Siltala Työelämän huonontumisen lyhyt historia

J P Roos
Var dröjer upproret? (Ny Tid 45/2004)

Juha Siltala: Työelämän huonontumisen lyhyt historia Otava 2004, 551 s.

Det finns flera alternativa stora berättelser om arbetslivets utveckling. Vi har det långa perspektivet från samlarhushållen och de första redskapen till jordbruk, hantverk, industrialisering och vidare till informations- och nätverkssamhället. Här tecknas en lång frigörelse från tvånget till tungt fysiskt arbete. Vi har det sociologiska perspektivet från en mekanisk taylorism till individuellt självreglerande arbete. Vi har den stora specialiseringen av arbetsmarknaden i olika delar, där några jobb innebär självförverkligande och fritt arbete medan andra är snuttjobb utan någon kontroll över vare sig arbetsprocessen eller säkerheten. Och vi har Arlie Hochschilds berömda beskrivning av hur arbetet blivit den sfär där vi känner oss ”som hemma”, medan hemmet blir ett område där tvång och beroende dominerar.

Juha Siltala, professor i finsk historia och psykohistoriker vid Helsingfors universitet, beskriver situationen i Finland från ”lönearbetets guldålder” (1960-80-talen) till den nuvarande ”globala hyperkonkurrensen”. Boken hänvisar till hela världen och ser Finland som bara ett exempel i den globala utvecklingen. Siltala utgår ifrån att USA är den modell som vi kommer att följa, med en allt kortare tidsskillnad. Från det skyddade nationella fågelboet har vi på ett tjugotal år hamnat i en situation där ingenting skyler oss från världskapitalismens nyaste giv.

Siltalas tes är att lönearbetet på 1960-70 talen var tryggt och någorlunda tillfredsställande och att arbetsgivarna eftersträvade att skapa bestående jobb. Numera är lönearbetet i stället osäkert och utsugande, vilket leder till stress och utbrändhet i stor skala. Det finns ingen lojalitet mellan arbetsgivarna och arbetstagarna och för de förra är de senare fullständigt utbytbara. Utvecklingen har hela tiden gått mot det sämre och det finns få utsikter till en förändring. Hyperkonkurrensens tvång är absolut.

I bokens förord skriver Siltala: ”Om boken ger en bild av en skara ansvarsfulla kvinnor och män, som håller världen i skick även för kommande generationer oavsett de katastrofer som åstadkommits av narcissistiska ledare och rovdjur, så har jag lyckats förmedla min uppfattning åt läsarna.”

Siltalas konkreta material består av intervjuer, skrivna berättelser, en massa tidningsklipp, tidigare forskningsprojekt samt kritisk litteratur. Allt material används likvärdigt och det är därför omöjligt för läsaren att uppskatta hänvisningarnas källvärde. I en fotnot diskuterar Siltala problemet med tillförlitlighet. Boken är ”bara” 550 sidor lång och har långt över tusen källor, en massa statistik samt ett hundratal intervjuer och personliga berättelser. (Detta borde egentligen ha varit ett Akademiprojekt med flera medarbetare!) Siltala har löst problemet så att ”det är bäst att koncentrera de små resurserna dit där de har mest inflytande, skissera en struktur och samla just så många exempel till dess stöd att de åskådliggörs även åt andra”. Han vill alltså inte bevisa något om arbetslivet, utan skapa ett intryck som läsaren sedan får jämföra med sina egna. Detta är överdriven anspråkslöshet. I själva verket försöker Siltala nog övertyga läsaren (och sig själv) med sin gigantiska fakta-apparat. Men jag har redan stött på ett avhandlingsutlåtande där det sägs att Siltalas bok inte kan användas som fakta, utan bara som polemik.

En kritik som framförts mot Siltala är att han koncentrerar sig på medelklassen och glömmer de egentliga arbetarna. Det stämmer inte, men det är nog mest erfarenheter av och litteraturen kring medelklassjobben som presenteras. Särskilt de intervjuer som används mest är praktiskt taget alla typiska medelklassjobb, med bara få egentliga arbetaryrken. Men Siltala påstår att den utveckling han beskriver gäller för hela fältet. Vilket arbete som helst, inte bara kunskapsarbete, kräver nu mera av arbetstagarna (s. 226).

Enligt Siltala är majoriteten av arbetstagarna nu hårt pressade, mycket mera pressade än tidigare. När man inte längre kan göra sitt arbete ordentligt blir man trött och sjuk. Siltala diskuterar bland annat hjärnforskningens rön angående stress och utbrändhet. Han hänvisar också till evolutionspsykologin och dess finländska stjärna, Heikki Sarmaja, för att visa hur utvecklingen överskridit människans biologiska gränser.

Ungefär tre fjärdedelar in i boken (s 359) hittar läsaren ett kursiverat mellanbokslut. Där står det att det hela redan börjar gå över författarens huvud, han drunknar själv under denna ytterst pessimistiska syn. Det är dags att söka efter alternativen, de uteblivna upproren som skulle vända på utvecklingen. Om alla är så trötta, så måste det ju bli stopp!

Men förrän vi som läsare når samma stadium bör vi ställa frågan: ska vi tro på Siltalas bild av utvecklingen i Finland? Var det bättre förr? Är det verkligen så hemskt nu? Om man i stället vill tro t.ex. Paul Lillrank, så är allt åt skogen hos Siltala, både analys och fakta. Detta är bara trivialt gnäll, när arbetslivet i själva verket gått mot det bättre.

En möjlighet är att Siltala råkat ut för det klassiska perspektivtricket: i stället för en global försämring kanske det det blivit värre bara för en viss grupp, t.ex. baby boomers-generationen. Själv känner jag, som en 59-årig professor, nog igen mig i Siltalas beskrivningar. Jag nickar instämmande och minns alla de förändringar som drabbat oss efter den paradisiska tiden på universiteten under 60 till 80-talen. (Å andra sidan hade vi inga redskap då och 70-talet var fruktansvärt politiserat och kontrollen från ministeriet mycket noggrann och professorerna mycket få i förhållande till antalet studenter...) Men Siltala hör inte själv till min generation utan är avsevärt yngre. Det är möjligt att han har kört sig i botten snabbare, med alla de massiva volymer som han publicerat. Å andra sidan hänvisar Siltala till mycket unga utbrända, så det är inte bara medelålders människor det handlar om. Många av de trender som beskrivs i boken är sådana som drabbar de yngre hårdast.

Kanske den viktigaste förändringen som Siltala beskriver är trycket till kontinuerliga organisationsförändringar, utvärderingar, osv. Faktum är ändå att det behövs förändringar, och byråkratier i allmänhet är mycket tröga. Kanske Siltala beklagar sådant som ur ett annat perspektiv är nödvändigt. Men han har rätt i att alltför många och snabba förändringar är skadliga för både organisationer och människor.

Hur står det då till med alla positiva förändringar i arbetslivet: öppen diskussion, uppmuntring, positiv feedback, mera självständighet, smidighet? Har Esa Saarinen eller Jari Sarasvuo, som går omkring och predikar de lyckliga företagens evangelium helt fel, eller finns det en kärna av sanning där också? Har Arlie Hochschild fel när hon beskriver företag som skapar så mysiga förhållanden åt sina arbetstagare att de trivs bättre på jobbet än hemma?

Som jag ser det har Siltala delvis rätt, men inte helt och hållet. Situationen är inte så entydigt svart. (Han påstår själv att han nog påpekar detta i boken men det stället har jag haft svårt att hitta.) Det finns olika guldkanter här och där som gör att människor verkligen vill jobba hårt och mycket och också kan göra det. Här sitter jag själv på jobbet och skriver om Siltalas bok, det är redan mörkt ute och barnen ska snart läggas utan att pappa är hemma: ingen tvingar mig till detta. Och jag skulle aldrig göra uppror för den skull, fast jag har tusen olika orsaker att göra uppror när det gäller universitetsjobbet i allmänhet. Och Siltala själv? Han har små barn, han skev långa böcker utan att ha någon arbetstrygghet och sedan fortsätter han med ännu längre böcker när han får fast anställning och hamnar i produktivitets och kvalitetsmätningarnas djungel (en del av det ”nationella innovationssystemet”).

Så, var dröjer upproret? Ett svar är att det inte finns någon realistisk utväg ur globaliseringen. Ett annat svar är att facket har hittat på sätt att försvara arbetstagarna: det finns olika skyddsmekanismer som gör att de som skulle kunna sätta sig emot, inte behöver göra det öppet. Men Siltalas analys av de uteblivna upproren är mycket tam jämfört med den tidigare jeremiaden

Det oaktat är han nog ganska realistisk. Bland annat inringar han skickligt vissa typiska situationer, som den där man bara kan vara på sin vakt och försöka fördröja de nya lömskheter som kommer från olika håll. När jag själv var institutionens förman hade jag precis känslan av att det fanns en massa tjänstemän på undervisningsministeriet som bara sysslade med att fördärva livet för oss. Jag drömde om en motstrategi, där vi kom med så många initiativ att tjänstemännen drunknade i dem. Vi var ju många fler än de. Men det skulle ha krävt organisering och ork. Och vi hade ju händerna fulla med olika deadlines.

Den största orsaken till den uteblivna revolten är att arbetsgivarna har lärt sig utnyttja alla de medel som gör att man vill stanna på jobbet. Samtidigt har de skapat ett system av ömsesidig kontroll med grupparbete och öppna kontor. När till exempel universitetet bygger nytt eller renoverar gammalt så försöker arkitekterna numera alltid introducera ”öppenhet” med alla tänkbara medel, och forskarna får slåss hårt för att ha egna rum.

Även intern konkurrens om mycket små skillnader används för att hindra massolidaritet. Gemenskap gallrar bort de mest sociala och upproriska till förtidspension eller alkoholism. Bara de som är villiga att uppoffra sig eller klarar sig i knivskarp konkurrens stannar.

Siltala skriver väldigt bra, lätt och smidigt. Det finns avsnitt som borde ha lämnats bort, det finns upprepningar och det finns olika sidohopp, men allt går snabbt undan och boken är förvånansvärt lättläst. Boken är så massiv att tryckfel finns här och där (flera citerade författarnamn är irriterande felstavade). Men budskapet är deprimerande, fast Siltala föreslår insikten över hur långt det gått föder en vilja till förändring.

Vilken är då utvägen? Svaret är att människorna borde kunna sätta gränser för sig själva, tillåta sig att säga nej. Problemet är bara att om Siltalas analys om de yttre tvången är korrekta, så är dessa individuella lösningar ett sätt att stiga ur ekorrhjulet, men inte en lösning till själva problemet.

Faktum är att den stora framtidsmöjligheten är samma som tidigare: vi revolterar först när sakerna börjar förändras till det bättre. Så länge situationen är oförändrad, eller försämras för de andra, så länge är vi nöjda (eller låter bli att klaga). Nu står vi mitt i en pågående förändring. Det gör oss missnöjda, men också inkapabla att tänka på att någon annan förändring skulle vara möjlig. Det som vi eftersträvar är säkert inte det gamla systemet utan en kombination av den gamla tryggheten och den nya flexibiliteten och föränderligheten.

Vad kan vi vänta oss, om vi antar att Siltalas framtidsutsikter inte är helt missvisande? En total krasch där vi alla bränner ut oss före 30-årsåldern? Ett samhälle som består av slutkörda, marginaliserade medelålders människor, övergivna barn, alkoholiserade och deprimerade arbetslösa, och en liten grupp som lever i en manisk topperiod före kraschen?
Men som sagt är situationen exakt omvänd för Paul Lillrank och hans meningsfränder på högerkanten. De anser att en effektiv kapitalism är mycket bättre och hälsosammare än andra alternativ. Om någon bränner ut sig, så är det beklagligt, men inget att bli hysterisk över. Bara de intellektuella gnäller, i onödan.
Vem har rätt? I ärlighetens namn måste jag medge att jag inte är helt säker på svaret. Som någon sade, inte skulle vi vilja ha 60-talets arbetsmarknad eller arbetsförhållanden tillbaka. Eller skulle vi?

J.P.Roos

Back to beginning