’ I Ginsberg, F.D. & R.Rapp (red) Conceiving the New World Order. The Global Politics of Reproduction. Berkeley: University of California Press.
Giddens, Anthony (1996 ?) The Transformation of Intimacy. London: 
Gregson, Nicky & Michelle Lowe (1994) Servicing the Middle Classes. Class, Gender and Waged Domestic Labour in Contemporary Britain. London: Routledge.
Himanen, Pekka (2001) Hakkerietiikka ja informaatioajan henki. Helsinki: WSOY. 
Hochschild, Arlie Russell (1997) The Time Bind. When Work Becomes Home and Home Becomes Work. New York: Metropolitan Books.  
Hrdy, Sarah Blaffer (1999) Mother Nature. Natural Selection and the Female of the Species. London: Chatto & Windus.
Jallinoja, Riitta (2000) Perheen aika. Helsinki: Otava.
Korvajärvi (toim.) Työelämän sukupuolistavat käytännöt. Tampere: Vastapaino.
Lammi-Taskula, Johanna (1999) ‘”Aikaa työlle, aikaa perheelle.” Työelämän ja perhe-elämän yhteensovittaminen’, Työpapereita 4/99. Helsinki: STAKES. 
Laslett, Barbara & Joanna Brenner (1989) ‘Gender and Social Reproduction: Historical Perspectives.’ Annual Review of Sociology Vol. 15, 381-404.
Lutz, Helma (2002) ‘At Your Service, Madam! The Globalization of Domestic Service.’ Feminist Review 70/02, 89-104.
Nousiainen, Kevät (2000) ‘Women and Work in Today’s Nordic Countries’. In Perspectives on Equality. Work, Women and the Family in the Nordic Countries and the EU, 9-39.
Rotkirch, Anna (2000) 'Pirstoutunut vanhemmuus.' I J.P.Roos & Tommi Hoikkala (red) 2000-luvun elämä. Sosiologisia teorioita vuosituhannen vaihteesta, 187-200. Helsinki: Gaudeamus.
Rowbotham, Sheila & Jane Tate (1998) ‘Homeworking: New approaches to an old problem’. In Eileen Drew, Ruth Emerek & Evelyn Mahon (eds) Women, work and the family in Europe, 112-123. London: Routledge.
Salmi, Minna (1996) ’Työelämän ja perhe-elämän yhdistämisen palapelit.’ I Merja Kinnunen & Päivi Korvajärvi (red) Työelämän sukupuolistavat käytännöt. Tammerfors: Vastapaino.
Sennett, Richard (1998) Corrosion of Character. The Personal Consequences of Work in the New Capitalism. New York: Norton.
Vuori, Jaana (2000) Äidit, isät ja ammattilaiset. Sukupuoli, toista ja muunnelmat asiantuntijoiden kirjoituksissa. Tammerfors: Tampere University Press.
 

To the beginning * Till början * Alkuun