Frågan om huruvida Stakes eller VATT kan ha en oberoende roll i den ekonomiska och socialpolitiska debatten och utredningsarbetet har bejakats av representanter för institutionerna i fråga, nu senast i Hbl av Hannu Uusitalo och Jussi Simpura på Stakes. De kritiserar också universiteten genom att påstå att vi numera ägnar oss åt livspolitik eller socialt arbete och därmed inte vill eller kan delta aktivt i politikdebatten. Detta är mycket förvånande - själv kunde jag tänka mig helt andra träd att skälla under när det gäller den akademiska forskningens inåtvändhet.
   Det är viktigt att minnas att Stakes som organisation har sina rötter i socialt arbete och vårdsektorn. När dess ursprungliga uppgifter överflyttades, främst till kommunerna, återuppstod Stakes som ett forskningsinstitut, det största och rikaste inom social politik. I motsats till vad Uusitalo och Simpura skriver forskar Stakes numera både i livspolitik och socialt arbete, bl.a. depression, alkohol, droger, eller omhändertagande av barn. Till Stakes forskningsområden hör också policyfrågor, i vilka man på sistone blivit allt aktivare. Det oaktat består den största delen av Stakes forskning av mycket smal sektorforskning som inte väcker någon diskussion alls (det framgår genast då man studerar Stakes otaliga publikationer).
   Stakes har bedrivit en aktiv rekryteringspolitik och anställt flera akademiskt högt kvalificerade och kända socialforskare, bl.a Klaus Mäkelä, Matti Heikkilä, Matti Kortteinen och förstås undertecknarna av brevet, Hannu Uusitalo och Jussi Simpura. Det är i och för sig bra att de fått betydande tjänster som lindrat den hårda tävlingen om universitetens fåtaliga positioner. Men särskilt i ljuset av Uusitalos och Simpuras brev i Hbl frågar man sig om det inte hade varit bättre att resurserna inom forskningen skulle ha fördelats på ett annat sätt.
   Borde man inte ha använt hela Stakes budget till att stärka den akademiska forskningen i landet, i de olika sektorer som Stakes nu representerar? Nu har universiteten i stället tvingats tävla med Stakes om Akademins mycket knappa medel, och det är många projekt som på så sätt har hamnat bort från universiteten. Stakes professorer och forskningsprojekt deltar inte heller i den samhällsvetenskapliga grundutbildningen. Samma frustrerande relation råder förstås också mellan universiteten och VATT eller Finlands Banks forskningsverksamhet.
   Nu har vi i stället ett Stakes som blandar mycket olika roller, från den tidigare detaljstyrningen till policyforskning för administrationen och oberoende akademisk forskning (det senare framhävs av det faktum att allt fler av Stakes ledande forskare har fått titeln "professor" utan att de är professorer). Dessutom har Stakes ledande forskare mage att kritisera universiteten för att dessa inte deltar i politikdiskussionen! Det är en överdrift, men det stämmer att vi inte haft resurser att utföra forskning angående politikens resultat. Vad sedan angår livspolitiken, innebär det begreppet just en sådan perspektivväxling som skulle behövas för att göra en oberoende evaluering av vad som hänt med den finländska väl färdsstaten.
   Själv tror jag inte att ett expertråd skulle vara lösningen till beroendeproblemet. I ett så korporativt samhälle som Finland är det helt klart att experterna skulle väljas enligt anknytningarna till partier och intresseorganisationer. Korporativa expertorgan har vi redan helt tillräckligt av. Jag skulle föredra en lösning där de akademiska delarna av Stakes på ett eller annat sätt införlivades med universitetsinstitutionerna, så att dess forskare också kunde delta i undervisningen.

J.P.Roos
professor