|
. |
X Nordiske Socialpolitiske Forskerseminar
J.P.Roos
Omhändertagande, mänskliga rättigheter, moralisk indignation
Jag är ingen specialist på omhändertagande utan blev inblandad när jag läste ett färskt domslut om omhändertagande som behandlats i Strasbourg (se nedan) och till vilket de finska myndigheterna reagerade på ett märkligt sätt (enligt senaste uppgifter har den finska staten överklagat domslutet, vilket är ytterst sällsynt). Bland annat sades det från officiellt håll att ett omhändertagande borde vara bestående av samma skäl som att vuxna människor efter en skilsmässa inte heller vill återvända till sina ex-partners (HS 29.4.2000). Som om ett förhållandet mellan föräldrar och barn vore analogt till ett äktenskap. Maria Guggenheimer och Klaus Ottomeyer skrev för tjugo år sedan (1980) en bok om en familjs totala förstörelse: hur familjen hamnar i kris, hur myndigheterna ingriper på olika sätt och hur till slut föräldrarna har skilts, barnen omplacerats permanent (så att varken föraldrarna eller forskarna får veta var de är) och båda föräldrarna är arbets- och bostadslösa. I början var detta en ganska normal och lycklig arbetarfamilj (boken är en kompanjon till en videodokumentär, så den innehåller även foton av familjen då den ännu existerade). Jag minns att jag blev mycket upprörd efter att ha läst boken och tänkte att detta lyckligtvis inte kunde hända i Finland. Därför kom jag också ihåg boken när jag läste om det aktuella fallet. För några år sedan diskuterades Sveriges politik av omhändertaganden intensivt. Det visade sig att barn ofta omhändertogs på lättvindiga grunder, särskilt bland invandrarfamiljer och att fosterhemsbisnessen frodades. Sverige fick också ett (välförjänt) dåligt rykte, som påverkade hela den nordiska välfärdstatens image (welfare police instead of welfare policy). En orsak till de många omhändertagandena var den förändrade attityden till barnens rättigheter och tanken att socialmyndighetterna på sätt och viss representerade barnets bästa mot föräldrarna som ansågs ansvarslösa och dåliga. Detta uttrycktes ganska klart i lagstiftningen då begreppet barnets bästa introducerades (se Tuori 1995). Jag har föga aning om hur situationen har utvecklats i Sverige.
Åtminstone är debatten mycket lamare nu. Det finns en relativt
nyutkommen bok i Finland (Aminoff 1996: fem år som offer för
Sveriges barnförföljelser) signalerar att situationen inte har
förändrats drastiskt. Ett relativt färskt tillskott är
incestanklagelser, som då de missbrukas skapar en ny typ av hysteri
kring familjerna (se Roos 1998). En färsk nyhet från sydvästra
Sverige om fallet med modern som överlämnade sitt barn i skogen
efter födseln och som fick ändå barnet tillbaka bara två
veckor efter händelsen vittnar om en förändrad attityd och
skulle troligtvis vara otänkbar i Finland (IS 18.8.2000). Senare har
jag fått veta, att situationen nog fortfarande är nästan
oförändrad i Sverige: omhändertaganden är också
relativt sett klart vanligare än i Finland
Jag vill här redogöra för ett fall som väckt uppmärksamhet, samt den diskussion som följde när fallet behandlades i Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg och Finland dömdes för at ha brutit mot de mänskliga rättigheterna. Utgångspunkten tycks även här vara den nya lagen om barnomsorgen, där barnets bästa lyfts till första princip som överrider familjen eller föräldrarna. I denna situationen uppfattar sig socialarbetaren ofta som barnets advokat eller specialisten som bäst vet vad som är bäst för barnet. Även Avtalet om barnens rättigheter (se www.unhcr.ch) utnyttjas, men på ett besynnerligt sätt. I Finland är resurserna för omhändertagande avsevärt mindre än i Sverige. Det sker (eller åtminstone har skett) också avsevärt mindre omhändertaganden, dvs. i mera akuta fall och där omhändertagandet ofta inte alls var förhastat, utan borde ha skett redan för länge sedan (pga till exempel alkohol, narkotikamissbruk eller våld i familjen, se Kajava 1998)). I ideala fall (men även enligt gällande lag i Finland!) borde ju situationen vara sådan, att barnomsorgen i problemfall ställer resurser till familjens förfogande så att den bättre kan klara av kriser självs: specialdagvård, hemhjälp, diskussioner med familjer etc, kanske förmånliga lån som hjälp i akuta situationer osv. Om detta inte hjälper kommer ett tillfälligt omhändertagande som öppenvårdsåtgärd i fråga (familjerna förstår knappast skillnaden mellan denna typ av “öppenvård” och det mera slutgiltiga omhändertagandet). Därefter besluter socialnämnden (som är en politiskt sammansatt organ) - vanligtvis under tidspress: ärendet kommer så sent till behandling att den inte kan mera bordläggas - om egentligt omhändertagande ifall familjen motsätter sig. Den största delen av omhändertaganden sker i samtycke med familjen, men enligt vissa forskningsresultat och flera personiga kommentarer som jag fått av advokater och familjer är det ofta fråga om (upplevd) utpressning och hot: om ni inte går med frivilligt kommer vi ändå att ta till tvångsåtgärder och då är det mycket svårare att få besutet ändrat (ett argument som ofta visar sig vara helt missvisande). Tvångsomhändertaganden där familjerna motsätter sig är alltså relativt få (år 1998 ungefär 1500 av 7000 fall). Av dessa fall är de flesta ganska klara och sådana som borde ha åtgärdats redan tidigare ( se Kajava 1997). Dessa omhändertaganden är relativt långvariga: eller såsom en representant för Stakes skrevi i Helsingin Sanomat: “hälften av omhändertaganden varar bara under tre år” (Anu Muuri, HS 2.6.2000)! Med andra ord varar hälften längre än tre år och enligt min mening är tre år en lång tid i barnets liv. Bara 20 % av omhändertagna barn är under skolåldern, spädbarn omhändertas ganska sällan. Ett problem med omhändertagandet är balansgången mellan stabiliteten i barnets förhållanden och behovet av flexibilitet. Det anses att barn inte borde omhändertas flera gånger, dvs. familjens förhållanden måste förbättras avsevärt förrän barnet kan returneras. Men ju längre barnen får vara i fosterfamiljen, desto större kan konflikten bli mellan denna och den ursprungliga familjen. Den nya familjen lär sig älska barnet och barnet fäster sig också vid fosterföräldrarna. Fosterföräldraskapet kan även ha ekonomiska orsaker, vilket mig veterligen knappast alls diskuterats i dettas sammanhang. Å andra sidan, och särskilt i fråga om mycket små barn, är redan en placering på två veckor en mycket lång tid för barnet. (Jag vet det själv av egen erfarenhet. När mitt första barn föddes reste jag bort för en månad och det tog en mycket lång tid att återskapa ett riktigt nära förhållande). För socialmyndigheterna är en månad ingenting alls: vem kan nu evaluera en familjesituation på en månads tid! Redan tidsfristen efter ett tillfälligt omhändertagande och dess sanktionering av socialnämnden är maximalt två månader. I vissa kommuner kan det ta upp till sex månader för att göra en evaluering, en tidsfrist som definitivt kan anses vara i strid med både lagen och avtalet för barnens rättigheter. Om det finns misstanke av sexuella övergrepp förändras situationen till en ännu starkare konfliktsituation mellan myndigheterna och föräldrarna. Föräldrarna behandlas genast som kriminella, allt som de gör tolkas negativt (de hamnar i det klassiska freudianska dilemmat: att förneka anklagelserna betyder att man är “in denial” och det brukar också vara ett standardkrav att föräldrarna först måste medge sin skuld förrän några egentliga diskussioner kan föras. Men om de medger sin skuld är de sedan i en helt hopplös situation. En som stämplats som pedofil är alltid en pedofil (så tycks särskilt barnvårdsmyndigheterna tro)). Ett stort problem är också rätten att träffa barnen. Enligt gällande (finsk) expertsyn är det skadligt för barnen att få träffa sina föräldrar alltför ofta när de har omplacerats (och även före omplaceringen för att minska chocken!). Dessa mötesrestriktioner är också ett bra medel att hålla familjerna i schack: de förlorar mötesrättigheterna om de bråkar, särskilt om de beter sig hotande (det heter då att det föreligger fara av våld eller kidnappning, även om våldet eller hotet av våld riktat sig bara mot myndigheterna själva). Transferensproblemen är också avsevärda. Föräldrarna har allt skäl i världen att vara misstänksamma och försvara sig mot socialarbetaren medan denne kan ta mycket kritisk ställning mot sina “klienter” om hon eller han tror att barnet är i fara. Socialarbetarna ser sig själva ofta som barnets advokater och experter mot konstiga, ansvarslösa och farliga föräldrar. Föräldrar har ingen som försvarar eller förstår dem. Om de blir arga och häftiga kan detta som sagt användas mot dem: det finns hot om våld och barnen är alltså i fara.. Föräldrarna kan alltså hamna i en återvändsgränd. De är alltid den svagare parten gentemot myndigheterna och har ofta dålig balans eller självkontroll. Om de inte beter sig ytterst rationellt och med största möjliga självkontroll så förlorar de genast de små chanser som systemet ger dem: om de försvarar sina rättighetter anses de bråka, om de talar aggressivt och ohämmat och hotande anses de farliga; socialarbetaren tar förvånansvärt ofta deras desperata verbala uttryck som personliga förolämpningar (och nämner dem noggrannt i rapporter), någonting som delvis kan bero på socialarbetarens egen osäkerhet, delvis på en felaktig tilltro på expertkunskap. En möjlig lösning skulle vara att både
barnet och föräldrarna skulle ha egna socialarbetare, av vilka
föräldrarnas socialarbetare måste utgå från
familjens perspektiv och ha samma krav på diskretion som de barnets
socialarbetare ofta gömmer sig bakom när de bes försvara
sina aktioner.
Vi ser alltså att idén om expertis i Giddens eller
Risto Eräsaaris (se Eräsaari 1999) anda är en felaktig utgångspunkt:
myndigheten anser sig vara en bättre sakkännare av familjens
situation och representera den sista vetenskapliga vetandet av barnens
bästa eller om sexuella övergrepp och hur de kan tolkas. Ju mera
psykologiskt eller särskilt psykoanalytiskt utbildad socialarbetaren
är, desto större risk är det att familjens egentliga situation
helt förbigås till förmån för socialarbetarens
egna konstruktioner (ett förfarande som legitimeras både av
en missförstådd, vulgäriserad socialkonstruktionistisk
utgångspunkt, se Hacking 1999, Contemporary Sociology July 2000,
Symposium on constructionism och en freudiansk attityd till sk indirekt
bevismaterial, se Israëls 1999).
Mänskliga rättigheter mot barnens rättigheter?
Det är ett intressant faktum att mänskliga rättigheter och barnens rättigheter har separata avtal och delvis står i konflikt mot varandra - åtminstone för dem som tolkar avtalen mycket individualistiskt.. Ändå borde ju mänskliga rättigheter gälla för barn. Problemet är ju den att både mänskliga och barnens rättigheter uppleves ofta som individuella . Å andra sidan är barn oförmögna att sköta sig själva åtminstone tills de är i skolan och rättspraxis i Finland är att åldersgränsen där barn måste tillfrågas/höras går vid 12 år, som måste anses vara ganska högt i fall av omhändertagande. För yngre barn är de allltså inte individer utan medlemmar i en familjeenhet och deras föräldrar/förmyndare är ansvariga för de viktigaste besluten i deras liv. Å andra sidan kan de generellt anses befrämja barnets bästa.så bra de kan. Det stora problemet är artikeln 3 i Avtalet för barnens rättigheter, där det sägs i para 1:” In all actions concerning children, whether undertaken by public or private social welfare institutions, courts of law, administrative authorities or legislative bodies, the best interests of the child shall be a primary consideration”. Begreppet best interests of the child kan tolkas mycket individuellt
och övergripande, såsom det görs av de barnavårdsexperter
jag har diskuterat med (särskilt Päivi Sinko, enligt vilken denna
artikel representerar en helt ensidig föräldraperspektiv) men
de kan också tolkas i samband med både konventionens preambel
om familjens skydd
och i ljuset av avtalet om mänskliga rättigheter som även
betonar familjens centralitet, såsom inseparabla från familjerns
intressen (Anu Suomela representerar den här ståndpunkten).
I varje fall är det klart att dessa avtal och den lagstiftning som
utvecklats på basen av dem påverkas mycket av aktuella uppfattningar
och kan tolkas på flera olika sätt. Just nu är den indidividualistiska
tolkningen (barnet är en liten självständig individ som
måste skyddas, oberoende av familjesamband) relativt stark så
som vi kan se i det följande fallet där socialmyndigheterna var
utan vidare redo att förstöra familjen när de ansåg
att barnets bästa krävde detta.
Fallet K och T vs Finland (Se: www.kaapeli.fi/pesue)
Det är det här fallet som ursprungligen upprörde mig så starkt. Det kan diskuteras utgående från tillgängliga domstolsdokument. “Alla” i Finland vet i vilken kommun och vem som ansvarade för omhändertagandet. Föräldrarna har även intervjuats i TV, men utan att de kunde kännas igen. Låt oss bara säga att kommunen inte var helt liten, är situerad nära en större stad och att socialarbetarna som var ansvariga för aktionerna inte var outbildade eller inkompetenta. De anlitade även två av Finlands ledande barnpsykiater, vilket tyvärr inte kan anses vara en rekommendation, snarare tvärtom. En av dessa är särskilt känd för att vara ett “utlåtandeautomat” som alltid ställer sig på myndigheternas sida och förespråkar en permanent placering. I all korthet kan fallet beskrivas såsom följande: Modern, K led av psykiska svårigheter som ledde till sjukhusvistelse (diagnosen var paranoia och psykos) Hon hade tidigare två barn av vilka dottern P var hos fadern. Och sonen M påvisade störningar som ledde öppenvårdsomhändertagande. K var gravid med ett barn av T (inte far till de tidigare barnen). T hade inga psykiska problem. När hon födde barnet J, i juni 1993, var hon enligt sjukhuspersonalen lugn. Barnet omhändertogs omedelbart efter födseln som ledde till svår psykos hos K. Varken sjukhuset eller pappan T ansågs inte kunna garantera barnets hälsa och säkerhet. K och T informerades inte på förhand om beslutet utan fick höra det på sjukhuset efter att barnet tagits iväg. K förbjöds också all oövervakad kontakt till båda barnen. K intogs på sjukhus på grund av psykos fem dagar efter födseln. Barnet placerades i barnhem där T fick besöka henne. T även gavs löfte om vårdnaden av J om han bryter all kontakt med K. Han flyttade bort från deras gemensamma hem, men höll kontakt med K. K blev sedermera tvångsintagen och måste stanna på sjukhuset tre månader. T fick träffa barnet regelbundet och han ansågs sköta barnet väl och ha bra kontakt med henne. Han träffade barnet regelbundet (dagligen) under dess första 8 månader, utom under perioden då placering “förbereddes” och han fick träffa barnet bara en gång i veckan. Det oaktat beslöt socialmyndigheterna att överföra barnet till familjeomvårdnad på en annan ort (120 km från det ställe där föräldrarna bodde) och begränsade starkt föräldrarnas möjligheter att träffa barnet. Beslutet måste prövas av rätten som fann att K och T inte fick omvårdnaden av barnet. Överklagande till länsrätten gav samma utslag, liksom till Högsta Förvaltningsdomstolen. Det är särskilt intressant att fadern inte fick ta hand om barnet även om han inte hade några problem eller utgjorde något hot mot barnet och att faderns och moderns fortsatta kontakter var grundorsaken till varför barnet placerades på institution. I en expertopinion av Esko Varilo, en av Finlands kändaste barnpsykiater, som inte hade träffat familjen, föreslogs att barnen borde placeras permanent på fosterhemmet och att föräldrarna inte alls borde få träffa dem. Varilo har bilivit ökänd för dylika utlåtanden i flera andra fall. Redan i april 1994 (då barnet hade varit 2 månader i fosterhemmet)
gjorde K & T ett försök attt med hjälp av Anu Suomela
at få barnen tillbaka. Länsrätten behandlade fallet
utgående från expertutlåtanden och ordnade ingen muntlig
process. Ansökan förnekades och striktare mötesrestriktioner
återinfördes.
I människorättsavtalet finns en märklig
specifik formulering under vilken statliga tvångsåtgärder
som strider mot mänskliga rättigheter kan motiveras: “there shall
be no interference by a public authority with the exercise of this right
(right to family life) except such as is in accordance with the law and
is necessary in a democratic society ... for the protection of health and
morals, or for the protection of the rights and freedoms of others”
En annan punkt som föräldrarna själva påpekade i ett opublicerat brev (se www.kaapeli.fi/pesue): om kommunen genast i början hade gått med på att hjälpa familjen med ordentlig bostad, lån för att sköta deras avbetalningsskulder, så hade omhändertagandet troligen blivit onödigt. Jämfört med dess kostnader (ungefär 3 milj FIM), kunde föräldrarna ha klarat sig med avsevärt mindre summor (40 000 FIM) och slutresultatet kunde ha varit mycket bättre för alla inblandade. Ett intressant problem är, som jag ovan nämnde, att det rör sig om ganska stora pengar när man placerar barn i barnhem eller fosterfamiljer. Alla dessa har ett inbyggt intresse att inte ge barnen tillbaka till deras egentliga föräldrar som ju skulle sköta barnen gratis (och tom. betala skatt för det!). I situationer där barn är små och relativt oproblematiska kommer institutionerna alltid att motsätta sig återförening. Sedan när barnet blir större och krångligare är situationen kanske en annan. Socialarbetarnas roll är här mycket central - och problematisk. De initierar ofta processen, och blir därmed parter i den (och partiska). De begär utlåtanden, för att åstadkomma bestämda resultat. De evaluerar fosterhemmen. De evaluerar föräldrarna. Om de har gjort beslut av omhändertagande, kan de inte ogärna medge att beslutet har varit felaktigt eller onödigt. De är obenägna att se att situationen har förändrats. Enligt lag borde de egentligen riva upp beslutet genast när situationen har blivit normal igen. Det finns en enorm inerti i systemet som i början betyder att situationen kan bli mycket svår för barnen, men som också kan betyda att omhändertaganden görs och upprätthålls när situationen har redan normaliserats för länge sedan (T.ex på grund av de otroligt långa tider som krävs för att få utlåtanden eller evalueringar) Detta senare problem brukar inte ses som ett problem medan det första nämns alltid. Tyvärr är det inte bara så att socialarbetarna kan bli offer för sin expertroll. De kan helt enkelt bli maktkorrumperade. Efter att jag skrev i media om detta fall fick jag många brev och telefonsamtal där det t.ex. berättades att en centralt placerad myndighet, en före detta socialarbetare “hjälper” de lokala socialarbetarna aktivt med goda råd för att förebygga t.ex. klagomål. Socialarbetaren får t.ex. veta vilka läkare som ger “lämpliga” utlåtanden, socialarbetaren får veta vilka argument som går hem, vilka dokument som inte ska visas för föräldrarna (om de inte vet att kräva dem) etc. Och ännu värre, i ett dokumenterat fall (Case of Nuutinen vs. Finland 27.6.2000, se www.kaapeli.fi/pesue) har denna person (P-L.H för att använda initialer) bett om hemliga dokument angående ansökaren och sedan överlåtit dessa åt motparten (I Strasbourg-domstolen tyckte en knapp majoritet att här hade förfarits korrekt: de tre domarna i minoriteten gav en intressant avvikande opinion där man beklagar djupt det att dylika tricks används). Här är det alltså inte mera fråga om jäv utan om direkt manipulering av rättsprocessen.. Alltså i fallet K&T vs Finland bröts mot flera
föreskrifter i människorättsavtalet, liksom även avtalet
om barnens rättigheter. Alla dessa brott är sådana som
barnskyddsexperterna påstår inte existerar alls i Finland.
Fallet skall alltså vara helt unikt (Päivi Sinko, personligt
meddelande, Brevet av Antti Karisto et al i HS 18.5.2000) . Tyvärr
är det inte så.
Särskilt följande praxis tycks vara ganska allmänt och inte begränsa sig enbart i fallet K&T: - att förbereda ärenden i hemlighet utan att informera föräldrarna
Socialmyndigheterna försvarar sig oftast med kompakt tystnad. Eftersom de inte får diskutera enstaka fall påstår de att de inte kan säga någonting (och de har även getts detta råd av juridisk expertis, se Mahkonen 1995, 186-187). Förstås kunde man tänka och borde även kräva att de försvarar sina beslut med att de presenterar allmänna principer och kriteria för beslutsfattande. (enligt den nya människorättsprincipen av god förvaltning). Rättssprocesserna är komplicerade eftersom rättsinstanserna är administrativa och advokaterna är nödvändiga men att hitta en bra advokat är inte lätt. Vi har i Finland en aktivist (Anu Suomela) som har specialiserat sig i dessa fall. Hon är dock inte jurist (utan socialpsykolog av alla möjiga professioner!) men hon har ett nätverk med bra jurister. Hon är sällsynt fruktad av professionella inom barnskyddet så att om man har någonting att göra med henne får man genast ett likadant stämpel. Jag har själv en mycket otrevlig personlig erfarenhet av detta (“med den som samarbetar med Anu ‘knulla fritt med era barn’ Suomela kan jag inte ha något samarbete”). Dvs. det faktum att Anu Suomela har även tagit sådana familjer till försvar där incestmisstanke väckts, kan leda till dylika absurda slutsatser. Det finns ett uppmärksammat fall som torde snart komma upp till beslut i Strasbourg, det sk. Niko-fallet, som jag tyvärr inte kan behandla här, men där särskilt socialarbetarnas och psykologernas arbetsmetoder kan ifrågasättas (Lena Hellbom Sjögren 1999).I detta fall befriades föräldrarna helt i domstolarna, medan socialmyndigheterna ansåg forsättningsvis att föräldrarna var skyldiga och förhalade återinförandet av barnet till familjen så långt som möjligt. “Niko” var omhändertagen mot sin och föräldrarnas vilja, på grund av misstankar som tydligen baserade sig på missförstånd i samband av en incesthysteri för några år sedan, flera år. Saken ligger som skadeståndsprocess fortfarande i domstolen (den lägsta instansen fann inga fel hos myndigheternas agerande) men själva tidigare processen ligger hos Strasbourgdomstolen och kan eventuellt avgöras på hösten. Dessa attityder är ännu mera upprörande när det oftast gäller familjer som är speciellt försvarslösa. Föräldrarna är kanske inte de bästa möjliga, men deras kunskaper att handskas med socialmyndigheterna är ännu mycket sämre (eller så är de alltför skickliga), och de kan hamna i en situation där deras livskontroll är nästan noll. Det hjälper inte om myndigheterna själva blir en orsak till den kris som förorsakar familjen brytning . Och om de sedan använder sina egna åtgärder som argument för att göra situationen bestående (fosterfamiljen har redan blivit en riktig familj som skyddas av människorättsvatalet) så är situationen helt snedvriden. De fall som hamnat i rätten innebär också oftast att familjen har särskilda resurser, som även motverkar dem när det gäller själva misstankar. Så kommenterade t.ex en medlem av Högsta Förvaltningsdomstolen fallet Niko till mig, där HFD inte hade ansett att det gjorts några fel i behandlingen av fallet: “man skall inte låta högt utbildade människor göra vad som helst obestraffat”. Utan Anu Suomela skulle det också vara ganska tyst på denna front: professorer i socialt arbete ar solitt på socialarbetarnas sida (se Karistos et als brev som undertecknats av alla tre professorer i socialt arbete vid HU) och det finns inte många jurister som intresserar sig för dessa komplicerade fall som kan stämpla lätt även advokaten som vän av incest eller pedofili eller bara bråkmakare. När jag diskuterat detta fall har det framkommit att samma
problem existerar i alla nordiska länder. Särskilt när det
gäller sexuella misstankar blir socialarbetarna som onda änglar.
Problemet är alltså hur vi kan komma från denna onda cirkel
som baserar sig på en hysteri om sex (helt naturliga sexlekar mellan
barn av olika åldrar kan skapa problem för barn och deras föräldrar),
men också på en rädsla av de “farliga” klasserna (särskilt
i samband med narkotikamissbruk). Socialvårdens klienters liv präglas
ofta av mycket lösa tyglar, både vad gäller barnen och
annat leverne. För samhället, representerad av socialarbetarna
är det levnadssätt som föräldrarna representerar mycket
betänkligt och otrevligt, farligt, hotande.
Avslutning
Min målsättning med detta är att ge underlag åt
en bredare perspektiv på omhändertagande. Risken är att
barn som borde ha omhändertagits för länge sedan inte blir
det eftersom misstankarna inte kan bevisas, måste balanseras med
att risken att sådana barn omhändertas som bara lever i konstiga
och för socialarbetarna främmande och av ömsesidigt fientlighet
präglade familjer. Eller att helt vanliga familjer kan utsättas
för incestmisstanke och bli offer för verkligen svårartade
åtgärder. Alla dessa risker borde vara så nära noll
som möjligt och i varje fall borde den eventualiteten att “tänk
om vi ändå har fel” finnas hos socialarbetaren.
Bibliografi
Eva Aminoff: Lapsen parhaaksi. Viisi vuotta Ruotsin lapsivainojen uhrina
(Fem år som offer för Sveriges barnförföljelser) WSOY,
Porvoo 1996
Back to beginning |