Förstås kan vi förstå om lejonet skulle kunna tala!

(Nya Argus 3.2004) 

Jag fäste uppmärksamhet vid J.M.Coetzees Elisabeth Costello efter James Woods recension i London Review Books (23.10.2003) som väckte starka reaktioner. Wood tog för givet att Costello är Coetzees alter ego och att det är Coetzees åsikter som hon uttrycker i de sex föreläsningar som utgör den engelskspråkiga versionen av boken. I debatten framkom också en rakt motsatt åsikt, som inte bara hävdade det sedvanliga, att en författare aldrig direkt borde förknippas med sin huvudperson, utan också att Coetzee medvetet försöker dölja sina spår och leka kurragömma med läsaren.

För mig, som aldrig tyckt om författare som skriver uppenbart självbiografiskt men sedan förnekar det blankt, vore Coetzees bok ointressant om den inte skulle uttrycka hans verkliga åsikter. Boken i sig är tråkig och dålig som roman betraktad – det har många andra också ansett. Berättartekniken är ganska banal och irriterande ironiskt (?) självcentrerad.

”Problemet ondska” heter en av föreläsningarna. Costello kommer till Amsterdam för att delta i en konferens om ondskan. Hon har bestämt sig att tala om Paul Wests bok som handlar om torteringen och avrättningen av de sammansvurna i attentatet mot Hitler. Enligt henne går boken alltför detaljerat in på de hemska lidanden de utsätts för, och frågan är alltså: skall man beskriva ondska så detaljerat att vilken pervers person som helst kan läsa beskrivningen som våldspornografi.

Här sympatiserar jag med Costellos argument. Särskilt de författare som låtit sig hänföras av ondskefulla figurer visar hur ambivalent det alltid är att skriva om ondskan och dess uttrycksformer. (Jag tänker på Yrsa Stenius och hennes inspiratör Gitta Sereny som båda ”förälskat” sig i Albert Speer och till sist t.o.m börjat tro på hans lögner) Jag har själv läst mycket holocaust- och koncentrationslägerlitteratur, både av överlevande och av dem som varit på andra sidan. En gång träffade jag t.o.m en av de mest berömda överlevande polska motståndsmänniskorna, en man som tillhörde den underjordiska eliten i Auschwitz och som fortfarande var en mycket levande och skarp person. Att komma så nära en människa som upplevt den absoluta ondskan och klarat sig är på något sätt obeskrivligt. Jag kan alltså mycket väl förstå fascinationen. Men det är en annan sak att försöka beskriva händelserna än att sas. föreställa sig dem.

Costello reagerar särskilt på den mer eller mindre neutrala beskrivningen av den vidriga avrättningen, som hon antar är dokumentär, inte fiktiv.

Problemet är att bokens författare råkar vara med på konferensen. Costello våndas med problemet, sitter uppe en hel natt för att ändra sin text. Hon berättar för författaren att hon tänker tala om hans bok. Han reagerar inte nämnvärt. I sitt anförande fördömer hon sedan boken i hårda ordalag som något som helt enkelt inte borde ha skrivits. Egentligen är hon mest förnärmad över att hon blivit lockad/frestad/lurad att själv läsa boken och inte kunnat sluta. Men hon uppreser sig också mot tanken att West kanske har inbillat sig sådant som ingen har kunnat beskriva i detalj. (Såsom James Wood påpekar, så har Costello/Coetzee fått det hela om bakfoten: de sammansvurna var relativt unga och detaljerna om exempelvis deras tandproteser är antagligen felaktiga.) Det finns alltså något ondskefullt i att vara alltför intresserad av ondskan, men det är ännu ondskefullare och mera avslöjande att själv börja föreställa sig detaljer som är värre än verkligheten. Vilket apropå är just vad bl.a. den amerikanska filmindustrin håller på med.

Jag är benägen att tro att både Costello och Coetzee är av samma åsikt. Men säkert är det förstås inte. Och förstås får Paul West inte tillfälle att försvara sig mot dessa anklagelser. När man tänker på att samma situation i verkligheten hade kunnat skapa en mycket intressant diskussion, så är Coetzees lösning en besvikelse.

Coetzees två föreläsningar om Djurens rättigheter är i princip intressantare än de övriga Costello-texterna, men samma invändningar gäller för dem : Coetzee har inte läst på tillräckligt, han känner inte till de mera intressanta ståndpunkterna i debatten, och dessutom är texten litterärt usel, full av stela dialoger och onödiga samtal.

Den första texten börjar med historien om Kafkas apa. Poängen är inte att vi ska se henne som apa utan att Costello anser att aporna i det stora hela är människor. Sedan jämförs Treblinka med köttindustrin (och även annan konsumtionsindustri, lampskärmar etc.). Här garderar sig Coetzee igen genom att beskriva hur denna jämförelse (som hon har framfört tidigare) har kritiserats mycket hårt som en trivialisering av Holocaust. Hon går även så långt att hon jämför en fågels död med bombningen av en stads befolkning, och påstår att det är omöjligt att säga vad som är en större ondska. Tanken är fullständigt befängd och visar att Coetzee ingenting förstår om evolutionens förhållande till moralen.

Huvudfrågan är att jämföra djurens medvetande med människors. Costello spekulerar med apan Sultan som exempel. Sultan lär sig att med hjälp av olika föremål få tag i bananer som placeras utanför buren. Enligt Costello grubblar apan över varför människan behandlar den på ett så konstigt sätt, och inte alls - som människan tror – över hur den ska få tag i bananerna. Om apan lyckas göra det som väntas av henne, är det en sidoprodukt av helt annorlunda tankegångar. Detta tycker jag är i och för sig roligt men varken särskilt sannolikt eller fantasifullt.

Sedan övergår Costello till Thomas Nagels tes om att vi inte kan veta hur det är att vara fladdermus (senast har Merete Mazzarella hänvisat till denna text helt bejakande). Det liknar Wittgensteins berömda diktum att ifall lejonen kunde tala, skulle vi inte förstå dem, och är ett typiskt filosofpåstående: att veta om vi kan förstå andra arter är en empirisk fråga, och Wittgenstein har antagligen fel eftersom vi mycket väl kan förstå bl.a. hundars ”språk” och deras tankar (liksom hundar kan förstå våra). Också Costello/Coetzee är mycket kritiska mot denna tanke. Alternativet, att vi oftast har så mycket gemensamt med andra levande varelser att vi nog ganska bra kan förstå hur de tänker, är för mig och för dem mera plausibelt. Det har aldrig upphört att förvåna mig att vi utan problem kan förstå hur människor som levt i helt olika situationer och historiska tider tänkt och känt. Även de äldsta kända grottmålningarna är delvis ”läsbara” för oss. Om så är fallet då borde nog världen se relativt likadan ut för två så likadana varelser som en människa och en apa, när de delar samma tid och plats.

Den andra texten fortsätter debatten med en föreläsning om djurens medvetande, och ställer mot varandra en filosof och Costello. Filosofen försvarar ståndpunkten om människans specificitet medan Costello anser att djuren i princip bör behandlas som människor. Och att djuren i princip kan vara hur intelligenta som helst, eftersom intelligens alltid är kontextuell. Enligt filosofen kan djur inte vara medvetna om döden, vilket vi kan betvivla, både när vi observerar ett djurs dödskräck och dess sorg när dess kumpan har dött.

Eller som det evolutionsteoretiskt kunde uttryckas: evolutionen producerar hos oss sådana känslor och tankar som vi behöver för att kunna överleva. Om vår överlevnad kräver att vi kan förutse konsekvenser, då måste vi kunna ha en tanke om att vi eventuellt dör, ifall vi gör fel. Sådana djurindivider som inte har denna tanke, löper mycket större risker.

Till sist bekänner Elisabeth Costello att hon inte kan komma över att vanliga, normala snälla människor kan vara grymma och onda. Ondskans dilemma igen, med andra ord. Sonen tröstar henne att snart är allt över, dvs. snart kommer modern att vara död. Följdaktligen får vi läsa en text om Elisabeth Costello vid dödens portar som samtidigt är en satir över universitetens sätt att ge tenure åt professorerna.

Bäst i de två böckerna var för mig de kommentarer som presenteras av fyra framstående (icke-fiktiva) forskare. Dessa är alla lite osäkra över vad vår författare egentligen menar men de kommer med fina poänger.

Litteraturvetaren Marjorie Garber hänvisar direkt till sociobiologins antropomorfism, som hävdar att vi inte kan tala om t.ex. altruism, eller aggression, samarbete, solidaritet... som en djurisk egenskap. Själv tycker jag det är precis tvärtom: flere s.k. mänskliga egenskaper har att göra med livet och evolutionen, inte specifikt med människan, fast det är hon som har gett dem ett begrepp. Det är konstigt hur svårt det är att förstå skillnaden mellan det uttryckta och det som ännu inte formulerats men ändå existerar. Det finns fortfarande en massa saker som väntar på att någon kreativ person uttrycker dem och så kan vi säja: naturligtvis, så har vi alltid tänkt!

Den absolut intressantaste texten kommer från primatologen Barbara Smuts, specialist på apors liv och språk. Är det verkligen så att vi är så olika djuren att vi har rätt att bestämma vad vi gör med dem? Är det verkligen så att vi inte kan föreställa oss vad djur tänker och känner eller att djur inte kan förstå vad döden betyder? Barbara Smuts diskussion är för mig ganska övertygande just för att den inte är filosofisk. Dessa frågor kan inte diskuteras eller lösas bara på filosofisk nivå.

För övrigt sympatiserar jag mest med sådana djurvänner som aldrig skaffar sig djur! Hundälskare liknar för mig humana slavägare. Hur vänliga de än är med sina hundar, är deras förhållande ett förhållande mellan fria och ofria individer. En hundvän är i princip oetisk. Tom. Barbara Smuts, vars förhållande med apor kommer så nära jämlikhet som jag kan tänka mig, blir lite suspekt när hon börjar beskriva förhållandet med sin hund. För att nu inte tala om Wendy Doniger och Peter Singer som är naiva mycket självcentrerade hundägare. Som de flesta hundägare faktiskt är: de blir ju ytters upprörda om man ifrågasätter deras rätt att föra sin hund var de själva vill. Har man köpt en slav så måste man ju kunna föra sin slav vart man vill! (här är Smuts bättre: hon låter sin hund föra henne vart hunden vill, men knappast går hon så långt att hon ger sin hund fullständig självbestämmanderätt)

Det som Smuts inte säger är, att det finns litteratur som Coetzee kunde ha använt i sin argumentering, t.ex. Frans de Waals böcker om apornas sociala liv och medvetande. Frans de Waal har kunnat visa hur apor beter sig både etiskt och altruistiskt, hur de har en kultur i ordets djupaste bemärkelse och hur de kan ha precis samma känslor som vi. Alla påståenden om att djur inte skulle kunna förstå vad döden betyder är tydligen felaktiga. de Waal skulle alltså erbjuda Coetzee mycket bättre och intressantare argument än dem han lägger i Costellos mun.

Men förstås är problemet här, att Coetzee inte skriver vetenskapliga artiklar utan fiktiva föredrag. Han behöver inte hänvisa rätt eller känna till de mest avancerade texterna på området.

Men då blir frågan: varför detta högst konstgjorda och icke-fiktiva sätt att skriva fiktion? Jag är (lyckligtvis) ingen författare eller ens litteraturrecensent. Problemet angår inte mig. Min poäng är att Coetzee helt enkelt inte går tillräckligt långt vad innehållet beträffar, och att han som författare inte lyckas entusiasmera mig. Jag läser hellre de Waal, Smuts, Trivers et co. Men det är kanske nyttigt för dem som tycker om Coetzee, att veta att hans argumentering får stöd av den nyare forskningen på området.

J M Coetzee: Elisabeth Costello. Brombergs 2003

J M Coetzee: Djurens liv. Nya Doxa 2003