Ny Tid Kolumn 21.1.2003

Skyldiga tills motsatsen bevisas

En sen stund på jobbet börjar jag läsa ett enormt dokument som skickats till mig av en kollega som sysslar med intressanta rättsfall inom barnvården. Det är ett domslut, sammanlagt över 200 sidor och 1500 numrerade paragrafer skrivet av en engelsk domare. Fallet gäller påståenden om sexuella övergrepp inom dagvården i Newcastle för tio år sedan.

Domslutet börjar med en beskrivning av den ursprungliga domen, dess följder och en utredning som senare gjordes av stadens panel, och till sist den nya rättegången.

Början är småskalig. En ung man, tidigare arbetslös, har utbildat sig till barndagvårdare och blivit anställd i ett daghem i Newcastle. Han beskylls av ett treårigt barns föräldrar för att ha gjort otillåtna närmanden. Han beskylls även för att ha kritiserat ett annat barn i häftiga ordalag. Han tvingas lämna barnhemmet omedelbart. Något senare berättar ett annat barn om närmanden gjorda av en annan dagvårdare, en kvinna. Hon har längre erfarenhet och anses som mycket kompetent, vilket gör att ledningen först vägrar tro på rapporterna. Föräldrarna börjar rapportera om flere fall. En läkare inspekterar några flickor och påstår sig ha funnit tydliga spår av sexuella övergrepp utförda med olika föremål. Statistik över skador som skett med barn under de två skötarnas uppsikt påstås vara ovanligt många. Skandalen är färdig. Polisen kopplas till fallet.

Sammanlagt över tjugo barn påstås ha erfarit sexuella övergrepp och det görs videointervjuer av dessa barn. I dessa videoband berättar barnen om olika övergrepp, besök i mystiska våningar, fotosessioner med mera. En hemundersökning sägs ha avslöjat fotomaterial av barnen, som tyder på pedofili. De misstänkta nekar till allt, utom att mannen medger att han tagit ett barn till sitt hem (vilket nog låter ganska konstigt och oförsvarligt).

En rättegång hålls, men de två misstänkta frias. Enligt domaren var videoinspelningarna felaktigt gjorda och kunde inte användas som bevismaterial. Det andra materialet är för vagt som bevismaterial. Därmed faller grunden bort från rättegången. De två anklagade fortsätter att bo i området men får inte tillbaka sina anställningar.

Men detta tillfredsställer inte föräldrarna eller politikerna. De anser att domslutet var felaktigt och socialmyndigheterna tillsätter en Review Panel bestående av fyra respekterade medborgare (inte jurister) som skall undersöka saken i botten. De två anklagade vägrar att delta, eftersom deras advokater rekommenderar att de avstår. Panelen skickar allt material till en amerikansk specialist som ombeds att evaluera materialet, särskilt videoinspelningarna. En läkare anställs för att undersöka alla barn som kan ha blivit föremål för övergrepp. Läkaren säger sig ha funnit klara märken av penetration med olika föremål. Den amerikanska specialisten avger en rapport där han säger sig vara säker att barnens berättelser är riktiga och att videoinspelningarna gjorts på ett sakligt sätt, utan ledande frågor eller hörsägen. Panelen publicerar en rapport där de två utpekas som skyldiga till sexuella övergrepp, kontakter till en pedofilring, transport av barn till pedofiler i staden, producerande av barnpornografi, mm.

Panelens rapport skickas omedelbart till media. De två utpekade får höra om beskyllningarna via TV-nyheter och måste lämna sina hem omedelbart, utan att kunna ta någonting med sig. Den lokala tidningen publicerar flera artiklar om fallet där de två utpekas som skyldiga och alltid beskrivs med samma epiteter: “rapists and perverts”. Tidningen lovar ett pris till dem som hittar de två utpekade, som nu gått under jorden. De hittas också snabbt, han har blivit kock och hon lär barn österländska kampmetoder. De måste igen fly för livet. Rapporten leder dock inte till en ny rättegång, eftersom allt material anses ha varit tillgängligt för den tidigare rättegången. Däremot går staden med på att betala ersättningar åt de barn som utsatts för sexuella övergrepp. Föräldrarna nöjer sig inte med ersättningarna utan kräver högre summor. Fallet hålls således vid liv i medierna och de två utpekade visas regelbundet i tidningarna med samma beskrivning: rapists and sex perverts, medlemmar av en pedofilring.

Till sist slår de anklagade tillbaka. Med hjälp av frivilliga advokater stämmer de staden och tidningarna för att ha förstört deras liv och för ärekränkning och kräver ersättning. En ny domare tar över fallet och börjar gå igenom materialet. Vittnen kallas in, både för och emot. Den amerikanska specialisten ombes redogöra för hur han drog sina slutsatser, likaså panelens läkare. En annan expert evaluerar materialet på nytt och når samma slutsats som de som gick igenom materialet i första rättegången: videoinspelningarna är inte pålitliga. Barnen har getts ledande frågor och de var mycket unga (2-4 år). Även läkarundersökningen sägs nu vara överdriven och otillförlitlig. Både den amerikanske experten och läkaren medger att de hade dragit sina slutsatser eftersom de trodde på andra experter och fallet verkade så klart. Det fanns flera barn som berättade om samma sak, andra bevis verkade pålitliga... Den amerikanska specialisten hade enligt medgivande inte ens studerat videobanden utan enbart utskrifter av dem, även om han just borde ha varit den expert som kunde analysera videoinspelningar. Experterna hade agerat under tidspress och utgått ifrån att det fanns andra absolut bindande bevis. (Detta kallades i domen för ingen rök utan eld-principen, dvs. flera olika indicier anses som helhet bevisa att någonting hänt, även om ingen ensam skulle kunna vara fällande.)

Panelen hade sedan gjort sitt utlåtande där både de sakkunnigas material och olika antaganden om pedofilringar (fast inga andra människor kunde knytas till de två anklagade) sammanflätades till en mycket explosiv helhet. Rapporten behandlades därefter som en absolut sanning under flera års tid. Dess juridiska värde var dock lika med noll.

Förra året gick således rätten igenom allt bevismaterial i syfte att försöka hitta ens ett enda bindande bevis. Principen var alltså att behandla allt material separat, men å andra sidan också ta i beaktande möjligheten av kontamination, dvs. att olika utsagor kan ha påverkat varandra. Domstolen gick igenom varje videoinspelning, studerade likheterna och de ledande frågorna och ansåg att barnen inte i en enda inspelning kom med några klara och entydiga utsagor om sexuellt utnyttjande. Tvärtom hade panelen ignorerat alla de utsagor där barnen uttryckligen hade nekat till att de två anklagade skulle ha gjort något, liksom en bandning där ett äldre barn berättade att han hade lekt sexuella lekar med de mindre barnen, vilket kunde förklara åtminstone några av berättelserna. Berättelserna bar även tydliga märken av kontamination. Domslutet efter den väldiga genomgången var entydigt: de två utpekade var oskyldiga, de hade felaktigt utsatts för en otrolig mediakampanj som hade förstört deras liv och berättigade till den maximala ersättningen som en domstol i England kunde ge dem. (200 000 pund var). De skyldiga var staden och panelen, vars arbete tidningarna kunde lita på, så att deras rapportering inte uppfyllde kriteria av medveten förvrängning av fakta (malicious intent).

.

Hela härvan hade antagligen sin utgångspunkt i sexlekar mellan barnen som sedan associerades till två aktiva medarbetare som hade tagit egna initiativ, varit intresserade av barnen och lekt med dem mera aktivt än de andra medarbetarna. Den allmänna pedofilmisstänksamma atmosfären, några barns uttalanden och föräldrarnas misstankar skötte om resten. Det tragiska är att det inte bara var de två utpekade, utan flera tiotals barn och familjer som under fick lång tid trodde sig ha blivit utsatta för förskräckliga händelser och fick allehanda behandling for traumatiska upplevelser.

Det som fick mig att berätta om fallet här (utöver det att jag gärna rekommenderar läsning av det välskrivna och spännande domslutet och kanske en utarbetning till en bok eller dokumentär) är förstås att det nationella systemet trots allt korrigerade sig själv på ett exemplariskt sätt.

Det engelska fallet visar hur varsamt vi bör närma oss det gråa området mellan skuld och oskuld, sanning och osanning. Det är farligt om utredningar som baserar sig på självutnämnda specialisters evalueringar av bevismaterial kan spridas som sanning. I det engelska domslutet förfärar sig domaren gång på gång över hur lättvindigt specialisterna ersätter fakta med teoretiska spekulationer. I mina egna konflikter med olika barnskyddsspecialister har jag sett samma syndrom. Man är ytterst ovillig att medge att det kan förekomma misstag bland de egna leden, för att inte tala om att diskutera dessa misstag. De senaste veckorna har flera röster i bl.a. HS insändarspalt beklagat ‘juridiseringen’ av barnvården, dvs att föräldrar kan ifrågasätta socialmyndigheternas beslut. Ifall rättegången kritiserar myndigheternas agerande, tolkas detta som en följd av förläldrarnas skickliga jurister, inte som ett tecken på att man brutit mot lagen.

Med den här inställningen kan resultatet bli likt det i Newcastle: skyldigförklarade utan bevis och jakt på oskyldiga.

J.P.Roos