Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 
 
 
 
 

”Heldygnsåtgärder” – vad är det?

Recension av 

Maija Runcis: Makten över barnen. Tvångsomhändertagande av barn I Sverige 1928-1968.  Atlas 2007

 Ny Tid Augusti 2007

Tvångsomhändertagande av barn har igen ökat  efter att de först starkt minskade i och med att välfärdsstaten utvecklades och tvångsåtgärder inte ansågs lämpliga (jmf. det finska Pakkoauttajat). Samtidigt som alla andra tvångsåtgärder utan juridisk grund har minskat, står omhändertaganden allt mera i fokus. Ifall den ökning som vi har haft i Finland fortsätter några år till har vi snart över 20 000 barn som berörs av antingen frivilliga eller motvilligaomhändertaganden, trots att antalet barn i landet överlag minskar. I Sverige har, enligt senaste statistik, ungefär 0.9 % av barn blivit omhändertagna, medan mängden är över 1 % av barnen i Finland (jämförbarheten är dock inte entydig; se Barn och unga – insatser år 2005, Statistik Socialtjänst 2005, 6, Tilastotiedote 14/2006, Lastensuojelu 2005).  I Finland skrivs och talas det också mycket om behovet av ytterligare omhändertaganden eftersom barnens och familjernas problem vuxit.

Omhändertagande av barn är konfliktfyllt. Å ena sidan kan det presenteras som en absolut god sak: man kan rädda barnen från hemska föräldrar eller från sina egna dumheter och på så sätt bryta den onda cirkeln eller generationernas kedja. Åtgärden är alltså ett uttryck av den nya humana omsorgen av barn. I Finland har vi en organisation med namnet Rädda barnen, vars uppgift är att hjälpa kommuner att omhänderta barn och sedan sälja fosteranstaltstjänster åt kommunerna. Ingen tycks anse att det finns problem med jäv eller moral när samma organisation befrämjar omhändertaganden och kammar in vinst på dem.

Å andra sidan är omhändertagande en mycket drastisk åtgärd där barn skiljs från sina föräldrar och sin hemmiljö samt berövas sin frihet på obestämd tid, utan att varken barnen eller föräldrarna skulle ha gjort något kriminellt.

Det är alltså ett uttryck av samhällets ingripande i grundläggande mänskliga rättigheter: familjen och friheten. På den här sidan finns det mycket svagare organisationer, såsom Pesue (Perheen suojelyhdistystys) och Vartu (Varhaisen tuen yhdistys). De två olika sidorna har mycket liten förståelse för varandras argument.

Maija Runcis, som tidigare skrivit en uppmärksammad bok on steriliseringar, har nu gett ut en intressant studie om tvångsomhändertaganden i Sverige. Hon har valt fem olika tidpunkter, 1928, 1938, 1948, 1958 och 1968 som exempelår och presenterar från varje år både den aktuella diskussionen och några rättsfall, i vilka föräldrarna överklagat till rätten. Resultaten är ganska så deprimerande. Föräldrarna har oftast förlorat processen och barnen. Som läsare blir jag också lätt missnöjd. Fallen kunde ha belysts utförligare och skillnaderna diskuterats mera systematiskt.

Men i varje fall är det skakande läsning, särskilt för en finländare! Åtminstone jag har sedan 1970-talet trott att svenskarna är riktiga bovar när det gäller omhändertaganden: där tas barnen i förvar utan orsak och hålls avsevärt längre än i Finland. Detta stämmer inte alls: ovan beskrevs redan att Sverige omhändertar ungefär lika många barn som Finland fast vi har färre barn. Märkvärdigt nog finns det just ingen jämförande diskussion mellan de olika nordiska länderna: här tycks varje land titta bara på sig själv.

Statistiken är också svår att jämföra eftersom lagarna är så olika formulerade. I Sverige finns fyra-fem olika laggrunder (LVU  §2 och §3och Sol Kap 4 §1) till omhändertaganden medan i Finland all omhändertaganden sker på grund av en enda paragraf (LSL §16, gamla lagen från 1983, LSL §40, nya lagen från 2007). Sverige har också flera så kallade öppenvårdsåtgärder och omhändertaganden har också bytt namn: de kallas numera i statistiken ”heldygnsinsatser” Tala om skönmålning i potens!

Det verkar som om Finland för länge sedan gått förbi Sverige som det land där barn tas i förvar av såkallade specialister på grund av relativt triviala orsaker. (Till exempel kan föräldrarnas vårdnadstvister få myndigheterna att tvångsomhänderta ett barn och placera det hos den ena föräldern, utan att barnet i sig skulle vara det minsta illa skött.) Vi har bara inte upplevt lika stora skandaler som Sverige hade under den värsta perioden av tvångsvård (om än det finska så kallade ” fallet K&T” kommer nära). Vi har också fler barn i fosterfamiljer än  i olika institutioner. Sverige har också en högre procent av institutionella placeringar. Enbart 10-20 % av placeringar sker i dag i fosterfamiljer, jämfört med 40% i Finland? 

Maija Rungis ältar inte heller mycket i dessa skandaler. Hon anlägger tyvärr ett Foucault- perspektiv på det hela: dvs. tanken att  omhändertaganden framför allt handlar om disciplinering och kontroll.  Men vi behöver egentligen inte någon  Foucault för att inse att här idkas kontroll och disciplin. De som kontrolleras och disciplineras är fullkomligt medvetna om detta, till skillnad från den foucaultska maktanalysens antaganden om osynligt verkande expertkunskap. Det är snarare specialisterna på området, dvs. barnskyddsarbetarna, som inte anser att de idkar kontroll: de arbetar ju för barnens bästa! Här närmar vi oss också den eviga frågan om tvångshjälp: kan man någonsin hjälpa människor med tvång och hot? Vi vet att i fråga om narkotika, aids etc. lyckas det illa, men i fråga om barn är situationen förstås en annan: åtminstone socialarbetarna anser att hotet om tvångsåtgärder är oproblematiskt för samarbetet.

Att Rungis har ett längre historiskt perspektiv är bra. På 20-talet var omhändertaganden en del av klassdisciplin, där vissa situationer nästan automatiskt ledde till omhändertagande (om kvinnan var ogift, påstods leva i sexuell frigjordhet, levde i oordnade omständigheter, inte kunde hålla sina barn rena). På 30- och 40-talen kom sedan rasbiologiska argument med, så att föräldrarnas intelligens kunde vara en orsak (och föräldrarna kunde köpslå om sterilisering mot omhändertagande).  Först på 50- och 60-talen togs de direkt juridiska, rättighetsargumenten i bruk.

I själva verket skulle jag säga att Foucault överbevisas som felaktig här: det tidigare starka kontroll- och maktperspektivet ersätts av ett individuellt rättsperspektiv där de olika personernas rättigheter (barnets och förälderns) ställs mot varandra. Samtidigt ändras styrkeförhållandet i specialistkåren, så att läkarnas monopol byts  mot psykologernas och juristernas kamp med varandra.

Den färskaste svenska lagen som Runcis behandlar är den från år 1960, som eliminerade skillnaden mellan de tidigare åtskilda grunderna för åtgärder: uppfostran och skydd.  Lagen betonade också barnets bästa och gjorde de förebyggande åtgärderna obligatoriska. Det är tydligt att den finländska lagen från år 1983 åtminstone delvis tog modell av den svenska lagen, utom att den inte gick lika långt (t.ex.  omhändertaganden kunde fortsätta i princip ända tills barnet fyllt 21 år i Sverige).

Diskussionen av detta sista decennium, blir tyvärr på hälft. Runcis tar bara upp det nya fenomenet: barns egna klagomål mot omhändertagandet. De hade inte någon positiv verkan utan förbigicks i lika stor grad som de tidigare klagomålen. Däremot kommer den nya ”vågen” av lättvindiga omhändertaganden inte ens på tal. Boken kan därmed sägas utgöra grunden för det som hände i fortsättningen, en första del eller introduktion till den egentliga delen om omhändertagandenas glansperiod.

Min besvikelse intensifieras av bokens magnifika avslutning: ”Man kan således konstatera att undersökningen tydligt visat att den juridiska prövningen inte korresponderade med de sociala myndigheterna i fråga om deras verksamhetsområde – vilket resulterade i att de klagande inte hade någon offentlig företrädare som förde deras talan. Maktlösheten var därmed total.” Här har alltså ingenting förändrats mellan 60- och idag, varken i Sverige eller i Finland.. Endast ifall myndigheterna gör ett direkt formfel kan föräldrarnas klagomål godkännas, men i normala fall aldrig. De sakkunniga anses alltid veta bättre, även om det kan visas att deras argument saknar grund i verkligheten.

Med tanke på helheten är det frapperande hur lite som förändrats under snart ett sekel av omhändertaganden . Från början har föräldrarnas (eller barnens) åsikter inte haft något värde, och så är det fortfarande.  De befinner sig i en återvändsgränd: varken ekonomiska eller emotionella argument biter. Om de säger sig behöva mera stöd för att kunna sköta barnen är de själviska och beskylls för att bara vara efter de ekonomiska förmånerna förknippade med barnen. Deras kärlek till barnen ansågs vara felriktad eller konstgjord. Det lades”modern till last”  både om hon inte hade varit i kontakt med barnet eller om hon hade försökt ta kontakt med barnet: det första betydde att hennes ”moderskärlek” inte var äkta och det andra att hon inte förstod barnets bästa. På samma sätt kan en alltför desperat förälder i dag stämplas som överbeskyddande och för att ha ett ”symbiotiskt” förhållande till sitt barn.

Det nya är att på 60-talet börjar fosterfamiljerna komma fram som självständiga agenter som kan avvärja barnens kontakter med sina föräldrar. Då betonade man i Sverige fosterfamiljernas roll som skapare av en bättre miljö och man kunde direkt jämföra de båda familjerna, helt frånsett barnens biologiska ursprung. Som vi vet har fosterfamiljernas betydelse av olika skäl blivit ganska liten, och barnen hålls numera praktiskt taget alltid i institutioner (vilka äger en ännu bättre professionell kunskap i hur man argumenterar mot att barnen skall återvända till sina föräldrar!). 

Argumentet om barnets bästa ledde också till det att barnen inte längre kunde returneras ifall tre-fyra år hade gått från omhändertagandet. Det är fortfarande så, att barnens returnering anses behöva göras ytterst försiktigt och efter långa väntetider, helt oberoende om vad barnen vill. Omhändertagandet sker tvärtom vanligtvis plötsligt och för alla parter högst traumatiskt.. För att bevisa att de är goda föräldrar måste de ursprungliga föräldrarna verkligen vara felfria. Barnomsorgen är ett skrämmande exempel på hur föräldrarna kan behandlas på mycket olika sätt beroende om de definieras som ”vanliga” föräldrar eller som ”dåliga” föräldrar, dvs. föräldrar som är barnskyddsklienter.

Maija Runcis kunde alltså ha skrivit en ännu mycket fränare och mera nedgörande kritik av de svenska myndigheterna, liksom i fallet med tvångssteriliseringar. Hennes material skulle nog ha räckt till det.  I det här fallet är problemet fortfarande akut: omhändertaganden mot barnens och föräldrars vilja sker hela tiden och det saknas fortfarande ett system som skulle behandla alla parter rättvist. Men hennes bok är en bra början: jag väntar på en del två som behandlar utvecklingen från 1960-talet till 2000-talet. Det skulle behövas, både i Sverige och i Finland. Varför inte en en jämförande studie?

J P Roos