Stubb har fel om EU:s välfärdspolitik (Hbl maj 04) 

Alexander Stubb ger tyvärr inte belägg för sin EU-sakkunnighet i insändaren om ”populism i välfärdsdebatten”.  Tvärtom är inlägget ett modellexempel på den populism som han beskyller andra för. De risker som tjänstedirektivet samt grundlagsförslaget innebär är verkligen inte att vi skulle börja följa Frankrikes eller Belgiens exempel i hälsovården! Dessa länder har ju en avsevärt generösare och dyrare hälsovård än vår egen, men åtminstone Frankrikes hälsovård är just därför i en djup kris. EU har utvecklat en intressant metod, den s.k. öppna koordineringen, för att länderna ska kunna jämföra sina standarder och införa de bästa praktikerna. Tyvärr har Finland inte här visat något intresse att ta efter den franska modellen.

I Hbl har Paul Lillrank länge propagerat för fullständig privatisering av alla hälso- och socialvårdstjänster eftersom de är så ineffektiva och dåliga. Lillranks linje är öppnare och ärligare än den ”vi är ju alla för välfärdsstaten och den nordiska välfärdsmodellen” som Stubb representerar. För riskerna är avsevärt mera komplexa än vad Stubb säger. Till exempel kan tjänstedirektivet leda till att vi förbjuds att välja inhemska tjänsteproducenter framom utländska. Grundlagen kan på andra vägar leda till att EU med majoritetsbeslut ingå globala avtal som hindrar oss från att skydda känsliga tjänstesektorer.

Detta är inte minst en språkfråga! Nyligen motiverade till exempel Elisa sin uselt talande svenska telefonsvarare med ”kostnad och effektivitet”. Proteststormen ledde till en ändring, som tur var. Tror Stubb att finlandssvenskarna lika lätt kan driva igenom en ändring hos ett multinationellt telefonbolag?

Dessutom är de nya hälsovårdslagarna bara en del av maktfördelningsprocessen inom EU. En minst lika stor förändring kommer från en smygande omfördelning av makten, där de olika EU:instanserna (EU-domstolen, men också EU-parlamentet) gärna tolkar reglerna så att EU ges företräde. De nordiska länderna har redan fått uppleva hur avtal som de trott skyddar deras ställningar tolkas helt annorlunda av EU-domstolen. Då är det för sent att komma med förklaringar om att detta ju inte alls var meningen.

EU:s största problem kommer från detta ”sug”: om inte de finska EU-parlamentarikerna och vår egen riksdag är alerta, riskerar vi så småningom att förlora en avsevärd del av den suveränitet som vi fortfarande påstås ha. Den som vill att EU förblir en sammanslutning av självständiga stater skall akta sig för överoptimistiska politiker.

 J.P.Roos och Anna Rotkirch

Helsingfors