Segt paradigmskifte: Darwin och socialvetenskaperna
(Nya Argus 9-10.2009, 199-204)
Satoshi Kanazawa,
en välkänd och kontroversiell evolutionsteoretisk forskare, skrev nyligen en
kort artikel om varför han inte längre sysslar med sociologi, sin ursprungliga
disciplin. Han anser att sociologer är hopplösa och att de aldrig kommer att
lära sig att anpassa sin egen forskning till de resultat som biologin framför. I
stället framhärdar de envist med att påstå saker som biologin för länge sedan
visat vara antingen omöjliga eller högst osannolika. Man förnekar enkla fakta
som för länge sedan bevisats samt alla färska resultat som inte passar in i sociologens
tankevärld. Och misstänkliggör sådana som försöker påpeka motsatsen.
Situationen har
i stort sett varit densamma sedan början av 1970-talet, då den sociobiologiska syntesen
i biologin utarbetades av namn som Robert Trivers, Richard Dawkins och E O
Wilson. År 1997 skrev journalisten Barbara Ehrenreich och antropologen Janet
McIntosh en artikel där de beklagar den ”sekulära kreationism” som dominerade
socialvetenskaperna och humaniora i USA. I likhet med religiösa
fundamentalister tvivlade man gärna på att evolutionen skulle gälla människan. Det
var kutym att, enligt författarna, avfärda ”möjligheten att det finns några som
helst biologiskt baserade gemensamma nämnare som överbrygger kulturella
skillnader. Motviljan mot biologiska, eller som det ofta kallas,
’reduktionistiska’ förklaringar fungerar ofta som en informell etos som
begränsar vad man kan säga i seminarier, fråga på föreläsningar och inbegripa i
social teori”.
När Ehrenreich
besökte Helsingfors för fem år sedan frågade vi om reaktionerna på artikeln.
”Inget har förändrats”, svarade hon argt. Stämmer det fortfarande, i dag? Är
Darwin och den nydarwinistiska syntesen okänd för sociologer? Har Kanazawa rätt
och varje socialvetenskapare som intresserar sig för evolution borde snabbt
byta huvudämne?
Ja och nej.
Ja: förståelsen
av hur evolutionen påverkar känslor och beteende utvecklas i rasande fart och
för det mesta annanstans än på de samhällsvetenskapliga institutionerna. Den
eminente biologen John Alcock kunde 2001 publicera en bok med titeln The triumph of sociobiology, för så
entydigt hade riktningen infriat sina löften gällande både djur och människor.
Enligt Alcock alltså – boken övertygade knappast någon av alla dem som får
kalla kårar av ordet sociobiologi. Fem år senare kom i stället Jerome Barkows
bok om darwinism för socialvetare med den talande rubriken Missing the revolution. Talande, om än väldigt opsykologiskt av en
psykolog... vem vill nu tenta en bok om att man tagit fel tåg? Inledningen
heter däremot tröstande Sometimes the bus
does wait…
Evolutionsforskningens
syn på just mänskligt beteende har förändrats och preciserats med stormsteg. Samtidigt
sysslar den postmodernistiskt och konstruktionistiskt inriktade sociologin i
gemen med att fråga sig om det alls finns något sådant som släktskap, familj,
föräldraskap, vänskap, livsskede, kön, sexualitet… Kolla nästan vilken som
helst avhandling i ämnet, och du finner tiotals sidor om hur mångsidig och
komplicerad företeelsen ifråga är, men ingen egentlig teoribildning. Tanken på
att hänvisa till resultat från naturvetenskaperna, för att inte tala om
resultat från andra arter än människorna, är fullkomligt främmande. Ändå är den
jämförande metoden en av de viktigaste principerna i ett darwinistiskt synsätt,
och tillämpades av den tidiga evolutionssociologen Edvard Westermarck.
Den kritik som
emellanåt presenteras av evolutionsteorin tenderar att vara så virrig och
oinformerad att man som läsare bara skäms. Den kritik som kommer inifrån fältet
är i regel både mera djupgående och produktivare. Ett exempel på detta är
diskussionen om sexuellt urval och vårdande hannar som bland andra
evolutionsbiologen Hanna Kokko aktivt bidragit till.
Ja, alltså: Kanazawa
och Ehrenreich har rätt i att revolutionens första skede kom och gick. Vissa
discipliner har redan en längre tradition av evolutionsteoretisk kritik och
diskussion, men hit hör definitivt inte sociologi eller kvinnovetenskap, de
fält som stått oss själva närmast. Sociologin väntar på sin Daniel Dennett
(evolutionsteoretiskt intresserad filosof) eller Pascal Boyer (dito religionsvetenskap).
Men också nej.
En förändring håller på att ske, om än ofta i det tysta och nästan obemärkt. Vi
vågar tala om ett segt paradigmskifte. Vi väljer alltså att här betona det ur
vår synvinkel positiva – en sociologi som utvecklas i dialog med
naturvetenskaperna och som tar evolutionen på allvar. Först tar vi upp vissa av
tecknen på paradigmskiftet och sedan ger vi ger några exempel på färska
forskningar.
Teoretisk omorientering. Den
aggressivaste postmodernismen som dominerade på 80- och 90-talen har tydligt försvagats.
(Försök hitta någon i dag som frivilligt kallar sig postmodernist! Eller en bok
som skulle ha titeln The triumph of
postmodernism...) En vitsig vetenskaplig bloggare på sajten GeneExpression
har räknat hur ofta postmodernistiska nyckelord citeras i elektroniska
databaser, huvudsakligen JSTOR där socialvetenskaperna finns. Graferna kan ses som
ett sätt att ta pulsen på modesvängningarna – de säger förstås inget om ordens
vetenskapliga tillförlitlighet eller ens om riktningens understöd i sig, då en
hänvisning ju kan betyda både tillämpning och kritik. Termer som postmodernism
och dekonstruktion citeras från och med 80-talet i en brant växande kurva. Men
i mitten av 90-talet når kurvan sin topp och efter det dalar den nästan lika
brant nedåt. Ehrenreichs och McIntoshs artikel från 1997 kanske sammanföll med
modesvängningen, statistiskt sett?
Tillsammans med postmodernismen
försvagas ifrågasättandet av den vetenskapliga metoden i sig (”vetenskapen är
bara en trosform, astrologin en annan”, som en finländsk professor i
antropologi uttryckte sig för inte så länge sedan). Det här gagnar den pro-vetenskapliga
argumentation evolutionsteorin i regel håller sig till.
Dagens unga
forskare verkar också skygga för alltför verklighetsfrämmande och essäistiska
teorier. Alternativet är då oftast att utföra fallstudier och rapporter som undviker
all egentlig teoribildning. Enligt samma popularitetsgrafer har termen social
konstruktionism stigit stadigt i popularitet från 1970 till 1990 men sedan
jämnat ut sig. En orsak till att den inte ännu dalat är, gissar vi, att något ju
måste anges som teoretisk ram. Då lämpar sig konstruktionismen, den mest
teorilösa riktning sociologin någonsin känt, vars till intet förpliktigande program
går ut på att man i början och slutet av en forskning hävdar att allt är
socialt konstruerat. Såsom Wolfgang Pauli har anmärkt, konstruktionismen kan
inte ens motbevisas.
Risken med teorilöshet
är förstås att hjulet alltid uppfinns på nytt (eller inte uppfinns alls).
Doktorander kan använda månader med arbetstid och tiotals sidor argumentation
för att våga konstatera att man det går att tala om kvinnor och män som två
åtskilda grupper, att utseende har betydelse när man väljer sexpartners, eller
att unga män utför fler brott än andra befolkningsgrupper. Skratta inte, exemplen
är äkta.
Evolutionen har blivit rumsrenare. För
tio år ledde darwinistiskt intresse till att en forskare kunde frysas ut eller
stämplas som galen. Kriminologen och idéhistorikern Janne Kivivuori har forskat
i evolutionspsykologins mottagande i Finland och ser förloppet som ett typiskt
exempel på det vetenskapliga samfundets informella sociala kontroll. Bemötandet
skedde inte med vetenskapliga argument, utan med politiskt och ideologiskt
motiverad personlig stämpling.
Men numera
händer det att frågor om evolution och anpassningar ställs under föreläsningar,
eller att evolutionsteorin presenteras som en teori bland andra i antologier om
familj och kön. Studenterna har också önskat sig mera undervisning i
evolutionsteori (i dag bjuds just inget utanför biovetenskaperna). En
tvärvetenskaplig föreläsningsserie på Helsingfors universitet förra året
lockade hundratals deltagare. Finlands Akademi har finansierat några evolutionsteoretiska
forskningsprojekt inom socialvetenskaperna och filosofi, och Koneen Säätiö inledde
nyligen ett ambitiöst forskningsprogram för treåriga projekt kring temat
evolution och människovetenskaper. En bästsäljande populärt skriven finsk bok
om mödrars förbjudna känslor byggde på en uttalad evolutionspsykologisk ram
utan att någon ens verkar ha höjt på ögonbrynen. Av andra europeiska länder har
i synnerhet Stor-Britannien en mängd produktiva forskare inom evolutionsekologi,
-psykologi och -sociologi. De ordnar också regelbundet seminarier där
evolutionen diskuteras tillsammans med olika discipliner utifrån en konkret
frågeställning (kvinnors livslopp, fertilitetens historia och framtid,
brottslighet, osv.).
Vad säger ovan
citerade citatgrafer? Evolutionspsykologi har stigit brant, nästan lodrätt, uppåt
sedan 1980. Dessutom har hänvisningarna till Darwin själv inom
socialvetenskaperna, något förvånande, stigit knaggligt men säkert ända sedan
50-talet. En nyligen genomförd finsk undersökning visar att finska
universitetsstuderanden godkänner darwinismens grundteser ganska enhälligt
(mellan 85-88 %) medan å andra sidan konstruktionismen eller ”blank slate”-tänkandet
finner godkännande hos 37-56% (se Kivivuori-Pietikäinen: Darwinisteja,
freudilaisia vai konstruktionisteja? Tieteessä
tapahtuu).
Beställning och forskningsmaterial
finns. Sist men inte minst är det relativt enkelt att göra
banbrytande forskning på området. DNA-analyser och hjärnscanning har öppnat nya
möjligheter att kombinera genetisk, kognitiv och annan beteendevetenskaplig forskning.
Högteknologiska material är dock ofta dyra eller svåra att komma över. Men det finns
också en mängd enkäter, register och antropologiska databaser som insamlats
under de senaste årtiondena. De är underanvända i gemen, eftersom statistiska
analysmetoder varit impopulära. Det händer också att de ursprungligen insamlats
och använts för läkarvetenskapliga ändamål, men att ur epidemiologernas
synvinkel perifera frågor som familjebildning inte ännu analyserats. En annan potentiell
guldgruva är de efterkrigstida stora antropologiska databaserna, som inte på
länge använts för att undersöka universella mänskliga drag. De nordiska
länderna har dessutom högklassiga register från flera sekler, vilka för
tillfället utnyttjas blygsamt. Fråga: Vem forskar i dag i hur faktorer som
social klass, kön, klimat, livslängd och antal äktenskap påverkade antalet barn
och barnbarn i 1700-talets Finland? Svar: En internationell grupp biologer
(Virpi Lummaa Human Life History projekt).
Förstås går det
också att göra experimentella studier, kvalitativa analyser eller rent
teoretiska evolutionssociologiska hypoteser. Vissa ämnen har ansetts så självklara
och/eller politiskt inkorrekta att väldigt lite skrivits om dem på senare tider.
Hit hör exempelvis frågor som varför människor skaffar barn, vad som driver
social mobilitet, varför barndomens miljö så starkt påverkar vissa barn men
inte andra, eller hur mor- och farföräldrarnas hjälp inverkar på barnbarnens
utveckling.
Evolutionssociologiska exempel: familjen
Evolutionsteoretisk
familjeforskning betonar att familjebanden primärt bygger på känslor. Känslobandens
natur varierar mellan föräldrar och barn, föräldrarna sinsemellan, syskon,
mor/farföräldrar och barnbarn, osv. Evolutionsteorin förutspår också vilka särskilda
spänningar och konflikter som kännetecknar olika relationer. Konstigt nog gör
faktiskt ingen nutida sociologisk teori motsvarande skillnad mellan olika slags
familjeband. Vår ledande evolutionssociolog Heikki Sarmaja diskuterade i höst i
en vitsig grej i Yhteiskuntapolitiikka
socialmyndigheternas begrepp ”äktenskapsliknande förhållande”. Sarmaja, som
själv fungerar som frilansande forskare, hävdade att ingen
universitetsinstitution i något som helst ämne i dag lär ut vad som ingår i ett
äktenskapsliknade förhållande. Däremot har myndigheterna intuitivt gissat rätt:
till skillnad från samboende mellan vänner, betyder ett parförhållande att man antas
dela både säng och börs.
Sedan 1960-talet
har dels sexualitet och parrelationer, dels anknytningen mellan föräldrar och
barn och i synnerhet mamma och barn varit i evolutionspsykologins centrum.
Liksom redan Westermarck i tiden antog, är bandet mellan mor och barn
evolutionärt det äldsta och uppstod långt före vi utvecklades till människor.
Förmågan till långvariga parförhållanden och pappornas anknytning till barnen
uppstod senare, i samband med vår egen art.
Samma kombination av familjegenererande dispositioner påträffas mera sällan
bland däggdjuren (men ofta bland fåglar). Dessutom har människan i regel andra
än föräldrarna som fostrar barnen – i synnerhet mammans släktingar och barnets
äldre syskon. I hela djurriket finns det få andra arter där både unga och äldre
släktingar regelbundet hjälper med barnavården.
En framväxande konsensus
betonar allt starkare att vi hör till de arter som fostrar avkomman gemensamt. Här
vidgas alltså synen på familjen utanför kärnfamiljens gränser, också utanför de
närmaste släktingarnas krets, till att gälla hela samfundet.
Primatologen
Sarah Hrdy utkom nyligen med en bok, Mothers
and others, som anser att det är den gemensamma fostrans förtjänst att vi
utvecklats till en så social och vänlig sorts apa. Enligt Hrdy hade vår och
chimpansernas gemensamma anmoder också gemensam fostran. Den försvann senare
hos chimpanserna, som i stället utvecklades i riktning mot exklusiv mödravård
och mycket aggressioner. (Ett tecken som levt kvar är att chimpansbabyn
fortfarande tittar främmande djupt i ögonen, likt människobarn, och är ivrig
att kommunicera. Men den böjelsen försvinner efter några månader hos chimpansungen,
medan den förstärks hos babyn.)
Nu innebär den
nya betoningen inte att anknytningsteorin skulle avfärdas; i stället läggs ännu
en pusselbit till familjen. En samhällspolitisk följd av Hrdys hypotes är att man
borde lägga större vikt vid de signaler och stöd som föräldrarna får utifrån
kärnfamiljen. Omgivningens budskap (vi finns här, vi stöder dig och er) är
avgörande viktiga för hur både föräldern och babyn mår. Eftersom
känsloreaktionerna utvecklats för hundratusentals år sedan, aktiveras de av konkreta
tecken och konkret närvaro. En viss summa euro i barnbidrag räcker sällan som
botemedel mot den känsla av ensamhet
dagens finländska mammor ofta har, och den frustration och aggression ensamheten
kan leda till. (Mera om detta i Äidin
kielletyt tunteet, Väestöliitto 2007.) Man kunde också tänka sig att mor-
och farföräldrarnas bidrag till barnuppfostran skulle uppmärksammas och stödas
mera än vi gör idag.
En viktig
riktning inom den ”vanliga” familjesociologin har sedan 1980-talet studerat hjälp
och överföringar mellan generationer. Ämnet sitter självfallet väl i ett
darwinistiskt perspektiv. Vi har själva satt igång projektet Gentrans som
studerar ekonomisk och praktisk hjälp mellan de stora årsklasserna och deras
vuxna barn i Finland, och kombinerar evolutionsteoretiska hypoteser med
sociologiska.
En av
evolutionsteorins innovationer på den här fronten har varit att i enkäterna skilja
mellan släktingar på mödernet och fädernet. Detta har sällan gjorts: man antog
att möjliga skillnader skulle gälla kön (mor- och farmor gentemot mor- och
farfar), inte vems föräldrar det handlar om. Men så gott som alla data, från
både rika länder och utvecklingsländer, visar att mammans släktingar i
genomsnitt ger mera tid och resurser åt barnbarnen än vad pappans släktingar
gör. Vårt projekts data bekräftade samma resultat (se Antti Tanskanens och Hans
Hämäläinens artikel i Yhteiskuntapolitiikka).
Kanske ännu mer överraskande är att mormödrarna hjälper mera också i patriarkala
kulturer där bandet mellan mor och son ansetts väldigt starkt.
Evolutionsteorin
förklarar skillnaden genom teorin om altruism mellan släktingar (i genomsnitt
hjälper individer varandra mera ju närmare släkt de tror sig vara, samt i
nedstigande led) kombinerat med teorin om osäkert faderskap (bara mamman kan
vara helt säker på att hon är genetiskt släkt med sitt barn, och följaktligen
kan mammans släktingar vara säkrare än pappans). Det handlar i regel om
omedvetna bedömningar). Alternativa förklaringar är förstås möjliga. Hursomhelst
har en som det kan tyckas långsökt teoretisk hypotes visat sig belysa viktiga
skillnader i nutida beteende.
Ett annat
liknande exempel gäller könsdiskriminering i afrikanska länder. Olika forskningar
ledda av Lee Cronk, Michel Raymond och Ruth Mace har studerat hur levnadsnivå
och familjeform påverkar pojkarnas och flickornas hälsa. I fattiga byar handlar
det om överlevnad, eller om att barnet får läkarvård då det insjuknar. Den så
kallade Trivers-Willard hypotesen förutspår att fattiga föräldrar satsar mera på
flickorna, eftersom döttrars chanser att gifta sig socialt uppåt är större än
pojkarnas. Hypotesen har testats i många länder och med motstridiga resultat. Men
i de afrikanska studier jag just nämnde verkar den ändå förklara föräldrarnas
beteende, till och med bättre än vad föräldrarna själva kan göra. Fattiga
föräldrar skötte bättre om flickorna, också i sådana kulturer där alla säger
sig föredra söner! Lee Cronk skrev en hel essä om vikten av att skilja på
kultur och beteende, som alltså i hans forskning var direkt motstridiga.
Mhairi Gibsons
färska forskning från ett patrilineärt etiopiskt samhälle undersökte hur
faderns frånvaro påverkade barnen. Som väntat försämrades familjens ekonomi och
också pojkarnas situation: sönernas risk att dö i spädbarnsåldern fördubblades.
Men överraskande nog hade flickorna faktiskt bättre chanser att klara sig utan en närvarande pappa – antagligen
eftersom mammans släktingar i detta samfund ökade sin hjälp då.
Brottslighet och hälsa
Edvard
Westermarck skrev sitt första storverk om familjen och det andra om moralen.
Dagens
evolutionsteori har också sysslat mycket med sådana samhällspolitiskt centrala
frågor som moral, brottslighet, samarbete och våldsdåd. Vi avslutar med några
tankegångar som evolutionsteorin kan tillföra forskning kring brottslighet, risktagande
och hälsa.
Länge sågs
kriminaliteten som en hundraprocentigt socialt konstruerad företeelse. Det
säger sig självt att lagstiftningen kriminaliserar olika beteenden i olika
samhällen. Evolutionspsykologisk moralteori tillägger dock att vissa brottstyper
förekommer i alla kända kulturer. Det verkar finnas beteenden som är
universella men som också universellt fördöms. Hit hör till exempel mord och
misshandel (i fredstid) eller stöld av annans egendom. Också kraven på att
förövaren visar ånger och ber om ursäkt är universella.
Det påpekas ofta
och med rätta att dåliga uppväxtförhållanden och fattigdom fostrar
brottslingar. De teorier som betonar enbart omgivningen kan ändå inte förklara
varför benägenheten att utföra brott varierar inte bara enligt socialklass men
också enligt kön, ålder och temperament. I alla samhällen begås flest brott av
unga män i en viss ålder, mellan 18 och 24. Kvinnor utför avsevärt mindre brott
i allmänhet och gör färre våldsbrott i synnerhet.
Mäns beteende
förklaras genom teorin om sexuellt urval: det är just då kampen om sexpartners
är som störst som det kan ”löna” sig för vissa män att försöka skaffa sig
social status och pengar på förbjudna sätt. Kvinnors brottslighetskurva har en
mera komplicerad förklaring, för här gäller förutom sexuellt urval också
moderskap. Eftersom barnet i regel inte överlevt moderns död, men kunnat klara
sig också om pappan dött eller stuckit, har evolutionen satt ett större tryck
på det kvinnliga psyket: ta inga onödiga risker då det gäller ditt eget liv och
din hälsa. Anne Campbell har på ett fascinerande sätt visat hur kvinnors
aggressioner och brottsbenägenhet följer samma kurva som mäns, men i mindre
skala. Hon föreslår att det naturliga urvalet dämpat kvinnors beteende.
Dessutom finns
det stora individuella variationer. De flesta brottslingar är lågt utbildade, om
än vissa brott kräver rätt utbildning och sociala kontakter (typ Madoffs
finanssvindel). Brottslingar har ofta vissa drag i sitt temperament, som
öppenhet för nya saker och impulsivitet. Också intelligensen spelar in:
brottslingar har oftare svårt att bedöma följderna av sina handlingar och att
beakta konsekvenserna på både kort och lång sikt. Varför vi har så pass stora
variationer i personlighet och intelligens, är en av de stora frågorna idag
inom hela evolutionsforskningen idag. Vi vet ändå att det handlar om ett
samspel mellan gener, uppväxt, personlighet och miljö och att detta samspel förekommer
också hos andra arter än människan.
Samma utmaning
upprepas då ser till hälsofrämjande beteende. Igen iakttas stor variation enligt
kön, ålder, livsskede, socialklass och personlighet. Igen saknas en tydlig och
koherent teori som kunde integrera alla de här aspekterna. Just i Finland är hälsoskillnaderna
en stor utmaning. Trots att vi hör till världens rikaste, högst utbildade och mest
jämlika länder är skillnaderna i livslängd och hälsa mellan olika grupper
betydande och dessutom ökande. Könet är den största enskilda faktorn – i
Finland lever den lägsta socialklassens kvinnor längre än elitens män! Efter
könet förklaras hälsoskillnaderna framför allt med utbildning och lönearbetets
natur, inte så mycket med direkta inkomster.
Varför är då just
utbildning så viktig? Längre utbildning gör att man börjar arbeta senare, får
ett mindre ansträngande arbete, har mera frihet och större självständighet på
jobbet. Men utbildning har också att göra med intelligens och andra delvis genetiskt
betingade anlag. Det finns resultat som visar att intelligens påverkar
livslängden genom att den hjälper individen att planera sina aktiviteter, lära
sig av misstag och undvika risker. Till och med risken att dö av blixtnedslag
är mindre om man är mera intelligent…
Det här är svåra
frågor för en sociolog, som givetvis inte vill uppliva den gamla retoriken om
att brottslingar och sjuka har sig själva att skylla. En positiv insikt är
kanske att det inte är innehållet i utbildningen som är omistligt: alla måste
inte studera tiotals år, medan alla kan lära sig livskontroll och planering.
Frågorna om
individuell variation är också oundvikliga, eftersom just de personliga orsakerna
ökar i betydelse i dagens samhälle. I ett mycket ojämlikt och orättvist
samhälle bidrar de rent sociala orsakerna i högre
grad till att någon insjuknar än vad de gör i ett mera jämlikt och rättvist
samhälle. Om de ”yttre” villkoren är goda, har personlighet och andra
individuella drag större svängrum – på gott och ont.
Bussen väntar
Darwins och
evolutionsteorins betydelse för forskningen i mänskligt beteende är mångsidig
och i snabb utveckling. Till de sociologiskt relevanta frågorna kunde räknas mycket
vi inte ens nämnt här. Vi hör till dem som tror att en bättre integration av alla sociologiska fält och teorier kunde
ske med just evolutionsteorins hjälp. Det handlar i så fall inte om att allt
alltid skulle studeras ur ett darwinistiskt perspektiv, utan om en att utveckla
ny och noggrannare syn på samspelet mellan natur, kultur, miljö och livslopp.
Också ifall en sociolog vill studera just ”ren” social variation, vore det bra
att utesluta andra faktorer. Liksom Janne Kivivuori uttryckt det gällande
evolution och kriminologi:
”Evolutionskriminologin
förnekar inte samhällets betydande, ofta avgörande inverkan. Den anser att man
för att förstå brottsligt beteende borde granska människan också som en del av naturen. Man kunde till och med kräva att ett
fenomen inte kan sägas vara en social konstruktion om inte forskaren först
själv, genom att bekanta sig med forskningsresultaten, utrett vad vi vet om
dess möjliga evolutionära beröringspunkter.”
Risken är som
sagt att en mängd begåvade unga forskare efter att ha bekantat sig med andra
forskningsresultat drar sina egna slutsatser och övergår till för tillfället mera
dynamiska fält. Ett ungt vetenskapligt stjärnskott beskriver sig på sin nätsida
som ”a recovering sociologist”…
En annan risk är
att samhällsvetenskaperna frivilligt lämnar viktiga forskningsområden och
material till naturvetenskaperna. Det kan vara ganska pinsamt att lyssna till naturvetare
som plötsligt inser att kulturen påverkar beteendet. Men en orsak till att de tvingas
hitta på det sociologiska hjulet själva är bristen på begripliga och kompatibla
sociologiska teorier.
Vi uppmanar alla
hugade att modigt ta plats i nästa buss!
Anna Rotkirch & J.P. Roos