Anna Rotkirch: kolumn om Moldavien, Ny Tid, augusti 05

Huset med otur

I trettonde och högsta våningen sitter Gregorij, professor i filosofi, och har gräsänkling blues. Hustrun är på besök hos dottern i Rumänien. Hon reser numera dit flera gånger per år och i allt längre perioder. I våras hade han ännu foxterriern att gå ut med. Hunden hade lärt sig att promenera raka vägen till närmaste ölsjapp. ”Den där hunden blir ännu din mans undergång”, varnade grannarna gång på gång hustrun. En morgon hittades den död i en mystisk förgiftning. Gregorij sörjer den ännu.
När ensamheten trycker på för mycket ringer han på dörren intill. Där är det äntligen liv igen efter en tom vinter: Nina har återvänt från Italien, dit hon flyttade för fyra år sedan. Båda sönerna är där och vägrar återvända: ”Sälj allt, mamma, vi kommer ändå aldrig tillbaka!” Men Nina saknar hemstadens kastanjealléer och använder hela sin ledighet för att renovera den slitna våningen.
Med sig har hon Viktor, en landsman som hon träffade i Italien och nu anställt som rörmokare. Nina är lärare med universitetsutbildning bakom sig, Viktor kommer från en liten by och arbetade hela sitt liv på stadens stora metallfabrik. Efter att den stängde jobbade Viktor fem år på byggen utomlands. Pengarna skickades hem till hustru och dotter och skulle hjälpa familjen bygga egnahemshuset färdigt. Eftersom han lämnat landet olagligt vågade han inte hälsa på hemma en endaste gång under hela den här tiden.
Till sist blev han så utarbetad och deprimerad att han började dricka, slutade förtjäna, och tvingades återvända hem. Då blev det hustruns tur att sticka utomlands - hon säljer nu grönsaker på ett torg i Moskva.
 
Det här är ingen metafor över situationen i Moldavien, det lilla landet mellan Rumänien och Ukraina som är Europas fattigaste och mest agrara. Landet där vart tredje hushåll har en eller flera familjemedlemmar utomlands och de pengar de sänder hem rejält överskrider hela den officiella bruttonationalprodukten.
Nej, det här är en exakt beskrivning av invånarna i ett av husen på Moskva-prospektet i huvudstaden Chisinau. Området byggdes på 70-talet i typisk sovjetisk stil – tegelhöghus och fyrfilig gata - och lockade framför allt universitetsmänskor och intellektuella.
 
Varje dag lämnar Nina tapetrullarna för att besöka sin gamla moster. Hennes egna föräldrar är döda och storasystern bor i Kanada, så efter att Nina rest bort igen kommer hon att betala en dam 100 euro i månaden för att se efter sin gamla släkting. Summan är betydande, flera gånger medellönen.
En sådan hjälpreda är mycket mera än vad Anna, matematikern i våningen inunder Nina, kan eller vågar unna sig. Hennes mamma har varit paralyserad och dement i femton år men Anna sköter henne ensam. Mannen blir alltmera irriterad på svärmors närvaro och de två barnen studerar och träffar sina vänner. Det är Anna som byter på, vänder, vaktar och matar sin mamma. Tur att jobbet är så nära att hon kan komma hem till lunch!
Ibland måste hon ändå stjäla sig två dagar ledigt. Då reser hon med cigarrettpaket i en överfull nattbuss till Polen, säljer dem på marknaden och köper kläder till barnen.
Den judiske professorn några trappor ned är sedan länge i Israel. Kvar lämnade han bara sitt genetiska avtryck i grannkvinnans två döttrar.
Brevid honom bor fabriksarbetaren, numera taxichauffören Boris. Han är moldavier medan hans hustru hörde till kazaperna (”de skäggiga”), den gammaltroende ryska befolkningen i Moldavien (gruppen flydde hit undan Peter den stores europeiserande bestämmelser om att män skulle raka sig mm.). Äktenskapet var lyckligt och barnen klarar sig väl, dottern är domare berättar han stolt. Men hustrun avled i cancer för några år sedan. Boris minns den skickliga läkaren, ”landets bästa!”, som gjorde en lyckad operation på henne 1993. ”Gud signe honom, han är nu i Paris!”
Nästa gång hustrun insjuknade allvarligt gick det sämre. Boris plågar sig själv med tanken att om han bara hade varit hemma den dagen, hade inte ambulansen kunnat föra henne till ”fel” sjukhus, ett som är ökänt i hela staden för sina dåliga läkare. Om rätt läkare funnits på plats hade hon kanske fått leva några år till?
 
På torget utanför Huset säljer gamla män honung och kvinnorna arbuser, grönsaker och färska valnötter. (De ska öppnas och skalas så det jodhaltiga, mjuka höljet avlägsnas och bara den skruttiga vita kärnan blir kvar.) En av försäljerskorna säger att hon sparar allt för att kunna sända sin son till Grekland. Kvinnan som köper nötter av henne berättar att hennes dotter ska gifta sig i Österrike, men att hon saknar både pengar och dokument för att resa till bröllopet.
 
Börjar det låta tjatigt? Besöker man Moldavien blir man snarare snurrig av närheten till en så obönhörlig men vansinnig logik. Det går inte att leva på de pensioner och löner som betalas. Barnen är undernärda och männen dör i 50-årsåldern. Det som däremot går, om du är frisk och våghalsig, är att ta sig utomlands. Där bygger du hus eller sköter du åldringar, vaktar barn eller dansar i barer. Pengarna som skickas hem hjälper mot hunger och desperation och kan i bästa fall ge något slags framtidstrygghet - som det där nya huset att bo i på äldre dagar, ifall de någonsin stundar.
Men samtidigt fungerar inget land vars duktigaste och högst utbildade befolkning emigrerat. Så gott som hela den forna sovjetrepublikens välfärdsstat – med läkare, lärare, sekreterare och tjänstemän – har splittrats och lämnat landet.
 
Trots denna misär är Moldavien ett grönt, vänligt och på sitt sätt välskött land. För den som längtar efter vår egen försvunna landsbygd är detta drömmen: hästkärror och cyklar, leende flitiga barn med vattenämbaren, naturahushållning och bevarad kunskap om hur man bygger hus i sten och lera.
 
Även forskarna enas om att landet egentligen inte gjort något ”fel”. Dess styrande kan inte sägas vara sämre än i andra europeiska länder, politiken och massmedia är ganska så demokratiska.
Per Rönnås från svenska SIDA har jämfört Moldaviens ”övergång till fattigdom” med de baltiska ländernas så mycket mera lyckade omvandling. Den första stora oturen Moldavien hade var dess ovanligt starka, påtvingade band till Moskva. Kreml oroade sig alltid över Moldaviens förflutna som en del av Rumänien och förryskade språket, kulturen och förvaltningen så mycket som möjligt. Också industrin gjordes till ett litet kugghjul i Sovjets produktion. Fabrikerna Viktor och Boris arbetade för tillverkade komponenter som arbetarna själva aldrig riktigt visste vad de användes till.
Den andra oturen drabbade efter självständigheten 1991, då Moldavien mer eller mindre glömdes bort i jämförelse med den entusiasm och hjälp de baltiska staterna mötte. Enligt Rönnås gjorde Världsbanken dessutom ett katastrofalt misstag, då den fyrfaldigt (!) överskattade landets välstånd och därmed till en början vägrade de lån som hade behövts då industrin kollapsade. (Tydligen trodde Världsbanken på de förskönade uppgifter om femårsplanens förverkligande som Moldavien brukade skicka till Moskva…)
Till råga på allt har Moldavien ett pågående inbördeskrig i Transdnestrien, där Ryssland utövar politisk och militär påtryckning.
 
En, två, tre gånger otur… Moldavien kan få påminna oss finländare om att vårt nuvarande välstånd också ofta berott på ren och skär tur. Sisu och envishet hjälper långt, men inte hela vägen. Möjligen kunde vi också börja stöda Moldavien med investeringar och utvecklingsprojekt, t.ex. i socialvården eller textilindustrin? I dag har bl.a. Sverige, men inte Finland, en egen utvecklingsstrategi för samarbetet med Moldavien.
 

Anna Rotkirch