Krigsdagbok Irak

Krigsdagbok 13.3-13.4..2003, Paris

(Ny Tid, augusti 2003)


Det här är ingen absolut riktig dagbok. Jag började skriva först en vecka efter att kriget brutit ut och mycket är antecknat då man redan visste vad som hände senare. Men efter de fem första dagarna är allt relativt autentiskt, skrivet samma dag som det skedde. Jag har inte retuscherat mina antaganden eller önskemål i ljuset av senare händelser. Därav vissa inkonsekvenser...

13.3 (?) Sitter med A och ser på Chiracs intervju där han klart säger att Frankrike i den nuvarande situationen kommer att lägga sitt veto, vad som än händer. Formuleringen ger tyvärr Blair ett argument mot Frankrikes position. Men Chirac är alldeles tydlig. Vapeninspektionerna borde få fortsätta, det är en mycket bättre och billigare lösning, Frankrike är redo för krig om dessa inte lyckas eller det visar sig att massförstörelsevapen verkligen existerar. Alltså den enda förnuftiga ståndpunkten, som Blair antagligen också stod för, men han ville inte lämna Bush ensam och tänkte kanske att lösningen nu nås snabbare.

16.3
Jag är i soliga men kalla Durham, nära Newcastle, när George W. Bush presenterar sitt sista ultimatum (48 timmar) för Saddam att lämna landet. Tabloiderna skriker “Saddam’s last day” (ytterst felaktigt, som det genast framgår). Jag tittar på Tony Blairs tal i underhuset. Trivial men passionerad retorik: Saddam är en hemsk man och förtrycker sitt folk så vi måste befria världen från honom för att kunna ha fred i världen. Det lilla problemet är att det finns flera sådana diktatorer och Saddam bara för ett tiotal år sedan var en omtyckt diktator inom västvärlden. Så varför just Saddam och ingen annan? Och förstås ingenting om de stora riskerna: kriget kan vara länge, offren kan bli otaliga, följderna i de omgivande länderna kan vara oväntade, att exportera fungerande demokrati till Irak kan visa sig svårare än väntat, etc. Men kriget kommer nu att börja, fast jag fortfarande har svårt att tro på det. Det är helt enkelt omöjligt att backa när man har tvåhundratusen män färdiga och väntande sedan flera veckor. Förhållandena är hemska: hett, sandstorm, pansarvagnarna fastnar redan i sanden.

19.3
I London, på onsdag morgon, före påstigningen av Eurostar. Läser hemma hos S årets Bush-kalender. För varje dag en mening direkt ur Bushs mun, den ena galnare än den andra. Mannen är oslagbar. “We were together with x in Yale. He wrote one book. I read one book.” Tåget kör långsamt genom det sydengelska landskapet. Vackra små städer, men just inget gemensamt med den franska landsbygden. Sedan till tunneln, efter det ökar farten och vi är i Paris inom en och en halv timme. Kriget har praktiskt taget börjat, 48 timmars fristen har gått ut.

20.3
Följande morgon vaknar vi till verkligheten: kriget har börjat, amerikanerna har försökt döda Saddam, och misslyckats. Paradmarschen genom öknen börjar. De första städerna tas och “sekuriseras”, säkras. Rubrikerna är enkla. WAR på svart botten i den brittiska pressen...
Förändringen från England till Frankrike är även annars fantastisk: Le Monde och Liberation har ganska så annorlunda förstasidor om kriget. “Det amerikanska kriget har börjat” (Le Monde på tisdagen, dvs onsdagens upplaga), “Hur går det med George Bush’s krig” etc. Lyssnar på BBC som koncentrerar sig helt och hållet på kriget. De trevar efter terminologi och former som blir allt mer partiska. USA och England kallas “koalitionen”, om journalisterna som befinner sig i Bagdad nämns alltid att deras rapporter är “monitored by the authorities” och att de inte kan röra sig obehindrat, medan en journalist som reser med amerikanska och engelska trupper givetvis inte kan avslöja var de är men deras rörelser är inte begränsade och deras rapporter inte granskade. Hahhah. Det enda som skulle vara nyttigt att veta är om en journalist är oberoende eller ackrediterad hos amerikanerna eller britterna. Denna distinktion undviks noggrant.
Det mesta presenteras i positivt ljus: man litar på militären så städerna blir snabbt ‘säkra’ varefter de plötsligt igen är militära mål. Minsta tecken på att Saddams regim faller nämns. Saddams uppträdande i TV misstänks vara förfalskat, Tareq Aziz (tidigare utrikesministern) påstas ha dödats, ett stort uppror i Basra tas upp som en central händelse, osv.. Tills man tvingas medge att nyheterna var nästan helt gripna ur luften och att den irakiska dementin var korrekt. Bara några journalister kommer med tvivel eller klagar på informationens allmänhet eller opålitlighet från “koalitionens” sida.
Saddam visar sig i TV:n genast efter första attacken. Han ser ut av vara uppskakad, använder sina glasögon som han annars aldrig visar, läser en poetisk text där han råder irakierna att slå och döda fienden. Han har blivit ett hjälte efter att ha varit en avskyvärd diktator i de flestas ögon, även i arabländerna. En parallel till Stalin (som ofta jämförs med Saddam, också i de franska tidningarna) kommer osökt: när Stalin talade efter tyskarnas attack tll folket, uppskakad, patriotisk, förändrad. Faktum är ju att utan Stalin hade Hitler aldrig slagits. Så man kan behöva otrevliga typer för att jaga ut ännu otrevligare typer. Och den enkla ekvationen är följande: Saddam är en regional skurk som inte är och aldrig kan bli en fara för hela världen, hur omänsklig han än är i sitt umgänge med grannarna och sina egna undersåtar. Det är klart att han borde ställas inför den internationella krigsdomstolen. George Bush är otvivelaktigt en något mindre skrämmande person, som har mindre blod på sina händer än Saddam (fast han godkände mängder av felaktiga dödsdomar under sin tid som guvernör, ungefär det enda konkreta som en guvernör gör i Texas). Bush kanske kan kallas demokrat i den meningen att han alltid behöver en kuliss av demokrati (att bli vald, med hur ojusta medel som helst). Men det är också klart att bland dessa två skulle Saddam vara en mycket intressantare person att tala med, beläst, kultiverad, intelligent. Bush kan däremot inte formulera en längre mening utan att ha den på papper, därav de berömda bushismerna. Bushs kommentar att Chirac har visat sina kort och nu skall vi studera vad de betyder mosas av en kolumnist som noterar att i pokerspel finns det ingen möjlighet till efterspel eller nytolkningar följande morgon. Men Bush leder en stat som är militaristisk, som har de modernaste vapen som finns och hela tiden utvecklar nya. Om den civiliserade världen ville motsätta sig Bush militärt, skulle det inte vara möjligt. Och den internationella krigsbrottsdomstolen kan inte heller användas: kanske tänkte amerikanerna redan på det här kriget när de vägrade delta.
Paradoxalt nog finns det bara två situationer där USA kan förlora i krig: att det måste kämpa ett krig i förhållanden där deras tekniska försprång blir värdelöst (som tex. på Bagdads gator när man inte kan jämna ut hela staden som Israels arme brukar göra) eller så - och detta kommer säkert att hända - hittar någon på hur väldigt komplicerade styrsystem som baserar sig på elektronik och radiovågor kan lamslås. En teknik som kan utvecklas kan också förstöras.
Men nu har vi alltså en stor skurk med ett litet land vs. en liten skurk som leder ett hypermäktigt land. Och dessutom är korkad och ledsagas av farliga rådgivare. Inget tvivel om vad som är farligare globalt. Vårt hopp är alltså att Saddam lyckas trippa ner den mäktiga militaristiska staten så att den drar sig ur rollen som världspolis igen för några årtionden. Men hur kunna hindra att den inte återuppstår på nytt? Den bästa lösningen är enkel: USA delas i tre fyra delar: Kalifornien och dess grannstater, Bible Belt, det progressiva nordöstliga staten, de mörka Sydstaterna med Florida i spetsen, New York kanske skilt för sig. Alltså tre relativt förnuftiga men stora enheter och två sekoboltsidelar. Låt dem strida med varandra, med konventionella vapen om de vill kriga. Och försöka snickra ut en federation med gemensam valuta... Tyvärr är denna utopi både realistisk och omöjlig. Realistisk, för det är faktiskt är orimligt at så olika delar av ett land lyder under samma styre och har en gemensam utrikes- och krigspolitik (precis som i EU), omöjlig därför att det inte finns en styrka i världen som kunde åstadkomma en sådan delning. Utom kanske de galnaste konservativa krafterna i USA ifall de helt utesluts från politiken på federal nivå? Men den som lever får se. Inte verkade Sovjets fall heller så sannolikt på 70- talet eller 80-talets början.

21-22.3
På kvällarna kollar jag TV:n. Där visas de bilder som diskuterats under hela dagen i BBC och France Info. Bombningsbilder som ser ut som fantastiska gröna fyrverkeri.. Kolonner av pansarvagnar i öknen. Några tillfångatagna irakiska soldater som visas helt glatt, tills de första amerikanska krigsfångarna kommer in i bilden. Först berättas det i radion att AlJazeera visat fångar som utfrågas. Sedan berättas det att Donald Rumsfeld har klagat att detta strider mot Genevekonventionen. Ingen påminner då om det som nog senare nämns i någon intervju, nämligen att det är just Rumsfeld som ansett att fångarna i Guantanamo kan behandlas utanför Genevekonventionen fast de helt klart faller under den. Så när jag öppnar TV klockan åtta på kvällen får man inte mera se de amerikanska krigsfångarna utan bara deras suddade ansikten. Men de irakiska krigsfångarna har också försvunnit. TV:n städar bort allt så småningom: krigsscener, döda barn på marknadsplatsen. Sjukhusscener. Verkligheten städas undan. Det är säkert också in the long run bättre för Bush et Blair eftersom bombningarna kommer att bli råare och gatustriderna förstås är en helt annan sak.

Det ser alltmer ut som om kriget inte blir den piece of cake som Cheney lovat.. Saddam-regimens plötsliga sönderfall och de jublande irakiska massorna på gatorna materialiseras inte. Tvärtom, striderna rapporteras vara hårda, civilbefolkningen är inte alls vänlig, soldaterna kan inte lita på att vanliga civila är ofarliga. Blair och Bush och generalerna säger att kriget kan ta en lång tid och att man aldrig har sagt att det skulle gå lätt, vilket åtminstone alla tidningar har rapporterat att de skulle ha sagt. En viktig nyhet, att Iraks ledande shiitiska ajatolla har kommit ut med en fatwa att kriget är ett heligt krig mot de amerikansa inkräktarna, passeras helt obemärkt i media. Först om några dagar börjar nyheten sippra fram, t.ex. när man visar hur unga män i Jordanien tar upp ajatollans krigsrop.

23.3
Första veckoslutet med krig. Det påstås att en massa soldater har kapitulerat och deserterat. Söndag kväll påstås det att Basra skulle ha fallit (för första gången). Man har lärt sig att redan betvivla nyheten. Tystnaden från det amerikanska huvudvarteret i Doha börjar frustrera journalister. En av dem frågar en general öppet varför de har byggt ett presscenter som inte används till något, bara gamla filmer och kartor och allmänt prat. Inte ens kommentarer eller dementier av information som kommer från andra håll. Generalen svarar att journalisterna inte behöver komma hit om de inte vill!

24.3
Andra krigsveckan börjar. Situationen är allt mer konfys. Enligt den optimistiska versionen är egentligen hela Irak under amerikansk ockupation (en journalist som använder ordet i BBC korrigerar sig, not occupied by but controlled by coalition troops) och det som kvarstår är att ta Bagdad. På onsdagen rubricerar Le Monde: La bataille de Bagdad commence. Den versionen visar sig vara mycket förhastad. På fredagen kommer de första rykten att kampen måste ta en paus och nya trupper skall kallas in. Någon nämner i en radiodiskussion att i förra kriget hade alliansen över 700 000 män för att befria lilla Kuwait medan nu har amerikanarna tänkt ta hela Irak med knappa 200 000 män. Dessutom blev det billigare för amerikanerna eftersom de betalades av Saudi Arabien, Kuwait och Japan.
Richard Perle - en av intiativtagarna för kampen att få Saddam bort, redan för fem år sedan - måste avgå från sin position på grund av finansiella oklarheter. De första efterkrigskontrakterna ges till företag med nära kontakter med ledande amerikanska krigspolitiker (Cheney). Även brittiska företag lämnas utanför, något som även Financial Times inte är glad över.

26.3
H kommer med finska tidningar. Helsingin Sanomat utgår glatt ifrån att Saddam i varje fall att försvinner. Det är kanske inte så enkelt. Om hans regim - hur den än håller kontrollen - står ut en månad till så är nog Bush och särskilt Blair i pisset. Bushs redan berömda svar på den gemensamma presskonferensen i Camp David på fredagen (där Blair lyckas med konststycket att bara upprepa sig, inte säga något nytt eller konkret men ändå hamna i ett underläge visavi Bush angående de viktigaste frågorna), “we’ll fight as long as it takes” för att ta Saddam ner. Det är helt enkelt inte sant: USA kan kanske hålla ut två-tre månader och stå ut med några tusen döda soldater och en massa “collateral damage” (England kan inte!) Men sedan börjar gränsen komma. Om de inte får tag i Saddam och om de inte kan pacificera landet är de verkligen illa ute.
Och sedan kommer förstås alla sekundära följder som tillsvidare inte börjat på riktigt och som är relativt oberoende av kriget utgång: Pakistan, Saudi-Arabien, talibanerna i Afganistan, Egypten, Jordanien etc. Rumsfeld varnar redan att för Syrien och Iran har hjälpt Irak på ett otillbörligt sätt. Irak börjar få allierade... En koalition mot koalitionen?

29.3
Söndagens Le Monde (som utkmmer på lördagen) har en lustig artikel om hur många stater egentligen deltar i koalitionen. Powell har nämnt siffran 45, sedan kommer 52, som krymper det till 49. (På söndagen säger Tommy Franks “a growing coalition of almost 50 states”!) Och av dessa länder är det bara tre som är konkret med. Alla andra har bara gjort ett politiskt val och kan ändra ståndpunkt när som helst. Några har inte ens velat ge sitt stöd offentligt eftersom det skulle vara en alltför stor risk. (PS: Det är fortfarande i juli oklart om Finland var med i denna siffra eller inte!)
Vi deltar hela familjen med H i lördagsdemonstrationen som startar från Concorde.. Kommer dit just när den största delen av processen redan gått iväg. Barnen vill se allt så vi promenerar så snabbt längs St Germain de Pres att vi når första kolonnen redan vid Deux Magots. Första flaggorna är allmänt om fred, sedan kommer “Americans against the War”, en ganska lite grupp, sedan kommer palestinier, judar mot krig, lyceerna, CGT, anarkisterna, kommunisterna, trotskisterna etc. etc. Vi köper Quelle connerie la guerre -pins och får en massa klistermärken, bla Racism, antisemitisme assez! - Justice-paix-democratie, som kommenterar det antisemitiska bråket under förra veckans demonstration. Stella och Ariel bär dem i ryggen och skuttar snabbt här och där bland kolonnerna. Vi hoppar av vid Deux Magots och går till en restaurang. Marschen varar precis så länge som det tar att äta och dricka kaffe.
Då ser vi en grupp vi missat tidigare, med tjugotals plakat av - Saddam.

30.3
BBC som under de första tio dagarna verkligen rapporterat endast om kriget, börjar berätta om vanliga saker också, sport, andra nyheter. Krigsnyhetsmaterialet är redan till stor del upprepning så att jag hör samma sak “live” flera gånger. Och deras olika tilltalsformaliteter börjar irritera “thank you very much indeed”.
Efter tio dagar har “koalitionen” tagit sammanlagt 4000 fångar. Ganska lite för en fiendearmé som påstås vara minst en halv miljon stark. Och inte ett enda massförstörelsevapen har uppdagats, även om största delen av landet ockuperats av amerikanerna. Och om någonting hittas nu, så kan man inte lita på nyheten. Touch of Evil remake? Hank Quinlan alias Tommy Franks som planterar evidens.

Hur jag skulle önska att Saddam håller ut ännu tre månader, att Blair måste avgå, att George Bush och hans rådgivare får dra sig ur kriget och återgå till vapeninspektionerna. Veckans bästa citat: i Guardian “Why, for Bush and Blair, is war for as long as it takes, more attractive than inspections for as long as they take”? Det skulle betyda början på slutet av USA:s roll som världspolis.
Det trevliga ur mitt perspektiv är också följderna för EU. Den europeiska gemensamma utrikes- och försvarspolitiken är i spillror (fast det är klart att någonting måste göras för EU:s förmåga att reagera på kriser inom Europas gränser), det talas öppet om olika nivåer av aktivitet kring den fransk-tyska samstämmigheten. Ingen är nu intresserad av Giscards löjliga konvent (vars rapport kankse uppskjuts till augusti). Retoriken kring behovet av enighet i Europa finns kvar, men verkligheten är annorlunda. Det nya Europa har amerikanska vasaller, neutrala stater, stater som kan sätta sig emot Amerika och dessa kan helt enkelt inte smälta ihop i samma (politiska, federala) union, även om de kan ha en gemensam ekonomisk union. Ytterligare en orsak att konstatera att Marx hade fel om ekonomins primära roll.

Det sköna är att Blair och Bush i bästa fall (ur min synpunkt) misslyckas med allt vad de står för: den nya världsordningen, den religiös-konservativa politiken, marknadernas övervälde. Även i (ur deras synpunkt) bästa fall får vi räkna med en mycket långvarig oro i hela arabvärlden. De har startat, eller påskyndat, en process som de inte kan kontrollera och som kommer att förändra världen.

31.3
Måndag. Det är lite kallare ute. Hela veckan har varit otroligt varm. Det stora äppelträdet framför mitt fönster börjar blomma ut på allvar. Bagdad har bombarderats intensivt under natten. Den brittiska propagandan (BBC börjar alltmera påminna mig om en väloljad och subtil propagandaradio) antyder att irakierna själva i misstag skulle ha avfyrat raketer på ett bostadsområde. Vi får se vad som är sanningen. Och man kan ju aldrig veta om det är amerikanerna som fått raketerna ur kurs. (Skrivet senare: Numera råder tystnad om incidenten, ett otvivelaktigt tecken på att det var amerikanerna som avfyrade raketerna, vilket Al Jazeera indirekt konfirmerar.)
Nya trupper tas in för att kämpa i Nazaria. En “första” självmordsattack mot en checkpoint händer.
Det löjligaste i BBC är att de hela tiden upprepar samma fras: “how to win the hearts and minds of the people” Typ: Det hjälper oss inte att win the hearts and minds när vi måste vara på vår vakt... Det är ganska klart att hearts and minds will not be won here.

1.4
Ingen försöker aprilla oss med att Saddam har rest till USA och träffat Bush eller att folk firar amerikanska arméns intrång i Bagdad ... Fast Le Mondes Plantu har en ritning där leende irakiska kvinnor och män hälsar amerikanerna välkomna men sedan har en liten skylt: “1 avril”. Ett tragiskt fall av amerikanska soldater som skjuter mot en bil och dödar 7 kvinnor och ett barn. Bilen lär inte ha stoppat i tid. Armén ber om ursäkt, men oklarheten om hur effektiva varningar soldaterna gav före de sprängde bilen i luften börjar genast. Ett bostadsområde har bombats. AlJazeera visar blodiga barn som kryper ur byggnaderna: väst(US) TV:n visar dem inte. För grymt för oss. Saddam skulle tala i TV, men i stället läser “informationsministern” hans tal. Spekulationerna börjar omedelbart.

2.4
Hör på BBC hur den israeliska armen har konsulterats av amerikanarna angående “low-intensity warfare” i städerna. Hur gå genom husen istället för att går från hus till hus, hur ordna checkpoints. hur använda bulldozers. Men deras specialist säger att den stora skillnaden är att i armén i Palestina kämpar mot en fiende som saknar vapen, utbildning och erfarenhet, medan situationen är helt annorlunda i Bagdad, och närmare Tshetshenien. Spekulationerna om hur armén kan stå ut med sommaren i Irak börjar också. Det här kan bli en lång konflikt ...

4.4
Deltar i en tvådagarsseminarium och har inte tillgång till radio eller TV. Kriget försvinner. Ingen talar om det i seminariet. Men faktum är att även annars har redan en mättning skett. Men också en defaitism. Amerikanerna tycks avancera och Saddam kommer att förlora. På fredagen tas Saddam-flygfältet i Bagdad utan större motstånd. Bagdad förbereder sig för sista attacken. Korrespondenterna undrar var försvararna är: de ser ingenting utom gamla män i uniformer med löjliga gevär och några sandsäckar här och där. Det berömda republikanska gardet lyser med sin frånvaro. Antingen är de mycket väl gömda eller sedan har de redan förintats. Man spekulerar om ett underjordiskt Badgad som kan bjuda på överraskningar.
Saddam håller igen ett tv-tal utan innehåll, och som innehåller hänvisningar till väldigt gamla saker. Men sedan den stora överraskingen: han uppenbarar sig bland folket, går lugnt på gatorna någonstans i Bagdad (senare konfirmerar några journalister att filmen faktiskt gjorts samma dag) med sin garde och omringas genast av massa människor som försöker kyssa hans hand men bryskt skuffas bort. Frågan är om detta är den riktiga Saddam eller en falsk. Han ser nog mycket riktig ut, men man vet aldrig. Det är ju en stor risk. Ju mera man ser på honom, hur han efterapar statyerna, hälsar med rätta handen (som han annars aldrig lär göra) tror jag att det är en aktör som inte tar sin roll helt på allvar, eller som vill visa för åskådarna att han inte är Saddam.

Situationen är minst sagt märklig. Amerikanska trupper har övertagit praktiskt taget hela landet, med undantag för de flesta städerna. Basra omringas sedan början av kriget av britterna men de vågar inte gå in utan gör dagliga räder från en trygg zon. Man antar att amerikanerna kommer att ha samma taktik i Bagdad. Det bombas hela tiden så att frågan är om dessa bombningar är effektiva eller inte. Om de har varit effektiva och lamslagit den militära infrastrukturen borde städerna falla ganska lätt.
Men sedan kommer den stora frågan om vad som händer efteråt. Blir det ett gerillakrig mot ockupationen eller blir det bara allmänt kaos? Tillsvidare har svaret varit kaos. De “befriade” städerna har systematiskt plundrats på allt värdefullt och inget lokalt styre har uppstått. Flera franska intellektuella skriver mycket pessimistiskt om detta: USA har vunnit kriget men redan förlorat freden. De kommer att ha ett jättepalestina i sina händer. Det tycker Israel är bra eftersom alla då inser att deras metod är den enda möjliga.

Med min lilla kunskap kan jag inte tänka mig att någon Saddamvänlig gerilla skulle utgöra en fara. Däremot kommer det att uppstå kaos och en kamp av alla mot alla som behöver mycket disciplin och kontroll. FN kommer att få administera Irak en långt i framtiden.

5.4. lördag
lyssnar på BBC, direkt från Bagdad. Informationsministern påstår blankt att republikanska garden kontrollerar flygfältet och att de snart kan föra journalisterna dit, bara de fått slut på de små artilleriattackerna. De har omringat amerikanerna överallt....
Samtidigt kommer det nyheter om att amerikanerna har gjort en första attack direkt i Bagdad, en räd med tanks, i samma stil som britterna i Basra. Det här kommer kanske att bli den dominerande taktiken. Antagligen för att få armén och partiet att ge upp motståndet eller bli utkastade av folket. Vi får se. Det kan hända.
Effekten var ganska surrealistisk, postmodern: två totalt diametrala sanningar mot varandra. Bara den ena kan vara sann. Jag tror lättare på amerikanerna (eftersom följderna för dem blir värre ifall de ljuger).

6.4.
Une bavure encore ... Amerikanerna har attackerat en konvoj bestående av kurder, amerikanska trupper och journalister i Kurdistan, efter att den amerikanska översten hade beställt en attack på en irakisk tank i närheten. 10 amerikanska soldater döda, plus förstås ett stort antal kurder och några journalister. Den ryska ambassadören som var på väg ut ur Bagdad hade också sårats mellan amerikansk och irakisk eld. De första flygplanen har landat på Bagdads flygfält. Symboliska aktioner från båda sidorna.

7.4. på morgonen.
Amerikanerna har varit i centrum av Bagdad och attackerat det centrala presidentpalatset men dragit sig tillbaka igen. Informationsministern lovat att de kommer att bli eliminerade helt och hållet och att han kommer att ordna en sightseeing tour alldeles snart. På journalistens fråga om de speciella metoder de kommer att använda, gifgaser eller biologiska medel, svarar ministern, nej, självmordsattacker. Britterna påstår sig ha tagit Basra till 70 procent och lyckats döda “Chemical Ali”, generalen som anses vara ansvarig för senapsgasattackerna i Kurdistan. Men det är intressant att ministern och en massa andra militärer är fortfarande i Bagdad, och rör sig utan större hinder.

Allt tyder på att den spektakulära mediadelen av kriget är snart slut. Men kanske inte: Tikrit är ännu utanför nyheterna. Tydligen är det amerikanska bombardemanget effektivt så att de verkligen lyckats med att förstöra allt effektivt motstånd på ett ganska otroligt sätt. Vi får se om Saddams försvar i Tikrit är mera effektivt än annanstans. Det är också klart att något gerillakrig efter det egentliga kriget inte heller är sannolikt. Däremot nog självmordsattacker och terrorism av samma typ som i Israel. Så länge amerikanerna är där så utgör de ett mål för alla världens terrorister. Särskilt om de förblir som ockupanter och inte bara instängda i sina militärläger.

Det är märkligt: detta krig där TV:s närvaro borde ha varit den största möjliga är, åtminstone i fransk TV, fullständigt ointressant. Man blir mycket snabbt le på intetsägande bilder av explosioner, bränder, pansarvagnar. Allt konkret är förbjudet, krigets “verklighet” är bara kaotisk, lösryck. De animerade bilderna, kartorna etc. är inte heller värda någonting. Städer i flammor, samma städer hela tiden. Om man tog en karta och följa arméernas rörelser, vad skulle man lära då? (Som några gjorde under andra världskriget och alltså lätt såg skillnaden mellan propaganda och verklighet). Amerikanerna bombar överallt, och man får säkert inte veta om de viktigaste ställena. Radion ger en mycket fullständigare bild, kanske på grund av upprepningarna. Men BBC blir allt mera irriterande med sina speciella manér. Till all lycka behöver man inte se CNN eller det patriotiska Fox TV. (det räcker att se några bilder i den franska TV:n - Operation Iraqi Freedom, the enemy, alldeles hysteriska bilder - och tänka på att det var femte minut kommer en massa reklam ...) Fransmännen är mycket kritiska mot Saddam och nämner hela tiden hans hemska diktatur. Ändå hejar en tredjedel av fransmännen på Saddam. Jag medger att jag själv i början tänkte att det vore roligt att se Saddam överleva, men i ärlighetens namn skulle det inte ha varit någon vidare bra lösning, utom för att Bush och Blair hade fått skämmas. Det ideala skulle vara att irakierna kastar ut Saddam, motsätter sig den amerikanska ockupationen och får amerikanerna att dra sig ur landet...
    Två stora undantag till det jag just skrev: visningen av presidentpalatset på TV och en filmsnutt från hotellet där journalisterna är placerade och där man visar hur amerikanerna överraskade försvararna av presidentpalatset och urskillningslöst sköt på dem när de sprang för sina liv, några tom i underkläder eller pyjamas. Detta är inte något krig utan beskjutning av hjälplösa människor.

Kameran tas sedan in i Basras och Bagdads presidentpalats. Man vissar tomma salar, lyxiga badrum, ornament. En soldat sitter på en enorm fåtölj, snarare tron, och kommentaren säger: peut etre le siege du rais. Högt i tak, fina kristalllampor. Allt näräpå intakt, bara ett sovrum som visar spår av beskjutning. Det här är snarare lyx för folket: stora festligheter och representation. Men det irakiska folket ser ingenting, eftersom de inte har ström. Det här är för den utländska konsumtionen. Börskurserna stiger också dramatiskt.

Men en tystnad är mycket intressant: weapons of mass destruction. Inget har hittats, och det börjar se ut som att de som eventuellt kan hittas är virtuella. I TVn visas gamla rostiga och dammiga tunnor som bevis för att någonting finns. International Herald Tribune skriver att USA här har ett verkligt problem. Om det visar sig att de redan före kriget visste var vapnen fanns så borde de ha tagit dem genast eller berättat för vapeninspektörerna. Om de inte hittar någonting så är den främsta orsaken för kriget ett stort svepskäl Och om de hittar någonting så vet man aldrig om det är verkligt.

8.4 tisdag
BBC fortsätter att uprepa sig. Två pansarvagnar har uppenbarat sig på den östra sidan, eller snarare på en bro som leder till den egentliga bebodda staden mittemot - förstås - hotellet där journalisterna befinner sig. Ett krig som teater för media. Pansarvagnarna stannar onödigt länge på bron, om än också delvis för att visa att de kan ta stora risker (att stanna på en bro betyder att man kan vara säker på att ingen kan skjuta på bron). För tusende gången säger en brittisk journalist att this seems to be the beginning of the assault, beginning of the end. När man följer händelsernas utveckling är den vanligaste känslan att ingenting händer eller allt upprepar sig.
Journalisten säger att han är mycket säker på att Al Jazeeras byrå medvetet skjutits i bitar av amerikanerna: de visste koordinaterna, raketen kom rakt mot mål, no mistake. En journalist har dödats, ledningen för Al Jazeera är mycket arg och kräver skydd av Röda korset.
Egentligen kunde man tänka sig att beskjutningen är en direkt följd av de bilder som just visats av hur amerikanska soldater sköt ihjäl hjälplösa flyende irakiska soldater. Det är inte något de ville visa åt allmänheten. Och man kan tänka sig att Al Jazeera och andra arabiska journalister har gjort mycket av incidenten, medan de västerländska nöjde sig med att bara att visa den utan kommentarer (ingen sade ett knyst om at att det här skulle vara mot Genevekonventionen t.ex.)

Igen får man höra att Saddam med sina söner kanske har dödats av bomber i lyxkvarteret al Mansour, i närheten av det ställe där Saddam promenerade i fredags. Enligt journalisterna säger ögonvittnen att det var vanliga rika familjer, ägaren av en lyxrestaurang, som dog, men BBC fortsätter att sprida nyheten. Det är inte omöjligt eftersom Saddam påstås övernatta i dessa kvarter, varje natt i en ny villa. Men det är inte heller omöjligt att detta helt enkelt är hämnd för att folket lät Saddam gå fri och visade honom stor uppskattning. Dvs en israelisk reaktion: man hämnas utan urskillning på befolkningen, som tas som medskyldig. Precis som det säkert inte är någon slump att det irakiska myndigheterna inkvarterade journalisterna i Hotell Palestina.... För övrigt tyder detta nog på att det var en riktig Saddam som visade sig på gatorna.

Det var annars en restaurang som var målet, inte villorna. Nyheterna är hela tiden mer eller mindre felaktiga. Det är inte ens klart var Eufrat och Tigris är på kartorna ... (har sett två olika versioner).

Amerikanerna säger att 91 amerikanska soldater har dödats tillsvidare. Tusentals irakiska soldater och civila har dödats. Ingen nämner dock några siffror. Iraq Body Count har kommit upp till tusen döda, men de tar bara absolut säkra rapporter från media.. Den senaste siffran av krigsfångar är 8000-9000, som är mycket liten. Var är alla soldaterna?

Mitt på dagen kommer Blairs och Bushs presskonferens. Blairs förhatliga accent. Ren fraseologi igen utan mycket konkret “Iraq will be governed by Iraqi people. This is a strong alliance, we are strong allies.” De skryter med varandra. Blair lovar att vi kommer att hitta weapons of mass destruction eftersom vi vet att de är där. Vi får se, vi får se. Och Bush lovprisar först den amerikanska armén och sedan irakierna som nog kan styra sig själva! De franska nyheterna påpekar igen hur amerikanarna är mycket mera nervösa och skjutgalna än britterna som inte skjuter indiscriminately runt omkring som amerikanarna gör. Enligt en journalist har de amerikanska soldaterna fritt fram att döda vem som helst, hämnas för den 11 september ...
I kvällsnyheterna berättas det att amerikanerna skjutit direkt på Hotell Palestina och dödat två journalister. En general (afrikansk-amerikan) berättar att de hade svarat på skott från hotellet. Det fanns dock en fransk nyhetssändning utanför hotellet och de hade filmat hela tiden (minst en kvart) och kunde kolla i bandet att inga skott hade skjutits under 15 minuters tid förrän pansarvagnen öppnade eld. “Pris en flagrant delit”, så att säga, och bra bevis på de franska sakkunnigas kompetens .

Även jag börjar varje dag hata USA och den stora majoriteten av amerikanerna mer och mer. Lite som man känner att man aldrig riktigt kan tycka om en tysk som beter sig pompöst och illa (en potentiell lägervakt ...). Aldrig mera någon sympati för USA, måste absolut skriva mig ut ur American sociological association.
De är precis sådana “cowards” som George Bush påstod att 11.9. terroristerna var: come and do their evil acts and then disappear.

9.4
På morgonen berättar BBC att utländska journalister i Washington har krävt en utredning och att den amerikanska versionen fortfarande är att pansarvagnen hade attackerats från hotellet. Av det jag kunnat höra har BBC inte rapporterat den motsatta versionen, men jag skulle nog tro på den. Nu nämns den inte. Den bästa strategin med misstag: glöm dem genast!

Andrew Gilligan, en av de bättre BBC korrespondenter, berättar att “our Iraqi information ministry people who have been monitoring our movements as you say there have not come to the hotel but have simply disappeared.. Maybe they are late or have a meeting ...”

Genast efteråt rapporteras det att den allmänna plundringen börjat. När man tänker på vad som hänt i Basra (britterna låter människor tömma allt, butikerna, hoteller, byråer) så kommer antagligen Bagdad bli ännu vildare om inte amerikanarna hindrar detta.

Britterna tog tydligen inte alls på allvar att folk tömmer allt. En läkare berättar att de endast har undvikit att sjukhuset töms genom att de organiserat skyddspatruller runt sjukhuset.

Så det blev inget av strider inom städerna. Eller låt oss säga, motståndet är lika anspråkslöst som överallt annanstans. Det är bara amerikanerna som skjuter på allt med alla möjliga medel. Det sista lilla spänningsmomentet är Tikrit, men man får väl anta att amerikanarna har redan bombat där allt som det finns att bomba. En reportage om en militärinstallation där amerikanarna har bombat intensivt helt värdelösa sedan länge oanvända krigsmateriel. Samma ställe rapporteras i ett annat nyhetsnutt ha övertagits utan motstånd, men som skulle ha varit en nyckelgarnison på området. Vad tro?

Och nu börjar BBC tala om folk på gatorna i Bagdad som jublar och tömmer allt av allt värdefullt. Så det är antagligen hänt: Saddam med följe har lämnat staden och därmed också alla ministrar och hela apparaten. Bagdad är en öppen stad och amerikanerna låter tydligen samma sak hända som i Basra. Detta gäller dock bara shiadelen av staden, de irakiska sunniterna har inte kommit till gatorna ännu enligt korrespondenterna.

Mitt beslut att avsluta dagboken den 13.4 är tydligen mycket bra tajmning. Troligtvis kommer jag inte att ens skriva under de sista dagarna. Slut är slut.
På eftermiddagen visar man äntligen i normal fransk TV en specialsändning om vad som händer i Bagdad. Plundringen har börjat på allvar men det finns inte massor av folk på gatorna, mest unga vilda män. Just lämpligt till morgonTV:n på östkusten visar man mäktiga bilder med amerikanska pansarvagnar som rullar längs en stor aveny till journalisternas hotell. Efter det börjar man fälla en stor, pinfärsk staty av Saddam (enligt den franska experten var den bara ett år gammal) och lyckas efter en halv timmes försök. Man spekulerar också med Saddams död eller flykt till den ryska ambassaden (stämmer säkert inte).

10-11.4
Försenar mig från flyget till Helsingfors och missar min väns 50-års kalas, bland annat. Löjligt, att vara på flygfältet och se människorna ännu väntande på flyget, men ingen chans att komma in. Och att man inte kan byta till följande flyg ... Vem har hittat på dessa idiotier?

Har varit i Paris och inte kunnat följa med nyheterna. När jag sedan öppnar TV:n på kvällen den elfte berättar de att både det irakiska nationalbiblioteket och nationalmuséet har plundrats och bränts, liksom att de flesta sjukhusen också utsatts för plundring.

Le Monde beskriver hur läkarna i ett sjukhus ber journalisterna hämta dit soldater för att hindra ödeläggelsen. De kommer till soldaterna. “Sorry, we have no orders. Can’t do anything.” Fast de patrullerar på gatorna och kunde hindra det mesr flagranta rövandet. Fast de en dag tidigare sköt på allt som rörde på sig, oberoende om det var en fiende eller inte. Hela den irakiska administrativa och civila infrastrukturen förstörs på några timmar och amerikanarna tittar lugnt på. De skaffar sig inga vänner nu heller. Donald Rumsfeld klagar redan att man inte borde visa detta på TV. Nu visas också censurerade bilder av riktiga krigsscener. Amerikanerna har fått kämpa hårt, så länge som de fick vänta på flyget vilket sedan helt enkelt bombade bort försvaret. Som soldater är de antagligen helt värdelösa, utan sin teknik..
Det är också mycket sannolikt att Saddam dog i bombningen av restaurangen. Regimen kollapsade på följande dag, vilket tyder på att de fick veta att det inte längre fanns någon central auktoritet. Man frågar sig vad som hade hänt om de hade lyckats döda Saddam genast på första dagen. Men det är vitsigt att de amerikanska bomberna är så effektiva att det inte blir någonting kvar efter dem, varför de inte kan bevisa om Saddam är död eller inte. Nu är deras stora problem att kunna bevisa att Saddam inte är vid liv. Å andra sidan kan de kanske använda honom som argument för att invadera Syrien...

I kväll visas bilder av arkeologiska muséet. Allt har förstört och söndrats, ingenting sparats. En konservator går omkring och skriker som om hon förlorat tio barn. Det är också helt otroligt att de inte ens velat försvara detta. Det är ofattbart. Amerikanerna talar fortfarande om att det här är obetydligt och vi måste förstå irakierna som använder sin frihet. Journalisterna berättar historier om hur rövarna kallat på amerikanska soldater för att döda folk som försöker hindra dem att tömma byggnaderna.
Den värsta storyn kommer från en amerikansk journalist som har lång erfarenhet av krig och som har följt med just den grupp som kom först till Hotell Palestina och hjälpte människor att dra ner den stora statyn av Saddam. (Han avslutat med att det fanns fler utländska journalister än irakier på torget, men i fotona såg man bara den lilla gruppen unga män som jublade. Nu senare börjar man se hur vissa aktioner har filmats så att bara den lilla gruppen irakier syns på bilderna. Och Plantu har tagit som amerikanernas symbol en man vars huvud täcks av en amerikansk flagga.)
Men journalisten berättar hur dessa soldater dödade allt som bara kom i närheten. Kvinnor, barn, gamla män. Allt var tillåtet. Inga varningar. Mannen är helt äcklad. Samma beskrivning har gjorts även av andra journalister. Den amerikanska krigsmaskinen är inte bara hypereffektiv, den har ingen mänsklighet (var det inte just Bush som tackade de amerikanska soldaterna för deras humanity). Det är (slum)pojkar som spelar krigsspel med datorer. Den enda skillnaden är att nu dör fienden på riktigt.

Slutet av kriget har redan producerat scener som inte hjälper Amerika i detta land där de inte var omtyckta tidigare heller. Och nu borde man redan hitta bevis på massförstörelsevapen. Irakiern som var den närmaste kontakten med vapeninspektörerna ger sig frivilligt och säger till journalisterna att han kan säga samma sak nu som tidigare: det finns inga massförstörelsevapen. Att han bara talade sanning.

Jag som inte alls förstår mig på krig kan inte annat än undra över att irakiernas taktik var så dum. I stället att försöka sig komma så nära amerikanerna som möjligt så att de inte kunde ha använt sina flygplan och helikoptrar, i stället för att faktiskt kämpa i bostadsområden, höll de sig till kaserner och blev bombade till döds eller lade ner sina vapen genast. Om USA skulle attackera ett land där folket genuint vill försvara landet och alla har vapen så skulle de inte komma långt. Därför har israelerna ingen chans i Palestina (även om de har ett massivt övertag och modernaste vapen mot enkla gevär). De är innerligt hatade och ingen vill ge sig. Men man borde inte heller planera en stad så att den har breda bulevarder som skär staden i separata delar och som är enkla att användas (gamla goda Baron Haussmann!) Så Nordkorea är antagligen lika lätt att ta som Irak, men kaoset kommer också att vara lika stort.
(I en senare analys berättas det att kommunikationerna förstördes relativt tidigt så att arméenheterna blev isolerade. Och makten var så centraliserad att den inte kunde agera utan “tillstånd”, t.ex. spränga broar. Så Saddam hade helt enkelt själv garanterat sitt eget fall. Liksom Stalin nog hade förlorat ifall tyskarna betett sig lite mänskligare mot ryssarna).

13.3
Ingen motstånd i Tikrit efter intensiva bombningar. Amerikanerna har kört in i staden, med minimalt motstånd. Det var ju att vänta. I de stora städerna fortsätter kaoset, journalisterna säger att armén har börjat patrullera med lokala polis, men katastroferna har redan inträffat: både nationalmuséet och nationalbiblioteket har förstörts. Att de inte kunde vara förberedda efter Basra är nog otroligt. De amerikanska myndigheterna kommenterade händelserna mer eller mindre positivt, det är glädjeyttringar, frihet osv.

Kriget är definitiv slut och efterkriget börjar. Det bådar inte gott. USA har redan nämnt Syrien som följande eventuella mål. Landet lär ha kemiska vapen! När man tänker att inga vapen har hittats i Irak. De borde redan ha kommit fram ... Men nästa offer är redan utvald
Efterord I (28.4.)
När jag läser dagboken efter några veckor så är den förvånande konsekvent. Spekulationerna är inte väldigt orealistiska. Och effekten av amerikanernas bombningar kommer fram ganska snabbt efter den första veckan då man ännu kunde tänka sig att Saddam kunde hålla ut längre. Som sagt har jag inte retuscherat bort några förväntningar som jag hade i början av kriget. Alla var tyvärr för “optimiska”. Det enda “hoppet” som finns kvar är att segern till sist blir en förlust för Bush och Blair, både i valen och vad gäller övermakten i regionen. Att Irak blir en shiitisk islamisk republik, bara ännu värre än Iran (åtminstone för en tid), att Saudi Arabien och Pakistan kommer att hamna i allt djupare kris, att terrorn sprider sig i stället för att försvinna. Och att EU kommer ur denna kris slutgiltigt splittrat ...
    Efter att ha kommit tillbaka till Finland läser jag hela raden av London Review of Books and New York Review of Books som väntar på mig där. Inte hade jag så fel som de flesta av LRBs skribenter. Fast de var ju tvungna att alltid skriva flera dagar förrän artikeln kom ut och alltså spekulera mycket mer.
    Och massförstörelsevapnen har inte hittats och kommer tydligen inte att hittas. Det är bara Saddam regimens omänsklighet och löjliga kontrolldetaljer som sipprar fram. Saddams existens är väl också mycket osannolik. Han dog nog i den bombning där han antogs dö. Men Al Qaida har inte försvunnit och visar sig kunna ordna hemska attentater (Saudi Arabien, Marocko)

Efterord II (8.7.)
Kan inte motstå några sista slängar. Det är sorgligt att Lipponens extrema servilitet gentemot USA har fått den paradoxala följden att regeringen faller. Jag kan mycket väl förstå att Jäätteenmäki blir upprörd när hon får läsa hur Lipponen slickat Bush och överreagerar, glömmer försiktigheten. Det är för mig ytterst sannolikt att Finland var med i den amerikanska koalitionen, enligt amerikanskt räknesätt. Och om så är fallet, så borde nog Lipponen ha fallit och inte Jäätteenmäki. Det är sorgligt att tänka att Lipponen fortfarande är en seriös kandidat för alla möjliga nyckelpositioner. För att lite överreagera: om Saddam var en ond man med liten (global) makt och Bush är en dum man med stor (global) makt, så är Lipponen (i våra förhållanden) en kombination av de båda... (Nåja, det här är kan faktiskt missförstås: Lipponen är förstås inte ond på samma sätt som Saddam!)
Och sedan märker jag att min dagbok också nämnt lägervakter i samband med tyskar, i likhet med Berlusconi! En tiger blir inte av sina ränder... På något sätt symboliserar bråket Europas dilemma: en halvkriminell italiensk politiker påminner oss om tyskarnas historia och allt detta i samband med att den förra formellt är Europas president! Vem vill höra till en sådan klubb?

Back to beginning