Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Styckmordsfallet forts - Fallet Dreyfus i Sverige?
 
 

    Den svenska Regeringsrätten (som motsvarar Högsta Förvaltningsdomstolen i Finland) avslog i slutet av maj en ansökan om att återbörda legitimationerna till de två läkare som sedan 1980-talet varit misstänkta för det sk styckmordet. Beslutet hade inväntats med intresse, eftersom allt flera hävdar att de två läkarna inte längre kan bindas till styckningen av Catrine da Costa, såsom det påstods i den friande domen från år 1988. Regeringsrätten beslöt dock att det nya bevismaterial som framförts efter domen inte var av sådan art att det skulle ha “haft avgörande betydelse för utgången av målet”.  Före detta hade både Högsta domstolen i oktober 2000 och Svea Hovrätt i februari 2001 avslagit deras klagan angående tingsrättens ursprungliga dom. Regeringsrättens beslut är mycket knapphändigt och på många sätt otillfredställande. T.ex. att jämföra deslegitimering pga. brott mot griftefrid med körkortsåterkallelse är ur människorättssynpunkt  för lättvindigt.. Noteras kan också att klagan inte gällde  “utgången av målet”  utan domslutsformuleringen av att de hade gjort själva styckningen.  Situationen är alltså låst: de två läkarna står fortfarande officiellt dömda för att ha styckat Catrine da Costas kropp. Kvar finns ännu möjligheten att överklaga till Europeiska Människorättsdomstolen. 

Första rundan
 

    Catrine da Costas styckade kropp hittades  i Stockholm 1984.  Det var omöjligt att avgöra om hon mördats eller inte eftersom flera kroppsdelar saknades. Som misstänkta för styckningen arresterades två läkare, som sedermera kallades Obducenten och Allmänläkaren.  Allmänläkaren misstänks även för att ha utnyttjat sin dotter sexuellt och låtit denna närvara vid styckningen. Dottern var då 18 månader gammal. Anklagelserna baserar sig på moderns version av ‘Barnets berättelse’, vilken spelar en stor roll i rättegången och media.

Efter två rättegångar fyra år efter händelserna frias läkarna, men i domskälen av det senare domslutet sägs det att “det är ställt utom all rimlig tvivel att (de) tillsammans och i närvaro av (dottern) har styckat da Costa”. Efter den första rättegången skriver Hanna Olsson en debattartikel och senare en bok som lyfter frågan till ett stort ideologiskt debattämne. Hon hävdar  att de(n) som utförde styckningen antagligen också mördade da Costa. Alla progressiva, kvinnovänliga människor kritiserade det manliga ‘etablissemanget’ för att försvara sina egna, dvs. akademiskt utbildade, professionella män.  Journalisterna delades i två läger, men den stora majoriteten ansåg männens skuld vara bevisad. Hanna Olsson blir hedersdoktor vid Umeå Universitet, tack vare sin insats i fallet.. Läkarna förlorar  sina legitimationer och alla försök till att få dem tillbaka misslyckas, senast alltså nu i maj. Den ena läkaren har skyddad identitet, den andra har inte.
 
 

Den stora vändningen
 

1999 utkom en bok av Per Lindeberg (Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren), där han på basen av en noggrann genomgång av hela det enorma materialet hävdar att de två läkarna var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. En del av de debattörer som tidigare ansett läkarna vara skyldiga byter nu åsikt (bl.a. P.O. Enquist och Yrsa Stenius). Hanna Olsson vidhåller fortfarande stenhårt sin tro på läkarnas skuld (hon “hör obducentens röst” i boken). Lindebergs fräna stil och generaliserande kritik av kvinnorörelsen har lett till att många bara grävt sig djupare i skyttegravarna. En relativt stor del av den rikssvenska argumentering som jag tagit diskuterar vem som kan anses vara mera tillförlitlig utgående från huruvida deras argument är politiskt och ideologiskt korrekta. Själva faktainnehållet lämnas ofta åt sidan.

Ändå kan det finnas bara EN enda sanning i detta fall. Någon eller några har styckat Catrine da Costa  och det är möjligt att hon dödats före styckningen.  Tolkningarna är möjliga endast därför och tills det att vi inte vet hur allt har gått till. Det är intressant att tänka att ifall mobiltelefonerna hade existerat då, skulle vi för länge sedan ha fått veta exakt när da Costa ringde sina sista samtal och var läkarna var under pingsthelgen!

Själv hade jag tidigare övertygats av Hanna Olssons bok om att de två läkarna måste vara skyldiga. Efter att ha läst Lindebergs bok (och jämfört den med Olssons argument) är jag numera övertygad av motsatsen: läkarna måste anses vara oskyldiga -  åtminstone under normal rättspraxis. Lindeberg presenterar många fakta som gör det praktiskt omöjligt för läkarna att tillsammans ha genomfört styckningen. Catrine da Costa var troligen vid liv under den enda tidpunkt då styckningen kunde ha utförts i barnets närvaro, läkarna  hade inte mycket kontakt vare sig före eller efter den antagna styckningen, och alla konkreta bevis om läkarnas samband med styckningen (foton, barnet, vittnesmålet om att de setts tillsammans styckningsdagen etc.) har visat sig vara minst sagt tvivelaktiga.
   
Senast intervjuades ‘Allmänläkaren’ i Moderna Tider (Juni 2001) av Maria Wilhelmson.
Intervjun beskriver en man som har en överraskande positiv syn på det svenska samhället och dess rättsväsen. Han uppehåller sig mest vid positiva saker, som att Enquist och Stenius ändrat åsikt eller att en av hans läkarvänner. Claes-Göran Lönnroth, som blivit avskedad för att han låtit Allmänläkaren närvara vid en föreläsning, ändå fortsatt att stöda sin vän.. Lönnroths hemsida innehåller ett starkt brev till dottern,  där pappans oskuld bedyras.

Läkaren tycker också att hans dotter är det största offret i hela affären, vilket  förstås kan ifrågasättas; Catrine da Costa är väl trots allt det egentliga offret, om lidande alls ska jämföras. Men om man tänker på de levande, kan läkaren ha rätt. Det är fruktansvärt att tänka att flickan levat till aderton års ålder i tron att pappan är skyldig till ett hemskt mord och att flickan själv har blivit sexuellt utnyttjad av honom.
 

En Dreyfusaffär i Sverige?

Regeringsrättens beslut i läkarnas resningsansökan är alltså minst sagt överraskande när man tänker på fallets senaste vädningar. Men kanske var det för mycket att vänta att en förvaltningsdomstol skulle ha tagit en annan ståndpunkt i skuldfrågan. Den svenska debatten har intressanta ekon från Dreyfus-rättegången i Frankrike. I det här fallet har frågan om Dreyfus judiska ursprung ersatts av könspolitik och debatten om sexuellt utnyttjande. Men även etnicitet spelar här en intressant roll som inte uppmärksammats. Många prostituerade som varit inblandade i fallet var utlänningar (en finsk prostituerads troligtvis fingerade dagbok hade en stor betydelse i den senare rättegången), den ena läkaren var född i en svensk-estnisk familj. Bland rättsläkarna fanns det många utlänningar: Milan Valverius kom från Tjeckien via DDR, Jovan Rajs kom från Serbien där hans familj hade fått utstå många strapatser, nyligen beskrivna i hans memoarer, flera av de andra misstänkta är (var) utlänningar.. Dvs. olika etniska sympatier och antipatier kan ha spelat in här, för att inte tala om olika kulturella standarder för mellanmänskliga och professionella relationer.

.
Ny oberoende utredning?

De som fortfarande håller fast vid läkarnas skuld är tydligen övertygade om att ett 18 månader gammalt barns minnen är någonting som man kan lita på också i juridisk mening. De anser också att sexuellt utnyttjande av barn är ett område där man måste lita på ‘sakkunniga’ (i.e. psykoanalytiskt orienterade psykologer eller psykiatrer) och inte på normala bevisföringskrav. Denna psykologiska konstruktion av verkligheten har för mig under den senare tiden blivit allt mera suspekt, just av dessa skäl. Om man kan tro stenhårt på de två läkarnas skuld, oberoende av allt faktamaterial, så kan man tro på vad som helst.

En mycket intressant detalj är att i ett skede under förhören frågar Obducenten av den Allmänläkaren OM det är möjligt att han helt enkelt kan ha förträngt hela händelseförloppet. Den  freudianska förträngningshypotesen har alltså så stark legitimitet att en läkare på allvar kan tro att han kunde ha förträngt en styckning! Detta tar Hanna Olsson som ett medgivande från läkarens sida och menar att det är fel att påsta att de två hela tiden skulle ha förnekat sin skuld. 

Det tycks också vara svårt att häva domslut, hur osäkert underbyggda de än är. Ett bra exempel är det fall som Sven Olof Karlsson tog upp i Hbl för ett  år sedan i en kolumn med namnet “Min vän pedofilen”. Vad vi behöver är kanske inte nya rättegångar utan t.ex. en ’sanningskommission’ med hög kompetensnivå (och vars deltagare inte tidigare har tagit ställning i fallet), som skulle gå igenom materialet och uttala sin uppfattning. Kommissionen skulle kunna också avge förslag om vilken typ av sakkunnigutlåtanden som kan godkännas i en domstol (dvs. det räcker inte att en person har sakkunnigstatus, utan även sättet att nå konklusioner ur materialet måste redovisas). Själv skulle jag tveka att använda det mesta som nu produceras som psykiatriska utlåtanden, och lita mera på t.ex. videoinspelningar eller utskrifter av ursprungliga intervjuer av vittnen.
 

J.P.Roos
30.6.2001