Anna Rotkirch, kommentar till Kalland, april 04, Hbl

Mirjam Kallands kolumn (23.4) innehöll flera elementära fel. Det är ingen risk att ett finskt provrörsbarn får 500 halvsyskon, eftersom det finns en relativt låg gräns för hur många kvinnor samma spermadonator kan användas till. Men framför allt kan vi inte säga att delat föräldraskap ”var väl så naturen tänkte det”, som Kalland skriver, ”eftersom vi inte kan självpollinera oss”. De flesta däggdjur varken självpollinerar sig eller har något sorts faderskap överhuvudtaget efter att befruktningen ägt rum. Människan är ovanlig genom att att pappor har en central roll i familjen. Men det har också alltid funnits mammor som fostrat sina barn utan pappans stöd. Motsatsen har varit mera sällsynt, eftersom barnets överlevnad i förhistorisk tid hängde mera på att modern hölls vid liv än på att fadern gjorde det (amningen är en av de största orsakerna här). Vårdande pappor hör alltså nog till vår natur, men det gör också s.k. ensamma mammor. Vilket förstås är ett missvisande uttryck: i vår arts biologiska familjekonstellationer ingår också mor- och farföräldrar liksom morbröder, fastrar osv. Att bli alldeles ensam med ett barn är en högst ’onaturlig’ situation som uppstått först i och med industrialiseringen och urbaniseringen.

Kalland misstänkliggör alla de kvinnor som väljer att föda barn utan en närvarande far: ”De flesta ofrivilligt ensamstående föräldrar klarar av sitt föräldraskap med gott betyg”, skriver hon, och tycker alltså indirekt att de flesta frivilligt ensamstående inte gör det? Sedan varnar hon för att barnen till ensamförsörjande löper större risk att bli omhändertagna. Men det beror - vilket väl också den finlandssvenska kompetenscentralen borde känna till – på att vissa ensamförsörjande i dag är både ekonomiskt och socialt utslagna. Invandrares barn löper likaså större risk att bli omhändertagna, men det är inte för att ”naturen tänkt” att vi inte ska flytta på oss. Det fanns en tid på 70- och 80-talen då ensamförsörjare inte klarade sig sämre än andra familjer, men så är det inte längre i dagens skadskjutna finländska välfärdsstat. Och den verkligen ensamma mamman skulle kanske må precis lika bra av en aktiv, försörjande och stödande kvinnlig släkting som av hjälp från just barnets far. Samma gäller barnet: den som inte känt sin mor, far eller morfar vill ofta veta något om dem och saknar dem, men det som avgör barnets välbefinnande är vården och resurserna hos de familjemedlemmar som faktiskt finns tillhanda.

Jag stöder givetvis alla former av aktivt faderskap. Men jag stöder också alla former av aktivt och involverat moderskap och mormoderskap och av fungerande kommunal dagvård. Det finns inga vetenskapliga orsaker att tro att just papporna ’av naturen’ skulle garantera familjens välmåga.

Anna Rotkirch