Kolumn, publicerad i Ny Tid 061205

Vardagen med fiffigburken

På ett seminarium om föräldraledigheter i riksdagen förra veckan satt jag och räknade hur ofta
man talade om att ”kombinera familje- och arbetsliv”. På finska låter det ännu konkretare,
työn ja perheen yhteensovittaminen, bokstavligen sammanjämkning.  Efter trettio omnämnanden ger jag irriterad upp.

Mantrat ifråga har alltför länge skorrat i öronen på mig. I sin färska bok Aikuisten arki (De vuxnas vardag, Gaudeamus)
lyckas samhällsforskaren Eeva Jokinen formulera varför: ”jämkandet” handlar i själva verket om att freda privatlivet.
Skyddsmurar behövs mot arbetsgivarnas krav, givetvis – den gamla sanningen om att ”flexibilitet” betyder att
lönearbetet breder ut sig, inte tvärtom – men också mot egna beroenden och ovanor. I knutpunkten för de
här olika strömningarna av prestationskrav, frihetslängtan och slaveri finns hemdatorn.

 
Till skillnad från Sverige har finländska föräldrar möjlighet att ta vårdledigt tills barnet fyllt tre. Det
har på några årtionden lett till att en sorts tillfällig hemmamammakultur för första gången rotat sig hos oss.
De flesta småbarn är ingalunda på dagis utan sköts av sina mammor idag, och det är särskilt kvinnor utan
fasta och välbetalda arbeten som stannar hemma. Gifta kvinnors ekonomiska beroende av sina äkta män
ökar i Finland, medan den minskar i Sverige. Att vara ensamförsörjare var ingen särskilt tydlig social riskfaktor
på 1970-talet, men betyder nu allt oftare direkt fattigdom.

 
Ja, vårdledigheterna lever fullkomligt upp till den bild av kvinnofälla som i tiden avskräckte svenskarna
från förmånen ifråga.  Samtidigt är de oerhört populära. För att ytterligare förvirra tolkningarna är det oklart
vad de vårdlediga kvinnorna egentligen sysslar med.

Jokinens bok bekräftar mina aningar: de jobbar. De studerar, projektarbetar, distansarbetar, och/eller söker
arbeten. Så här, till exempel, beskriver en ”ledig” tvåbarnsmamma sin gårdag:

”Sen kom jag hem med pojken och satt honom sovande i vagnen och sen hade jag heavenly peace,
med datorn, en liten stund. Jag planerade i rykande iver dendär kursen, och det är då i princip nog
sådär min egen tid, så nog använder man den i praktiken till det att man gör i fruktansvärd takt
dedär jobben man håller på med. Ibland fastnar man ju ordentligt, det kan bli så att man bara läser
e-post eller något annat, men nog är det i princip så att man utnyttjar den där, hela dendär tiden.
Sådär knåpade jag sen och pojken vaknade och jag gav honom något att äta och sedan hämtade
vi den äldre pojken tillbaka från hans klubb.”

”Jag är nog en hemmamamma som jobbar hemma”, beskriver en annan kvinna skrattande sig själv.
Det är en idealisk situation, enligt henne. Men läsaren blir ganska ångestfylld av att titta in i den idealiska vardagen:

”Alltså pojkarna leker och mamma sitter vid datorn. Sedan kan vi läsa något däremellan. ...
vi åt femtiden och ... sedan satt jag väl nog vid datorn igen. Min man lade ovanligt nog Elias. ...
Och sen gick min man också och lade sig och sen gick jag igen till datorn. Jobb.”

Jokinens bok handlar om all slags vardag och hon har intervjuat ett fyrtiotal kvinnor och män i olika livsskeden.
Vardagens sömmar och textur beskrivs ur bland annat lönearbetets, tv-tittandets, normalitetsdiskursernas och
sällskapandets synvinklar. Ett genialt drag är att, förutom alla de citat som finns i själva texten, ge läsaren ett
”Vardagens arkiv” i form av en särskild bilaga där varje intervju omvandlats till en egen dikt. Här är en vers:

”Vardagen kan vara ganska stressande i sej.
 Och det stressar mej då man bara är
från dag till dag. 
Fast å andra sidan
 så vet jag ju
 att jag måste inte vara utan jag kan ju göra vadsomhelst om jag vill
 eller gå vartsomhelst men
jag gör ändå ingenting.
Det är det som stressar mig.”

För Jokinen är vardagen inte någon viss plats eller verksamhet, utan allt som kännetecknas av fem dimensioner:
rutiner, vanor, djupt sittande könsmönster, en viss hemkänsla, och lusten att göra saker i ens egen rytm.
Vardagens rytmstörningar kan handla om att man inte orkar göra något alls, som i citatet ovan, eller
mer välbekant om att göra för mycket.

Det enskilda ämne som de intervjuade längst talade kring var datorer och Internet. De väckte fler
funderingar om rutiner och ovanor än hushållsarbete, och långt mera än mobiltelefoner.

En orsak, misstänker jag, är att mobilerna ganska lätt kan användas som skyddsmurar. Du kan välja vems
samtal du svarar på, du kan svara genast eller ringa upp senare, den som ringer kan själv finkänsligt känna sig
för genom att skicka ett sms om det finns skäl att anta att den andra har fullt upp. Omgivningen blir förstås
irriterad på en som jämt talar i telefon men så var det ju tidigare också.

Datorn är mycket mera ambivalent. Jokinens intervjuade beskriver hemmadatorn som både flyktrutt och
tvångstanke. I synnerhet kvinnor, men också många män, utnämnde datorn till sin egen plats i hemmet.
Manicken i sig är ofta i gemensamt bruk, men är det väl din tur så är du ensam och fri. Jokinen frågar sig
om Virginia Woolfs klassiska insikt om ”det egna rummet” som en förutsättning för kvinnligt skapande nu
bytts till ”den egna datorhörnan”.  Förutom att den öppnar den lilla världen mot den stora, är en godtagbar
orsak att dra sig undan. En mamma vittnar om hur hon kan säga ”nu vill jag vara ifred för jag ska
städa” men också ”nu vill jag vara ifred för jag ska jobba på datorn”. Ifred för att läsa en
bok fungerar däremot sämre.

Datorn är jobb, men också socialt umgänge och anonymt stöd. Några av Jokinens informanter umgås
överhuvudtaget inte med bekanta som saknar e-post, andra träffar släkten bara virtuellt. Vännen skickar
otaliga filer med bilder på det nya huset, så man vet precis hurudant det är utan att behöva resa på husesyn.
En kvinna påpekar det paradoxala i att hon ”diskuterar om mina barn på nätet i stället för att vara med mina barn”.

Den amerikanska sociologen Arlie Hochschild introducerade på 90-talet tesen om att jobb och hem bytt plats.
Hemmen skulle ha börjat likna ett inrutat jobb medan jobben blivit alltmer ’hem’ med länstolar och lekfulla grupparbeten.

Eeva Jokinen gör en annan och riktigare jämförelse: lönearbetet liknar alltmera det jobb som hemmaföräldrar alltid
gjort. Den vardagliga ”idealsituationen” beskriven ovan hade varit splittrad och kakofonisk också utan
datorsessionerna. Och allt fler arbetsplatser är lika oförutsägbara som småbarnshem: just som du planerat
dagens arbete kommer en urgent e-post och allt kantrar.

Det är därmed dags att ändra på stereotypierna om datornörden. Glöm 90-talets unga man, som dygnet runt
programmerade ”just for fun”, åt torr spagetti till Cokis och i övrigt var så lite kropp som möjligt. Märk 00-talets
medelålders kvinna, som gör allt - går ut med hunden, handlar, yogar, lagar middagar - och dessutom regelbundet
slår sig ned vid datorn för att betala räkningar, skicka foton till släktingar, e-posta till vänner, chatta på listorna,
skriva sin gradu, och oroligt söka ännu ett jobb hon redan är överkvalificerad för.

Det är hon som avses då politikerna nästa gång talar om att kombinera ni-vet-vad.

Ofta är det just datorn som låter henne hålla vardagen i takt.

Men jag när jag nu skriver och tänker på det här – hemma vid datorn, förstås – längtar jag ändå
efter Virginia Woolfs ursprungliga rum. Det var ju inte i första hand menat för lönearbetet, studierna
eller umgänget. Nej, ingen visste vad du gjorde där: skrev, sov, sjöng, tittade ut genom fönstret.

 Ett eget rum, bara.

”Meningen tycks inte ha något verb”, påpekar min dator.
Kära dator: det var liksom poängen.

 Anna Rotkirch