Home page

Ett av de intressantaste nutidsfenomenen är myten om jämställdhet. Gör en gallup och över 90% av finländarna svarar antagligen att kvinnor är minst lika begåvade som män. I synnerhet kvinnor under 35 kommer dessutom att säga att könen har likadana möjligheter att förverkliga sig intellektuellt: det beror bara på dig själv hur mycket du tänker, vad du tänker, hur dina tankar sprids och hur de uppskattas.
 Genom att ge sin nyaste bok titeln “Kan kvinnor tänka?” vill Tuva Korsström irritera och utmana denna törnrosastrategi, där kvinnor blundar för ojämlikhet tills medelåldern brutalt väcker dem. Korsström chockerades själv i mitten av 90-talet då Carl-Gustaf Lilius skrev om hur kvinnor fortfarande utesluts ur filosofernas skara. Hur är det möjligt? Vad lär det oss om filosofins syn på kvinnor och om kvinnors syn på filosofin? “Varför förknippas kvinnors tänkande så ofta med förhinder? ... Tänker de verkligen annorlunda än männen?”, som det heter i inledningen. 
 Boken kan förstås inte svara på de här enorma frågorna, vilket jag återkommer till nedan. Vad den däremot bjuder på är en samling inblickar i vissa kreativa kvinnors livsval, livsstil och intellektuella käpphästar. Först presenteras några av de kvinnliga pionjärerna - filosofen Mary Wollstonecraft, författaren Charlotte Brontë, revolutionären Alexandra Kollontaj m.fl. Sedan är vi i mitten av 1900-talet med finska och svenska författarinnor - Cora Sandel, Mirjam Tuominen, Moa Martinson och Helvi Hämäläinen - samt målarinnan Aina Enckell. Ett kapitel om Simone de Beauvoirs Det andra könet följs av intervjuer med hennes rivaliserande arvtagerskor, bland dem de franska kändisfeministerna Luce Irigaray, Helène Cixous och Antoinette Fouque. Det hela avslutas med en handfull intervjuer med samtida nordiska feminister och (av en för mig obegriplig orsak) en anorektiker.

 Jag har tidigare med stor behållning läst flera av personintervjuerna i Hufvudstadsbladet. Nu utvidgas och kompletteras de - i ‘intervjun’ med Irigaray krävde denna att skriftligen få svara på av henne redigerade frågor (!) men det hela visar sig ha utmynnat i ett småskaligt finskt-franskt kollokvium under vilket Korsström lär känna människan Luce. Cixous är från början öppnare, själv oupphörligt fascinerad av sitt privatliv och sin unika stil, samtidigt som samtalen fördjupar bilden av henne som en arbetsgalen, sensuell vamp. Inte tanke med förhinder, precis… Här ger Aina Enckell, som i.o.m. sitt äktenskap slutade måla, en sociologiskt viktigare bild; Cixous bara skriver, skriver och skriver. Det bränner till först när Cixous återvänder till minnet av det utvecklingsstörda barn hon som ung kvinna försköt. Hur hade hennes produktivitet påverkats ifall hon hållit barnet hos sig och det fått leva längre?
 Korsström väljer sparsamt men belysande ur de intervjuades produktion. Emellanåt flikar hon in färska synpunkter, som att Cixous’ inflytande på filosofen Jacques Derrida kan vara lika viktigt som hans på hennes. Om Korsström jobbade för The New Yorker hade hon förstås getts resurser att följa upp denna tes genom att intervjua Derrida. Hon kunde också ha kollat upp Antoinette Fouques vilda påstående att Julia Kristeva och Luce Irigaray stulit just Fouques idéer i sina mest kända texter.

    Min invändning mot den här boken komprimeras i den olyckligt valda underrubriken: “En undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor”. För en undersökning är inte en intervju och inte ett reportage, inte heller en kunnig presentation av ett livsöde. Undersökningen förutsätter en systematisk hållning till sitt objekt och sina metoder. Den borde till exempel säga vad som avses med det kvinnliga tänkandet - är det alla kvinnors tänkande? vissa kvinnors tänkande? vissa kvinnors i skrift publicerade tänkande? eller vissa kvinnors och vissa mäns i skrift publicerade tänkande? 
Alla svaren går att motivera och Korsström verkar hålla på det nästsista. Risken är uppenbar: kan man läsa Edward Westermarck, G.H.von Wright och Fredrik Lång och dra slutsatser om Det finlandssvenska manliga tänkandet? Fast ifall man gjorde det, skulle åtminstone tesen om en monolitiskt manlig filosofi problematiseras. De olika kännetecken som Korsström nu hittar för DET kvinnliga (filosofiska) tänkandet faller ju på att många män också tänkt så medan många kvinnor tänkt annorlunda. Det bör alltså betonas att få feministiska filosofer, inklusive de flesta av dem Korsström tar upp, överhuvudtaget längre vill tala om ett kvinnligt tänkande uteslutande praktiserat av kvinnor.
 Inledningen betonar visserligen att urvalet dikterats av ”egna preferenser, av slumpen och ... av min önskan att bedriva kulturjournalistik”. Jag hade ändå gärna hört mera om just preferenserna och slumpen i kulturjournalistens liv. Korsströms senaste böcker, Berättelsens återkomst (1994) och Tidsresor (1997) höll sig, liksom de bästa delarna av Kan kvinnor tänka?, tydligare inom kulturjournalistikens genre. I Tidsresor vet man alltid vem som reser. I Kan kvinnor? ges vi på någon sida allmänt hållna introduktioner till komplicerade filosofiska system. Här hotar tentsvarets strävan att säga allt man hunnit läsa innan tiden tar slut. Läsningen av Brontë eller av de Beauvoir blir mera givande för att Korsström utgår från sin egen första gång med dessa klassiker. Man hoppar ändå till inför slarviga generaliseringar som att de Beauvoir “aldrig insåg att hon skrev om sig själv”. Nehej…

 Mest tveksam blev jag inför de inledande kapitlen om kvinnopionjärer. Ja, vi borde höra mera och oftare om historiens kvinnor, dels för att de regelbundet glöms bort och dels för att påminnas om både hur mycket och hur lite som ändrats på några sekel. Men är det idag möjligt att presentera en Wollstonecraft och en Kollontaj, som det skrivits hyllmetrar om, utgående från det senast publicerade (och sällan det bästa) verket? Visst njuter jag ofta, till exempel då Korsström sågar Arkadij Vaxbergs kollontajfobiska biografi. Men sedan citeras två forskare utförligt om det sovjetiska 20-talet fastän ingendera forskat i den perioden. Framställningen innehåller faktafel, som då det heter att “Kollontajs lagstiftning upphävdes” i och med Stalin. I själva verket behöll Sovjetunionen många av Kollontajs centrala lagar i kvinnofrågan, vilket gör hennes dilemma inför stalinismen så mycket intressantare.
 Att kalla avsnitten om pionjärkvinnor för “analyser av dessa kvinnors tänkande” är alltså felaktig produktupplysning. De är lockande presentationer, men boken som helhet hade vunnit på att utelämna dem och hålla sig till det rika intervjumaterialet och närläsningarna av vissa texter. 

 Till bokens mest tilltalande sidor hör Korsströms lika självklara som sällsynta sätt att kombinera svenskt, finlandssvenskt och finskt. Det märks i synnerhet då hon läser skönlitteratur. I essän ”Den frivilligt opraktiska kvinnan” - där Korsström utgår från minnen av sin mor Mirjam Tuominen - blir texten hisnande intensiv. Korsström presenterar kvinnlig opraktiskhet som en mer eller mindre medveten strategi för att undkomma kvinnolivets normativa villkor. Här stiger rader av mina egna kvinnliga släktingar fram i minnet och, ja - intellektuell ambition och ryktet att vara så fruktansväärt opraktisk går hand i hand. Den förmoder som översatte romaner var inte den som trivdes i köket. ”Och fru Moder sitter tyst/ tänker uppå intet just”, som middagsbordet så ångestfyllt beskrivs i Drummelpetter. Vem ville väl bli som hon? Hellre råddig men klok. Opraktiskhetens strategi torde ha medfört att jag varit lite stolt över att kallas tafatt och upplever min nuvarande, av man och barn påtvingade nypraktiskhet som intellektuellt självförräderi.
 Den intressanta följdfrågan blir hur man kan vara kvinnlig intellektuell nu då kvinnlighet betyder (praktisk) duktighet, som Trygve Söderling nyligen föreslagit. Är duktigheten vår senaste intellektuella backlash? Ett förrädiskt tröstepris åt de ständigt avbrutna, utbrända och underbetalda – ni är ju så duktiga! Eller kan man se det positivare: som en uppmaning att också uppskatta det tänkande som ordnar, spelar, sjunger, odlar… - men mindre ofta syns i tryck?

Anna Rotkirch     

Tuva Korsström: Kan kvinnor tänka? En undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor. Brutus Östlings bokförlag Symposion.
 

To the beginning * Till början * Alkuun