Lever vi i Kagans paradis?

(Ny Tid 21 (21.5.) 2003)

Jag har länge haft den åsikten att det finns avsevärt mera skillnader än likheter mellan Europa (det “gamla” Europa, dit vi också tillhör) och USA . Välfärdstaten, jämlikheten, kulturen, politiken, religionen, nationalismen (det vitsiga är att den största federalstaten i världen är extremt nationalistisk medan de stora nationalstaterna i Europa är mycket mindre chauvinistiska), ekologin, allt skiljer oss åt. Ta demokratin: USA har en relativt välfungerande lokaldemokrati (inte i de stora städerna) med utvecklad självförvaltning (men att välja polismästare eller åklagare i allmänna val är inte en bra ide) men den stora politiken är totalt korrumperad och saknar verkliga alternativ. USA:s konstitution är helt enkelt föråldrad, minst hundra år. Att George W. Bush valdes till president i val som avgjordes av en politiskt utnämnd högsta domstol och med röster som antagligen avgetts i misstag var bara isbergets topp. Å andra sidan är det klart att Gore skulle ha varit en ganska civiliserad president som inte skulle ha gått så klumpigt åt som han, men det är ändå klart att han inte kunde ha agerat mycket annorlunda (frågan är om han skulle ha väntat att vapeninspektionerna skulle ha producerat resultat, antagligen). Alltså: USA och Europa har olika intressen, olika statsformer, olika kulturer, olika tänkesätt. Att båda ser på amerikanska tv-serier, att McDonalds är populärt eller att popmusik är likadant, är mer eller mindre betydelselöst (liksom att man i arabstaterna tycker om samma populärkultur, stort sett).

Att säga det här har varit höjden av antiamerikanism, till och med intolerans. Ingen förnuftig europé får tänka så. Att skriva detta t.ex. i Helsingin Sanomat skulle vara möjligt bara som en tilfällig meningsyttring, som skulle visa hur oresonlig personen som uttrycker sådana åsikter, är. Det politiskt korrekta har varit att säga att vi egentligen har helt gemensamma intressen och att skillnaderna är mer eller indre obetydliga och irrelevanta. USA är Europas framtid.. I Frankrike (där jag just varit i två månader), finns tyvärr en utbredd antiantiamerikanism, men det som skiljer åt Frankrike och USA är mer eller mindre tillfälligt och kommer att överbyggas snart. Det är bara några vänstenintellektuella som är patologiskt antiamerikanska (t.ex. NyTids skribenter, liksom jag) som kan tänka annorlunda.

Det är därför överraskande att läsa Robert Kagan (som Peter Lodenius alltid då och då citerar). Mannen är en ideologisk inspiratör av den neokonservativa högern, en av teoretikerna bakom de nya doktrinerna som lett till kriget i Irak. Jag hörde honom försvara kriget i en mycket presticiös fransk TV diskussion med ministrar och filosofer. Och nu har jag läst hans bok “Of paradise and power” vars grundtes är att Europa lever i en kantsk illusion av evig fred medan Amerika lever i maktens och krigens värld och att skillnaderna mellan de två sfärerna bara håller på att växa. Allt skiljer dem från varandra: politik, ekonomi, militär makt, sätt att tänka, intressen.

Enligt Kagan, alltså. Som inte är någon antiamerikansk radikal, precis.

Förstås är Kagan mycket simplistiskt. Allt har att göra med kulturell psykologi. Den som har en hammare ser spikar överallt, medan den som inte har en hammare vill inte se spikar alls. Den sociala konstruktionismen har slagit sig igenom överallt (tilloch med bland ekonomisterna finns de numera en konstruktionistisk skola, nyinstitutionalisterna).. Det låter så lätt och enkelt. Om du har en hammare så ser du spikar. Det här är ju fulltständigt löjligt. Om man envisas att se spikar där sådana inte finns, kommer man att åstadkomma mycket skada medan däremot spikarna försvinner inte även om du inte ser dem.

Och Kagan fortsätter med att säga att medan amerikanarna tycker att de största problemen är skurkstaterna, terrorism, massförstörelsevapen, tycker europeerna att de väsentliga problemen är sådana som etniska konflikter, fattigdom, emigration, miljö, organiserad brottslighet, som alla kan och bör lösas med politiska medel och pengar. Detta förklaras helt enkelt av att europeerna är svaga och amerikanarna är starka. Men man kan ju fråga sig, vilka av dessa problem är viktigare och om de väsentliga problemen kan lösas med våld, helt oberoende av kulturella skillnader.

Och förstås finns det självintresse. Europeerna har intresse att förespråka multilateralism eftersom de inte har annat val och det är billigare för dem.. Det intressanta är att Kagan förundrar sig varför européerna inte upplever Amerika tillräckligt som ett hot så att de skulle ha intresse av att investera i sitt försvar - mot Amerika. Det är någonting som jag själv också undrat. Diskussionen om det gemensamma europeiska försvaret har dessa undertoner, men eftersom de flesta europeiska länder är fortfarande trogna vasaller till USA (tom de nordiska länderna Danmark och Norge), nämns detta inte öppet. Det stora problemet enligt Kagan är dock att Nato är redan så trög ch disparat att USA inte alls kan lita på den, utan måste förbigå den alltid i seriösa konflikter.

Och europeerna är inte alls redo att betala något för deras försvar medan däremot USA är det och har satsat massivt på det militära, som vi väl vet. Vi lever, enligt Kagan, i en postmodern paradis där konflikterna måste lösas genom gemensamma spelregler, inte genom den starkaste viljan. Den europeiska unionen är ett uttryck av detta och det är därför nästan uteslutet att tänka att denna union skulle samtidigt utveckla ett gemensamt starkt försvar i amerikansk stil. Men detta är, enligt Kagan, egentligen USA:s förtjänst eller fel. Det kantska posmoderna paradiset kunde inte uppstå utan en klassisk hobbesiansk amerikansk makt och militärpolitik (som garanterade att Tyskland inte mera skulle bli ett hot)

Vi har alltså en paradoxal situation: Kagan och de amerikanska konservativa tänkarna tycker att Europa är förlorat och att dess nuvarande utveckling leder obönhörligen till världspolitisk irrelevans - om de inte kommer att sätta sig emot USA som den enda stormakten. Någonting som Kagan finner mycket osannolikt.

Kagan säger träffande: USA har inte ändrats den elfte september, den har blivit bara mera sig självt. Dvs. mera nationalistisk, mera självisk, mera expansionistisk. Alla gamla amerikanska laster. Och att tanken att USA:s intresse är världens intresse inte är något nytt. Och detta är bara början: enligt Kagan kommer den amerikanska hegemonin att bli långvarig. Europa är kaputt och dessutom förgubbas med väldig fart medan Amerika förblir ung, Och Bush gör alltså inget annat än förverkligar en gammal, ursprunglig amerikansk strategi. Kagan tillägger att USA borde ändå gardera Europa som en trevlig liten hembygdsmuseum där man kunde observera de små europeerna i sina söta fredliga sysslor- det är en skatt som måste skyddas och cheri.

Egentligen bjuder han inte något annat, utom en önskan att Amerika ändå då och då skulle lyssna på européerna, som har ju av gammalt erfarenhet av krig och våld..

Jag kan väl förstå att det finns sådana i Europa som finner detta förnedrande och vill till varje pris utveckla ett Europa som är starkt och enigt och kan fungera i världen utan USA (dvs. bli en USA nr2) Och man kan ju företräda åsikten att det är egentligen USA som borde förpassas till museum, inte vi europeer. USA har ju världens kanske mest föråldrade konstitution, dess “dynamik” innebär att städerna har en fot i tredje världen och en annan i hypermodernism (spännande men inte särskilt trevligt). Dvs säga lite som en tyrannosaurus med laserögon och hjälpraketer. Men det stora paradoxet är att vi som inte vill förbli vasaller eller söta skyddslingar i en zoo, skulle kanske just behöva ett Europa med starkt eget försvar (en tanke som är för oss djupt motbjudande), medan de som nu förespråkar ett starkt Europa med egen utrikes- och försvarspolitik, samtidigt är djupt splittrade över frågan om ändamålet: europeisk självständighet eller starkt hjälpinstrument för USA (i stil med Blairs England).

Men låt oss vara realister. Ett förenat Europa med en gemensam utrikes och försvarspolitik, en president som och andra symboler, är mycket osannolikt, tack vare precis USA, och dess unilaterala krigspolitik. NATO är redan en papperstiger och utgör knappast någon risk (alltså tvång att bli medlem) för oss. Det finns djupa skillnader mellan europeiska länder i deras politik. Att Finland, Polen eller Spanien (England, Italien ...) skulle kunna ha en gemensam utrikespolitik (för att tala om försvar) kan nog glömmas. Självständigheten är ganska bra att ha, och bara de mest inbitna förespråkarna av den “hårda kärnan” (numera finns det ju flera sådana kärnor) talar ännu för nödvändigheten att gå med på allt som ingår i drömmen om federalstaten. Det enda jag är rädd för är att den postmoderna politiken har redan gått så långt att verkligheten inte mera utgör något hinder. Allt utvecklas som om förutsättningarna finns och sedan är vi redan framför en ny verklighet i form a tolkningar och konstitutionella lösningar. Fiktion blir verklighet, simsalabim.