Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 
 
 
 
 

EU-kansanäänestyksen torjumisessa hätävarjelun liioittelua

Professori J.P. Roos 60 vuotta 30.4.2005

STT-TAINA DAHLGREN

– EU:n perustuslaista käyty keskustelu osoittaa, että laki vaikuttaa Suomen asemaan itsenäisenä maana voimakkaasti. EU:n itsenäisyyttämme kaventava kehitys on muutenkin hurjaa, sanoo vappuna 60 vuotta täyttävä sosiaalipolitiikan professori ja aktiivinen yhteiskuntakeskustelija J.P. Roos.

Roos on mukana kansanliikkeessä, joka vaatii kansanäänestystä perustuslaista. Hänen mukaansa kyllä-puoli olisi satsannut äänestykseen niin paljon, että perustuslaki olisi hyväksytty Suomessa.

– Mutta ei-äänten voiton pelko on yksi syy, miksi Suomessa ei ole haluttu kansanäänestystä. Roosin mielestä tässä on hätävarjelun liioittelua. Kansanäänestys olisi ollut hyvä, lopputuloksesta riippumatta. Itse olisin äänestänyt ilman muuta "ei".

- He ovat helpommin määräiltävissä kuin kansalaiset. Se nyt vain on näin, vaikka perustuslaki sanookin toisin.

Ranskan äänestystilanne on Roosin mielestä kiinnostava ja keskustelu palveludirektiivistä on tärkeää. - Saattaa olla, että palveludirektiivi onnistuu kaatamaan perustuslain, ja se on tietysti hieno asia. Mutta ranskalaisetkin ovat päässeet keskustelemaan aiheesta kunnolla vain kansanäänestyksen myötä.

Palveludirektiivi on jo nyt, ja erityisesti EU:n laajentuessa varsinainen aikapommi, joka aiheuttaa uskomattomia tuhoja. Se on mekaanisen ajattelun tulos. - Jos joku tavara valmistetaan jossain EU-maassa, on kohtuullisia perusteita olettaa, että se kelpaa muillekin, vaikka sen valmistamista ei ole valvottu. Mutta palvelujen suhteen tilanne on ihan erilainen. Niitä ei missään mielessä voida verrata.

Firman kotipaikka ratkaisee direktiivissä millä perusteella palvelu annetaan. Tähän lisättynä yksityistäminen sosiaali- ja terveyspalveluissa on pelottava yhdistelmä. Omien maakohtaisten minimien edellyttäminen pitää olla lähtökohta, silloin muidenkin on pakko yrittää nostaa omaa tasoaan. Nyt jos meikäläiset haluavat kilpailla, pitää pudottaa standardeja.

Puolueiden välillä ideologisia eroja

Palveludirektiivikeskustelu osoittaa, että ideologisia eroja puolueiden välillä on yhä. Kokoomus ja työnantajat kannattavat kovasti direktiiviä.

– Erot ovat aika dramaattisia eikä niitä pidä vähätellä.

EU:n voimakas eriytymiskehitys ja samanaikainen laajeneminen on yhtälö, joka ei voi pitkän päälle toimia. Äärimmäisen erilaisia maita ei voi yhtenäistää väkipakolla.

Suomen vahvuus on ollut tasa-arvo. Se, ettei ketään ole jätetty ulkopuolelle, on ollut Suomen kilpailukyvyn valtti. Tämän osoittaa Klaus Helkama  Yhteiskuntapolitiikka-lehden viime numerossa. Mutta nyt tätä tasa-arvoa yritetään murtaa. Vaikkapa EUn palveludirektiivi on väline, jonka avulla se voidaan saada aikaan.

- Toisaalta hyvinvointivaltion malli on kova sana EU:ssa. Pohjoismaisen mallin jotkut piirteet ovat levitettävissä Etelä- ja Keski-Eurooppaankin, mutta direktiiveillä se ei onnistu.

Tuleeko presidentinvaaleissa debattia tästä aiheesta? Muodostuuko kuvio Halonen tukijoineen vastaan Niinistö?

- Kokoomus tietää, että sen linja julkilausuttuna ei nauti kannatusta kuin minimaalisen pienen ryhmän keskuudessa. He eivät voi siis sanoa sitä julki. He voivat esittää, että palveludirektiivi on hieno asia, mutta he eivät voi sanoa, mitkä ovat sen todelliset seuraukset.

- Toivoisin kovasti, että tulisi selkeä asetelma, mutta sitä ei varmasti tule. Niinistö on vetänyt takaisin Nato-kysymyksessäkin ja takuulla hyvinvointivaltion säilyttämiskysymykset tulevat olemaan sellaisia, joista kokoomus ei halua keskustella.

"Jäin kaikesta paitsi"

Roos siirtyi kouluvuosien jälkeen yliopistomaailmaan. Hän vietti lukuvuoden 1968–69 Chicagossa Yhdysvalloissa, keskellä kuuminta Vietnamin sodan aikaa. Yliopistomaailma radikalisoitui sinä aikana Suomessa jyrkästi.

– Minun elämänhistoriaani ennen kaikkea vaikuttanut tekijä on, etten ollut Vanhan valtauksen (marraskuussa 1968) aikaan Suomessa. Jäin kaikesta paitsi, onneksi, Roos virnistää.

Roos oli ylioppilaspolitiikassa mukana sitä ennen. Suurin juttu oli kuitenkin tulla takaisin ja havaita, että oli tapahtunut valtava muutos.

- Ihan käsittämätön. Kun lähdin maasta, oltiin tilanteessa, jossa pienet edistysmieliset porukat keskustelivat kaiken maailman asioista ja sitten kun tulin takaisin oli valtavia joukkokokouksia, ja hurja yksimielisyys alkoi levitä.

Tuolloin Roosille sanottiin, että enää ollut mahdollista olla sitoutumaton, vaan oli otettava kantaa opiskelijaliikkeen puolesta tai sitä vastaan, esimerkiksi hallinnonuudistuskysymyksessä. Yliopiston opettajaksi juuri tullut Roos valitsi opiskelijapuolen. Opettajan rooli rajoitti kuitenkin kannanottoja. Ja innostusta ajaa mies ja ääni-periaatetta.

 Roos oli yhteiskunnallisesti aktiivinen jo kouluaikana Munkkiniemen yhteiskoulussa, joka tunnettiin oikeiston tukipylväänä. Mutta vasemmistolainen aktivoituminen tapahtui varsinaisesti vasta koulun jälkeen. Roos oli mukana myös Teiniliiton hallituksessa 1960-luvun puolivälissä, kun järjestössä ei vielä  juurikaan tunnettu puoluepoliittisia tunnuksia.

- Minä olin jossain määrin Teiniliiton aktivisti ja kävin teinijohtajakursseilla ja järjestin jotain keskustelutilaisuuksia koulussa, mutta kyllä se oli yksityistä puuhailua. Kimmo Linnilä ja minä teimme Teiniliiton hallituksessa radikaaleja ehdotuksia, kuten vaikkapa viinikaapin hankkimista kokouksia varten...

Vihreät harha-askel

Vihreistä löytyy saman taustan omaavia ihmisiä. Roos olikin puolueen sitoutumattomana ehdokkaana viime kunnallisvaaleissa Helsingissä.

– Ajattelin hieman opportunistisesti, että isommassa puolueessa olisin tullut valituksi. Vihreät kuitenkin kompastuivat julkiseen liikenteeseen ja palvelujen yksityistämiseen.

Roos sanoo, ettei sittenkään ollut ihan oikeassa paikassa. - Olen jo ilmoittanut puolueelle, että tämä oli harha-askel.

Miksi vihreät ei ole merkittävä tekijä suomalaisessa yhteiskunnassa?

- Suomessa on vihreä näkökulma politiikkaan hyväksytty aika laajasti muissa puolueissa. Asiasta on vaikea tehdä aitoa erottavaa kysymystä. Puolueen perusta on siis hatara.

Puolueiden vakiokannattajien uskollisuus on myös sen verran pysyvää, että on vaikea vetää isompia ryhmiä ulos muista puolueista.

- Samoja asioita voi ajaa muidenkin puolueiden kautta. Helsingin kaupungissa olisi tietysti  erittäin merkityksellistä, jos vihreät olisi isoin ryhmä eikä kokoomus. Moni asia olisi toisin.

Jo nuorena alkanut kansainvälinen toiminta on Roosille jäänyt luontevaksi osaksi viranhoitoa ja tutkimusta.

- Luin Eino Leinon Orja-romaanit äskettäin. Siinähän on teemana, että suomalainen yhteiskunta on niin ummehtunut, että on pakko päästä pois. Ja toisaalta  itsensä kieltäminen johtaa tuhoon.

Poispääsy ei ole kuitenkaan ollut Roosin kansainvälisen yhteistyön motiivi. - Minulla on  vain ollut sellainen aito kansainvälisyyden idea. Tutkimus on kansainvälistä, tiede on samaa kaikkialla.

Yhdysvaltain ohella Roos on ollut stipendiaattina myös Neuvostoliitossa, Moskovassa ja Leningradissa, ja tehnyt post-doc tutkimusta Ranskassa. Varhaisessa vaiheessa hän meni mukaan myös kansainvälisiin tutkijajärjestöihin.

Yliopistojen autonomia palkkauudistuksen jalkoihin

Roos on ollut yliopistossa töissä lähes tasan 40 vuotta. Tänä aikana selvästi isoin muutos on hallinnon lisääntyminen ja jatkuvan muutoksen vaatimus.

- Aiemmin Helsingin keskusta saattoi olla vähän rähjäinen, mutta se oli ehyt kokonaisuus eikä jatkuvaa rakennustyömaata. Nyt kun kulkee keskustassa, niin tulee mielikuva että kulkee koko ajan rakennustyömaan keskellä. Tänäkin kesänä puolet keskustan tärkeistä paikoista tulee olemaan aukirevittynä.

Sama on yliopiston kohdalla. Ennen oli olemassa struktuurit ja ne olivat suhtkoht toimivia. Nyt ei ole enää pysyviä hetkiä, vaan koko ajan tulee muutosta. Tästä on kyse myös paljon puhutussa yliopistojen uudessa palkkausjärjestelmässä.

– Siinä jää yliopistojen perustuslaissa turvattu autonomia jalkoihin.

Mitä yliopiston uusi palkkajärjestelmä kertoo suomalaisesta yhteiskunnasta ja sen arvomaailmasta? Mihin suuntaan yhteiskunta on menossa, jos kaikki pitää muuttaa numeroiksi?

- Jos katsotaan, että yliopistot  pitää alistaa tähän samaan, se kertoo siitä, että valtiovarainministeriön ote julkiseen hallintoon on todella kova, se ohittaa perustuslainkin.

Roosin mukaan on mielenkiintoista, että tuomarit on vapautettu järjestelmästä, koska heidän riippumattomuutensa saattaisi vaarantua. Yliopistojen kohdalla siitä ei kuitenkaan piitata. Mukana on myös turhaa salailua, vaikka tiedemaailmassa on totuttu julkiseen arviointiin. Viranhaussakin kaikki on julkista.

- Professorien ja tutkijoiden osalta katsotaan, että tänne voi hyvin luoda erillisen arviointijärjestelmän, jolla ei ole yhteyttä varsinaiseen tieteelliseen työhön. Jos päätehtävänä on tutkimus ja opetus ja niistä tehdään arviointia, senhän pitää olla palkan perusta eikä vielä niiden päälle tehtävä uusi arviointi.

Itse asiassa valtion työmarkkinalaitos ei Roosin mukaan ole tätä vaatinutkaan. Sen omassa mallisopimuksessa todetaan, että arviointijärjestelmät toteutetaan kunkin viraston omien käytäntöjen mukaan.

Mutta tämä on unohtunut ja nyt vaaditaan uusia systeemejä. Järjestöt ovat alistuneet työmarkkinalaitoksen vaatimukseen, että yliopistojen pitää noudattaa jo muissa virastoissa läpiajettua systeemiä, kun idea oli päinvastainen, piti hyväksyä jo olemassa olevat tutkimukseen perustuvat arviointijärjestelmät.

- Myös arvioinnin jokavuotinen toistuvuus on järjetön. Kuinka moni todella tarvitsee sitä, että palkkaperusteita rukataan kerran vuodessa?

Ruotsissa on käytössä systeemi, jossa yliopistonlehtori voi pyytää arviointia katsoessaan saavuttaneensa professorin pätevyyden.

- Tähän  mennessä on voinut Suomessakin ilmoittaa haluaako päästä ylempään palkkaluokkaan. Minä olen jo kolme vuotta sitten käynyt läpi sen arvion ja minulla on todettu oikeus ylempään palkkaluokkaan, mutta kun ei ole rahaa, sitä ei ole toteutettu. Mutta se lämmittää, kun tietää, että kuuluisi oikeasti sinne.

"Professoriliiton pitäisi puolustaa autonomiaa"

Professoriliiton UPJ-myötäsukaisuus ihmetyttää. Liitto syntyi vastustamaan mies ja ääni -periaatteen läpimenoa yliopistolla ja onnistui siinä. – Minun nähdäkseni tämä on samantyyppinen, mutta toisista intresseistä nouseva yliopiston autonomiaan puuttuva toimi, ja siksi professoriliitolla pitäisi olla velvoite vastustaa hanketta, Roos arvostelee.

Liitossa on kuitenkin katsottu, että tässä voisi olla mahdollisuus saada hilattua korkeimpia palkkoja ylöspäin. Se on virallinen peruste.

- Eletään kuvitelmassa, että se olisi mahdollista ja professorien sisäisessä palkkahierarkiassa voisi tapahtua liikettä, mutta siihen ei tarvita näin hirveää koneistoa. Pitää sen sijaan antaa lisää resursseja ja arvioida palkkausta nykyisten kriteerien perusteella.

- Yleensä akatemiaprofessoreista ei ole suurta erimielisyyttä, ansaitsevatko he tulla nimitetyiksi. Samantyyppisiä poikkeamia yleisestä palkkatasosta hyväksyttäisiin myös. Sen sijaan salakähmäiset palkkaerojen kasvattamiset eivät ole hyväksyttäviä.

Helsingin yliopiston johto on suhtautunut asiaan Roosin mielestä liian lepsusti. Rehtori Ilkka Niiniluodon argumentti on ollut se, että yliopiston autonomia on kyllä tarpeen, mutta palkkajärjestely ei kuulu autonomian alaan. Tällainen erottelu johtaa käytännössä autonomian kaventamiseen, aivan kuten EU:ssakin.

Hanketta vastustavat ovat tehneet kyselyn oikeusasiamiehelle. - Toivotaan, että hän ehtisi paneutua asiaan ennen syksyä, Roos sanoo.

En man får stämplas som våldsam utan någon kritisk granskning. Följderna kan vara ödesdigra för familjen och för barnen, säger J.P. Roos, professor i socialpolitik.

Det kan låta provocerande, men det är J.P. Roos, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet, van vid. Och när det gäller kritiken mot skyddshemmens och de sociala myndigheternas benägenhet att inte ifrågasätta en klients utsago om den våldsamma mannen hemma så står han för den.

– Problemen finns säkert i andra kommuner, men jag har varit engagerad i så många fall i Esbo att det verkar som om myndigheterna där är speciellt benägna att låta kvinnor utpeka mannen som våldsam utan någon kritisk granskning.

Som exempel ger han en mamma som tog barnen med sig och på skyddshemmet anklagade sin man för att vara våldsam. Hennes utsago ledde till en kedjereaktion som är vanlig: daghem och skola stämplade raskt mannen som våldsam och tillät inte honom att komma nära barnen. Processen har nu varit igång i ett två och ett halvt år och efter den första beskyllningen restes aldrig någon klagan. Inte heller har det i något skede varit en del av den juridiska vårdnadstvisten. Skolan har dessutom fått en anmärkning för sitt agerande mot honom.

– Det finns inget som tyder på att han varit våldsam. Ändå stämplade myndigheterna honom och han har fått lida av beskyllningen.

Roos skulle vilja att man mer kritiskt granskar anklagelser om våld, speciellt ifall det finns tecken som tyder på att mamman vill ha ensam vårdnad om barnen.

– Det kan bli alltför lätt för kvinnan att ta barnen med sig till skyddshemmet, anklaga honom för våld och sedan stå som den starkare parten i tvisten om vårdnaden av barnen – oberoende av om beskyllningarna stämmer eller inte.

Med detta säger han inte att kvinnor systematiskt använder sig av taktiken att anklaga män för våld för att få vårdnaden om barnen. Tvärtom vet han att beskyllningarna stämmer i många fall.

– Men systemet inbjuder till missbruk.

Roos tycker också att de sociala myndigheterna är alltför benägna att tolka alla fall enligt en måttstock. En mamma hade tillfälligt sökt skydd på skyddshemmet sedan hennes man missbrukat alkohol och blivit våldsam. Enligt Roos var alkoholproblemet känt sedan tidigare för båda parter och mannen försökte hitta en lösning på det. Mamman hade också utgått ifrån att hon skulle ta barnen med sig hem då hans värsta period skulle vara över. Men på skyddshemmet hade man velat att hon omedelbart lämnar in skilsmässopappren, vilket hon vägrade göra.

– Då ansåg de sociala myndigheterna sagt att hon är en dålig mamma tog barnen ifrån henne. Det hjälpte inte att hon förklarade att familjen hade kontroll över situationen. Sedan  lyckades inte staden placera alla syskon, så de fick komma hem igen. Familjen är fortfarande tillsammans, problemen är lösta men de fick djupa sår av myndigheternas agerande.

Roos har under årens lopp varit engagerad i flera vårdnadstvister. Det senaste aktuella var fallet med Outi Koskis två söner som efter en utdragen process slutligen returnerades till sin pappa i USA, ett beslut Roos är kritisk mot.

– Att HD inte ville höra pojkarna är mycket problematiskt. Enligt Haag-konventionen borde man beakta barnens åsikt om det land de önskar bo i. Speciellt i ett samhälle av finländsk typ är barn mogna att säga vad som är bäst för dem långt före 12-års åldern, säger Roos och kritiserar i samma andetag psykologer som han anser är benägna att behandla saker ovanför barnens huvuden.

– Jag har stött på skandalösa fall där psykologer och psykiatrer borde enligt uppgift utreda barnens åsikt, men de har sin åsikt klar oberoende av vad barnen säger och ger sedan utlåtanden där de menar att barnet ska stanna hos den ena föräldern trots att barnen själva säger att de vill vara hos den andra.

J.P Roos har länge varit engagerad i frågan om föräldraskap. Han är mån om att lyfta fram pappans roll i barnets liv.

– Utan moderskärleken skulle vi inte finnas. I primitiva förhållanden kan barnet inte överleva utan sin mamma. På det sättet kan man se moderskärleken som det första absoluta villkoret för barnets överlevnad. Men  faderskärleken har också alltid varit mycket viktig, vilket redan Edvard Westermarck var en av de första att betona.

I dag fyller Roos 60 år. Någon mottagning tänker han inte hålla, för det är inte hans stil. Det enda högtidliga momentet kring jubilardagen var det porträtt av honom som i går avtäcktes på institutionen. Det är förstås inte frågan om ett vanligt tråkporträtt.

– Nej, det är lite gult, ljusrött och apor och sådant, säger han och ler.

Aporna kan kanske ses som symbol för Roos brinnande intresse för evolutionen. Det är så pass stort att han i höst blir tjänstledig för att skriva om hur evolutionsteorin kan tillämpas inom sociologin.

Jeanette Björkqvist

JP Roos vill vara i opposition också vid mogen ålder

Universiteten behöver flera bråkstakar!

Universitetsmänskorna har blivit alltför snälla och fogliga, klagar JP Roos, professor i samhällspolitik vid Helsingfors universitet. Då tänker han både på studenterna och på lärarna.

Behovet av mänskor som går motströms är en av orsakerna till att JP Roos protesterat mot det nya lönesystemet på universiteten där samarbetsförmåga är ett av kriterierna för lönesättningen.

Han är kritisk till sättet på vilket statens arbetsmarknadsverk drivit igenom reformen och anser att universiteten blivit direkt överkörda. Utom de två tidigare kriterierna för lönesättningen kompetens och produktivitet infördes också i sista minuten ett tredje kriterium, som verket kallar samarbetsförmåga men som JP Roos kallar snällhetsgrad. För honom är det där skon klämmer mest. Samarbetsförmåga riskerar att leda till likriktning.

– Jag är själv omöjlig, jag skulle inte bli anställd i en privat firma. Men det borde inte vara ett argument i universitetsvärlden, det strider mot forskningens frihet. Forskaren borde kunna vara otrevlig och omöjlig. Därför finns det så många gräl i vår värld, professorerna är ofta i luven på varandra.

JP Roos konstaterar att det gäller på alla stadier, men graderat – ”en student ska inte vara helt omöjlig”.

– Man också på den nivån gäller det delvis. Vi älskar studenter som protesterar och bråkar. Universitetens problem just nu är studenter som är för snälla. Statens modell är att studenterna ska pressas så snabbt som möjligt genom undervisningen, så kan de sedan få jobb där de inte bråkar. Vi försöker igen locka sådana studenter till en universitetskarriär som är lite annorlunda, som inte genast börjar tänka på sig själva som tjänstemän. Det värsta är att vi nu har professorer som tycker att de är tjänstemän, liksom vi har sådana som tycker att de måste tjäna privata intressen.

Det gäller inte så mycket inom samhällsvetenskapliga eller humanistiska ämnen, eftersom de inte är ”nyttiga”

– Inom teknik och medicin är det däremot ett stort problem och också hos oss finns det vissa tendenser åt det hållet.

Den största risken ser JP Roos i förhållande till EU.

– EU har tidigare nästan helt ignorerat samhällsvetenskaperna i sin forskningspolitik, men börjar nu intressera sig också för dem. Det kan skapa nya konfliktsituationer – en hård EU-kritik kan skapa problem inom forskningen. Här har vi igen en anknytning till UPJ

JP Roos tycker sig se en EU-lojalitet som är en följd av den statslojalitet som enligt honom finns inbyggd hos oss alla. Han medger att staten är bra att ha, speciellt som en garant för välfärdssamhället. Men staten har också en byråkratisk sida som man måste kunna syna i sömmarna.

– Det samma gäller EU, men med den skillnaden att EU inte kan påverkas. Om man tänker på de tre möjliga förhållningssätten till olika fenomen, att påverka, att godkänna eller att vägra så faller påverkandet bort för EU:s del, man kan bara godkänna eller vägra och det är det som jag är mest kritisk mot när det gäller EU, att jasägandet blir en norm. Typer som Stubb eller Rehn.börjar dominera även inom forskningen.

Var är de nu?

JP Roos har varit professor i socialpolitik, men för ett år sedan ändrades namnet på ämnet till samhällspolitik.

– Socialpolitik var ett alltför begränsat namn på allt det vi sysslar med, som stadspolitik, åldringspolitik, miljöfrågor och livspolitik, som är mitt ämne.

Institutionen är nu uppdelad i två grenar, socialpolitik och socialt arbete. Den senare är tvåspråkig så att en del studeranden kommer från Svenska social- och kommunalhögskolan och därför finns det en svensk professur i socialt arbete.

– Det har haft den paradoxala följden att den socialpolitiska sidan har blivit mer enspråkig, trots att vi är två-tre lärare som är tvåspråkiga. Ingen vill mera ha tentfrågor på svenska.

Livspolitiken har för JP Roos’ del framför allt inneburit att han samlat på livshistorier som han sammanställt och analyserat.

– Jag samlar inte längre aktivt material, jag har redan mängder av det. Men det kommer fortfarande spontant in biografier. Sedan kör jag fortfarande seminarier kring dessa ämnen, det har jag gjort i femton når och det är mycket roligt. Vi hade häromdagen läsårets avslutningssession, och det blev en mycket livlig diskussion om de stora årsklasserna. Tommi Hoikkala och Jyrki och Sofia Laine har redigerat en bok där jag har skrivit en bok om 60- och 70-talsaktivisterna kring temat: Var är de nu?

Där behandlar JP Roos föregångarna, med Jörn Donner som exempel, 60-talisterna, med sig själv som exempel, och 70-talisterna, med ungdomsforskaren Tommi Hoikkala som exempel.

– Utan föregångarna skulle ingenting ha hänt. Jag har deltagit i olika forskningsprojekt om generationsrörelser som visat att innan det hände något synligt hade det i själva verket hänt ganska mycket, från slutet av 50-talet framåt. Föregångare som Jörn Donner var mycket viktiga. Det sexuella beteendet började t.ex. förändras redan på 50-talet. Till dem som var viktiga hörde också t.ex. Eino S. Repo, Antti Eskola, Kettil Bruun och Pentti Saarikoski.

Kulturaktivister och byråkrater

Sedan kom det antiauktoritära 60-talet, som sträckte sig in en bit på 70-talet, och 70-talet, som präglades av taistoiternas dominans bland aktivisterna.

– Det mesta som var positivt kommer från 60-talet och det mesta som var negativt kommer från 70-talet , tillspetsar JP Roos.

Han konstaterar att de båda epokerna och grupperna naturligtvis inte är helt oberoende av varandra, men de var när han för denna artikel gått igenom aktivisternas senare karriär visar det sig att grupperna har olika profil.

– 60-talisterna har inte hamnat i byråkratin eller företagsvärlden, utan man hittar dem numera i universiteten, kulturlivet eller som enskilda företagare utanför karriären, medan 70-talisterna mest återfinns i statsförvaltningen, och en mindre del i företagsvärlden. De har genomfört en del av de reformer som beslöts på 60-talet. På 70-talet var ju planeringen en viktig del av förvaltningen och den här generationen kom in i den verksamheten och har nu ledande positioner i förvaltningen.

Själv ser sig JP Roos som en som hamnat mellan 60- och 70-talisternas stolar, men mer räknar han sig nog till 60-talisterna.

– Min syster Jertta, som var tre år äldre, förmedlade mycket av det tidiga 60-talet, så på det sättet hade jag ett längre perspektiv. Jag hade kontakt med Saarikoski & Co och satt på universitetskaféet när jag ännu gick i skolan och lyssnade på diskussionerna. Mest aktiv var jag i slutet av 60-talet, innan jag for till USA för ett år. Jag var med om att grunda Forskarförbundet och jobbade sedan i Joensuu 1974-78 när den stora förändringen skedde. Joensuu var ett ganska radikalt ställe. När jag sedan kom tillbaka till Helsingfors var det redan ganska lugnt.

Men det måste ju finnas en förklaring till att det trevliga 60-talet blev det otrevliga 70-talet, och JP Roos ser sammanhanget såhär:

– I alla länder radikaliserades rörelserna, som utvecklingen i Tyskland och Frankrike visar, men samtidigt marginaliserades de. Finland blev ett undantag eftersom radikaliseringen institutionaliserades i det stora kommunistpartiet, som var en del av Finlands förhållande till Sovjetunionen. Medan i andra länder större delen av radikalerna passiverades och en mindre del blev maoister eller trotskister och kanske våldsbenägna så blev i Finland radikalerna en del av den allmänna politiken och fann en roll att spela där.

Den radikala rörelsen var enligt JP Roos mycket centraliserad och auktoritär, det var bara en liten kärna som var medveten om allt som hände – man kunde vara mycket nära ledningen utan att veta allt.

– Bilden av att det var en mansdominerad rörelse är felaktig. På gräsrotsnivån var kvinnorna i majoritet. De borde ha tagit över ledningen, det skulle ha varit intressant att se vad det hade betytt.

JP Roos understryker samtidigt att den tidens radikaler var bra studenter.

– På 70-talet var det ännu roligt att undervisa. Inställningen var att läraren vet inte mer än vi och  det var mycket hälsosamt. 90-talet var den snällaste perioden, då undervisade man mycket ödmjuka mänskor som sög in allt man sade.

Kommer vi att få någon aktivistgeneration? Kanske inte på samma sätt som under 60- och 70-talen. Det finns inte samma enhetskultur som förr, påpekar JP Roos, men tillägger att t.ex. globaliseringsrörelserna varit starka och synliga.

text: Peter Lodenius

foto: Patrick Forsblom

Ingen uppvaktning på 60-årsdagen. Eventuella lyckönskningar: Demokratiforum Vasudhaíva Kutumbakan Suupohja OP 473047-224497 eller Kaapatut Lapset Sampo 800015-70539297 (ref. 1025 lahjoitus)