Anna Rotkirch: Recension av Marina Tsvetajevas "Brev till Amasonen"

Artikel publicerad i Ny Tids litteraturbilaga KONTUR, hösten 1999.

Anna Rotkirch: Lysande svärta
Marina Tsvetajeva om mamma-mammabarn

-Varför är Tsvetajevas passionerade och stormiga poesi ändå såpass oerotisk?, undrade Solomon Volkov i ett samtal med Joseph Brodsky.
-Lilla duvan min, läs pånytt Tsvetajevas dikter till Sofia Parnok! Där överglänser hon alla i fråga om erotik. ... En annan sak är att erotiken inte är det viktigaste, utan ljudet. Hos Tsvetajeva är ljudet alltid det viktigaste, oavsett vad det handlar om.
Brodsky ansåg Marina Tsvetajeva (1892-1941) vara 1900-talets viktigaste poet. Otvivelaktigt är hon det minst kända av seklets stora namn. Till och med i Ryssland skulle hon tåla en nyupptäckt: om än en självklar del av den tillbedda fyrväpplingen Anna Achmatova, Osip Mandelsjtam och Boris Pasternak, blir Tsvetajeva i regel antingen förgulligad eller avfärdad som tröttsamt extrem. Likt Edith Södergran hos oss, före 1990-talets forskning.
"Tsvetajeva läser man bara i tonåren", hörde jag en gång en rysk manlig litteraturvetare säga. Lika typisk är Volkovs redan citerade "hon är så oerotisk". Precis som man ständigt velat minska bindestrecken hos Emily Dickinson, vill många spontant glömma den påfrestande mängden utropstecken hos Tsvetajeva. Desto större betydelse måste man ge åt Brodskys oförbehållsamma hyllning (han vägrar till och med skälla ut Tsvetajevas mans spionerier och politiska förräderi: "eftersom Marina älskade honom, är det inte min sak att döma"). Tsvetajeva har inget av Brodskys och de övriga sovjetiska 60-talisternas ironi, cynism och nostalgiserande romantik - han värdesätter henne trots och tvärs igenom deras helt olika habitus och erfarenheter. Han erkänner också hennes erotik fast dess ingredienser är honom personligen främmande: kärlek mellan kvinnor (Parnok är en av de mest berömda relationerna), hopplöst exalterad kärlek till båda könen (och allt möjligt annat, som skrivbord och berg), och moderns kärlek till barnet.
Där flertalet ryska litteraturvetare saknar förståelse eller intresse för Tsvetajevas radikala språk, hennes kärleksrelationer och könssyn, är materialet utom räckhåll för de västliga feministerna. Hennes verk är fortfarande långt ifrån den standardreferens det borde vara inom engelskspråkig litteratur-, kultur- och kvinnoforskning. Hon är någorlunda hyggligt introducerad bara i Frankrike - dels för att Tsvetajeva bodde i Paris på 1920- och 30-talen och skrev mycket på franska, dels för att professor Efim Etkind under 1990-talet redigerat en ambitiös serie franska utgåvor och översättningar av hennes verk. Men den enda Tsvetajeva-antologin på finska - med inkännande tolkningar av Hannu Helin - existerar bara i samizdat på eget förlag. På svenska är det aningen bättre, främst tack vare Annika Bäckströms oförtröttliga arbete som bl.a. gett oss diktcykeln Råttfångaren.
Problemet med diktöversättningarna är förstås "det viktigaste" hos Tsvetajeva - ljudet, rytmen och den sällsynt direkta nerven mellan form och tanke. Men i gengäld är Tsvetajevas essäer och brev minst lika intressanta och (aningen) lättare överförbara. Det var alltså en strålande idé av förlaget Ersatz att ge ut rariteten "Brev till Amasonen", en bok som länge endast funnits tillgänglig i en fransk utgåva från 1970-talet.
Amazonen var fransyskan Natalie Barney och hennes bok "Pensées d'une Amazone", som Tsvetajeva fick av författarinnan då de träffades 1932 i Paris. Förlaget har tyvärr valt att avstå från förord eller ens en kort biografisk förteckning. Med tanke på den bisarrt bristande allmänna kunskapen om Tsvetajeva är det omotiverat att enbart trycka själva texten, hur vackert det än gör sig. Gärna hade man lärt sig något om Barney också. Och, sista invändingen, hur kan rikssvenskarna ofarliggöra Amazonens gördel till ett 's', skriver de Sorro också?

Brevet till Amazonen är en meditation över två kvinnor, en äldre och en yngre, och den enligt Tsvetajeva oundvikliga logiken i deras relation: den yngre kommer att lämna den äldre, lämna sin stora kärlek, för att kunna få ett barn. Barney hade i sin essä sett spydigt på heterosexualitetens frukter: "Två barn - två vårdslösheter" och "Älskande har inga barn". De älskande är barn, parerar Tsvetajeva. De älskande "har inte tid för den framtid som barnet är, de har inget barn eftersom de inte har någon framtid, de har bara det nu som är deras kärlek och deras ständigt närvarande död. De dör - eller så dör kärleken... (...) Man kan inte leva av kärlek. Det enda som överlever kärleken är barnet."
Som sagt borde det göras en ordentlig inventarie över Tsvetajevas kvinnosyn. Sidan 24 räcker redan helt utmärkt till en pro gradu, det är den där Tsvetajeva räknar upp olika "undantagskvinnor", däribland den icke-moderliga kvinnan, nöjesvarelsen, eller det medicinska (dvs. ofruktbara?) fallet. "Normalfallet" är sedan "det naturliga och väsentliga fallet där en ung kvinnlig varelse räds mannen, vänder sig mot kvinnan och önskar barnet." Detta kunde sedan jämföras med Adrienne Richs teorier fyrtio år senare om alla kvinnors ursprungliga lesbiskhet i hennes "Compulsive Heterosexuality and Lesbian Existence": "the original adult deep bonding is that of woman for woman".
Man kunde också fråga sig hur Tsvetajeva hade ställt sig till konstgjord befruktning - hade det slopat det enda hindret för livslång kärlek mellan kvinnor? Eller hur stor vikt lägger hon vid att barnet har den älskades gener? "Ty även om vi en dag skulle kunna få ett barn utan honom, kommer vi aldrig att kunna få ett barn med henne, ett litet dotter-du att älska." (Fast försöker inte dagens teknologi också låta just två äggceller förenas?) Och i fråga om adoption räddar hon sin sviktande argumentering med humor: "En adoptivflicka? Varken din eller min? Och med två mödrar till råga på allt?"
Men Brevet handlar inte så mycket om specifika parformationer som om att övergiva och bli övergiven. Om hur den yngre kvinnan visar upp sin son för den äldre och skoningslöst betonar hur mycket barnet liknar sin pappa. Men sedan, när den andra gått, "kommer hon kanske att vilja slå huvudet i bitar." Om hur den äldre hittar yngre och vackrare ersättare och hur den yngre ser dem passera på stan, med huvudena tätt ihop. Och till sist hur den äldre åldras, hur kvinnan blir en ö, ett ensamt grånande pilträd. Med tanke på hur kärlekslängtan framställs i populariserad evolutionsteori (bl.a. under gubb- och gummsjuke-debatten i Hbl i början av året) kan det löna det sig att ta ett längre citat.
"Hon kommer att dö ensam, ty hon är alltför stolt att älska en hund, alltför minnesgod för att adoptera ett barn. Hon vill varken ha djur eller föräldralösa barn eller sällskapsdam. ... Inte vänskap, inte aktning, inte denna andra avgrund som vår egen godhet är, ingenting kommer hon att sätta i kärlekens ställe. Hon kommer inte att avsäga sig den lysande svärtan, det svarta och runda brännsåret - en ring vida mer magisk än din, Faust! - från det förflutnas glädjeeld."

Könspolitiskt sett är mannens statistroll bland det intressantaste i Brevet. I bästa fall är han någon som inser att den yngre kvinnan, efter att ha återsett den äldre, inte kommer att vilja bli kysst av honom på ett tag. Annars är han till en början "fienden", den som hotar kvinnornas enhet och fullständighet. Sedan, när babysjukan väl brutit ut, är mannen Givaren, men som sådan "förste bäste" som kommer emot, "vilken nolla som helst". "Vissa älskar givaren i början, andra älskar honom mot slutet, somliga lär sig tåla honom till slut, andra upphör till slut att tåla honom." Man kan alltså förstå att Volkov inte finner Tsvetajeva så väldigt eggande. Hennes kärleksuppfattning är såpass obarmhärtig, samtidigt som hennes syn på erotiken är såpass vid.

Samma vida syn på begär och kärlek hittas också i ryska självbiografier skrivna av helt 'vanliga' kvinnor i dagens St Petersburg. I ett forskningsprojekt vid Helsingfors universitet har vi samlat ryska självbiografier om kärlek och sexualitet, och jämfört dem med liknande texter från Finland. Ryskornas inställning till man och äktenskap ter sig å ena sidan mycket traditionell: båda hör absolut till. En ung kvinna berättar t.ex. om hur hon blev fullkomligt utfrusen av hela sin släkt för att hon ville föda ett barn ensam, utan man. Men å andra sidan blir mannens insats avgörande endast för ett skede av livet. När kvinnan fått sin ring och sitt barn är allt som det skall, och man kan väl gå och skilja sig ifall det behövs. För "man kan inte leva av (heterosexuell) kärlek" allena. När barnet kommit, när ens egen mamma blivit sjuk, eller när det gäller att välja mellan att bo med älskaren eller med barnbarnen, ja då kan andra slag av kärlek visa sig starkare än den till mannen.
I de finländska självbiografierna om kärlek och sexualitet nämns barnen typiskt nog främst i ett sammanhang: hur mycket de stör föräldrarnas sexliv!
Också bland lesbiska kretsar i Ryssland är det vanligt och accepterat att kvinnan gifter sig, och det inte bara av pragmatiska orsaker som har att göra med bostadsarrangemang eller socialt tryck. Den äkta mannen kan vara en god vän, som alls inte hindrar dig från att träffa väninnorna - och han kan ge dig barn.
Visserligen infiltrerar en mera "västerländsk" kärlekssyn dagens ryska storstäder. Genom reklamer och de nya ryssarnas beundran för en borgerlig livsstil, med hemmafruar inspärrade i tegelpalats utanför staden, sprids budskapet att bara två vuxna av olika kön har rätt och förmåga till livsviktig passion. Men det är faktiskt snudd på första gången i rysk historia som just det heterosexuella paret sätts framom allt annat. Det tar nog sin tid innan de ryska barnen, likt de finska, slutar leka mamma-barn och från och med treårsåldern uteslutande planerar otaliga bröllop med varandra.
Som familjesyn kan "Brev till Amasonen" därmed tolkas i två motsatta riktningar. Visst utdömer Tsvetajeva, som det oftast påpekas, möjligheten av hållbar kärlek mellan kvinnor. Men samtidigt vet hon en del om möjligheten av hållbar kärlek överhuvudtaget, utom i den form som smittar från generation till generation. Det är sant att hon verkar överge ett samkönat parförhållande till förmån för en konventionell kärnfamilj. Men på ett annat plan granskar hon själens och köttets längtan suveränt frånskilt från samma familj. För Tsvetajeva låg problemet inte i familjeformer eller sexuell identitet, utan i den från och med något skede oundvikliga ensamhetens brännsår. Hennes underbara 'Nio brev' går sålunda ut på att hänge sig åt en man hon med nöd och näppe träffat, som hon egentligen övergetts av från början. Desto ljuvare.
"Je ne parle pas de la vie. Je ne parle pas du cours des heures. Je sais que toutes les vies et toutes les heures sont prises, et je suis la dernière à vouloir empiéter sur le droit des propriétaires (droits et propriétaires, deux choses que je méprise également). Mon amour ne correspond à aucun temps, à aucun lieu. Ce ne sera jamais une entrée dans telle chambre à telle heure. C'est une sortie de tout, commencant par ma propre peau!"
Be Ersatz ge ut de breven också.

Anna Rotkirch

Marina Tsvetajeva: Brev till Amasonen. Översättning från franska Helga Krook. Stockholm, Ersatz, 1998.
Marina Tsvetaeva: Neuf Lettres avec une dixième retenue et une onzième recue. Clémence hiver editeur, Paris.
Brodskij o Tsvetajevoj. Dialog s Solomonom Volkovym. Esse o Marine Tsvetajevoj. Moskva, Nezavisimaja Gazeta, 1998.
Elina Haavio-Mannila & Anna Rotkirch: 'Generational and Gender Differences in Sexual Life in St.Petersburg and Finland.' Year-book of Population Research in Finland XXXIV, 1998.
Anna Rotkirch: '"I'm a typical woman, a variation of the norm". Depictions of exemplary love and family life in autobiographies from St.Petersburg. "http//www.valt.helsinki.fi/staff/rotkirch/articles