Kotisivulle

Homepage

Curriculum Vitae

Research

Teaching

Exam results

Publications

Unpublished texts
 
 
 
 
 
 
 
 
 

J P Roos

En 60-årig pappa på babylov

1. När jag börjar skriva detta är det två veckor kvar till den beräknade tiden. Jag kommer att bli far för femte gången. Mitt första barn, en dotter, föddes för 33 år sedan och nu föds igen en dotter. Vi har fått veta det när vi kollade att barnet är friskt. Mamman är stor som ett berg och jag känner mig ganska liten i jämförelse med henne (även normalt är hon längre än jag).

Detta vårt tredje och sista (ännu blivande) barn diskuterades länge och grundligt, i motsats till alla andra barn som jag har. Orsaken till min tvekan var enkel: har man nyss fyllt sextio borde man inte behöva vaka om nätterna, och det lilla barnet borde inte behöva sköta om sin far när hon är femton-tjugo år. Eller kanske förlora sin far redan vid unga år. (Fast enligt många biografier som jag läst är det bästa för en kvinna att ha ett intensivt och positivt pappaförhållande och sedan förlora fadern senast när hon är tjugo, alltså vara en pappas flicka för att sedan bli fri från honom). Å andra sidan: om jag tänker på vad jag fått till stånd i världen, så är nog mina barn det viktigaste och mest bestående. Ju fler de blivit, desto bättre har det varit. Man lär sig liksom, och särskilt lär man sig att uppskatta samvaron och diskussionerna med de små barnen. Att bara lyssna på barnen och deras åsikter. Dessutom var det inte helt betydelselöst att mina unga barn var ense om att ett tredje barn vore en bra sak. De har högtidligt lovat hjälpa till i skötseln av babyn. Åtminstone kan man vara säker på att de inte utgår från att barnet är en konkurrent. Det roligaste med dessa två yngre barn är kanske just att de trivs så bra tillsammans och sällan grälar eller är svartsjuka. Själv minns jag fortfarande bara alltför väl hur övergiven jag kände mig då min bror föddes, och vilka hemska scener jag ställde till med senare. Att vi helt sluppit denna svartsjuka är ett mirakel. Och gör en pappas själsliv så mycket lättare.

Så hur föreställer jag mig som far till en helt liten baby? Det är klart att jag inte längre är trettio och inte orkar vaka som då. Det är också klart att jag har blivit tålmodigare med åren. Kanske mindre självcentrerad. Och säkert mindre arbetscentrerad. Barn är helt otroligt fascinerande och intressanta varelser, särskilt när de är små.  Man får ut massor av dem, jämfört med vuxna. Det jag försökt lära mig som far är att de främst behöver självkänsla: barn måste veta att de har en människa som älskar, uppskattar och litar på dem. Allt annat är mindre viktigt: hygienen, regelbundna måltider och mångsidig mat, etc. Däremot är gemensamma måltider mycket viktiga. Alldeles från början. Då lär man sig att diskutera med varandra och njuta av varandras sällskap. Sedan behövs gemensamma lugna tider och aktiviteter, med ett barn i sänder. Det är också väldigt skönt att resa bara med ett barn; då kan man koncentrera sig på just det barnet. Det uppstår inga konkurrenssituationer.

Jämfört med mina unga år har jag blivit avsevärt lugnare och säkrare själv. Jag har inte ett behov av att hävda mig och slåss om auktoriteten, varken med barnen eller med hustrun. För att säga det rakt ut: tidigare var jag nog en skitdålig far, men nu är jag bättre, om än långt ifrån perfekt. Här följer några jämförelser. Förr tänkte jag att barnen måste bli stora innan man kan prata med dem ... Små babyer är ointressanta, och barn vet ju ingenting intressant. Förr gjorde jag alltid något annat när jag var med barnen: läste, lyssnade på radio, tittade på TV. Att leka intensivt med barnen orkade jag inte med. Förr sportade jag ensam, eller med kompisar, men aldrig med barnen. Förr kunde jag bli rasande på deras små misstag, jag kunde förstöra trevliga stunder helt i onödan. Jag var ofta ganska sträng och oflexibel, men ibland också alltför lössläppt. Jag övergav mina principer på de viktigaste punkterna, särskilt gällande gemensamma middagar.

Det här är antagligen ganska typiskt för en ung far. Ingenting speciellt, ingenting dramatiskt. Man begår större eller mindre misstag då och då, misstag som jag inte diskuterade med barnen efteråt. En stor skillnad är att jag i dag alltid ber om ursäkt om jag gör en dumhet. När vi går igenom orsakerna till varför jag brusade upp och vad vi borde ha gjort annorlunda kan slutresultatet tom. bli ganska positivt.

Ett av mina första minnen av min äldsta dotter är hur jag satt vid hennes säng när hon var tre månader gammal och höll henne i handen. Sen ville hon dra bort den. Jag blev sårad och trodde att hon inte tyckte om mig ...

Det för mig värsta minnet utspelade sig i Italien. Några tiotals kilometer från vårt semesterställe låg en enorm vattenpark med tiotals jättehöga rutschkanor. Min äldsta dotter var kring sju år. När vi kom dit var det bara en timme kvar till stängningsdags och vi skulle resa bort följande dag. Priserna var dagspriser och jag kunde ju inte släppa dit henne alldeles ensam. Sniken som jag var sade jag att vi skulle låta bli. Hon blev enormt olycklig och gjorde allt för att få mig att ändra åsikt. Till sist började vi gräla, och jag blev arg och körde därifrån. Hon kommer ihåg händelsen, jag kommer ihåg den och har alltid ångrat den. Jag var verkligen en skitdålig far!

Dylika misstag skulle jag inte göra längre. Om barnet verkligen vill göra någonting som inte är omöjligt säger jag inte nej. Jag försöker att vara så konsekvent som möjligt. Och åtminstone koncentrera mig lite bättre på barnen när jag är tillsammans med dem. Aldrig tvinga dem att göra någonting mot sin vilja, om det inte är absolut nödvändigt (t.ex. ta medicin: jag minns hur min äldste son inte kunde svälja små piller. En gång skulle han ta stora piller som inte gick att söndra. Läkaren bad honom att visa hur omöjligt det var att svälja dem, och plötsligt hade han svalt pillret. Så man får nog lura dem lite.)

Det här är ett problem som jag funderat mycket på. Det är ju helt orättvist att männen, när de är i den åldern då de vanligen skaffar barn, är så dåliga som pappor medan de män, som gör ett varv till, blir bättre. Kvinnor kan mera sällan göra samma ”övningsrunda”, och framför allt är det orättvist mot de första barnen. Mitt äldsta barn fick lida ganska mycket medan de andra har haft det mycket bättre. Borde en del av värnplikten göras i barnträdgårdar? Borde männen tvingas att praktisera i barnträdgårdar under skolgången? Varför inte?

2. Nu har bebin kommit. Den föddes mycket snabbt på julaftonskvällen. De andra barnen firade jul tillsammans med sina kusiner. Särskilt lilla Stella var nog olycklig över detta. Det nya barnet kom till världen efter en ganska häftig men snabb två och en halv timmes förlossning. Mamman ville föda stående, så jag stod där och höll emot och räknade högljutt under krystningarna. Det mest dramatiska var när babyn kom ut på en kvart, strax efter det att vattnet gått, så att det i det sista skedet fortfarande sprutade en massa vatten (och lite blod). Både jag och barnmorskan blev våta och prickiga. Sedan var hon där, röd och stor och mörkhårig och med så svullna ögon att hon inte kunde öppna dem. Skrek hest, men inte mycket. Jag tvättade henne och sen lades hon på mammans mage. Det tog en liten tid innan hon lärde sig att dricka mjölk. En nyhet var, att eftersom hon var så stor (5100), så måste man vara väldigt noggrann med att hon får mat. Annars kan läget bli allvarligt. Fast hon kunde nog genast berätta ifall hon fick tillräckligt i sig. Det gällde bara att kunna tolka hennes signaler (dvs. när hon skrek i en timmes tid efter att ha ammats länge, förstod vi att ge tilläggsmat varvid hon genast tystnade).

Efter två dagar kom vi hem och det märkligaste var att allt gick så smidigt. Det märks nästan inte alls att hon har kommit in i familjen. Hon sover, hon äter, hon åstadkommer lite störningar i livsrytmen, men hon är där, vacker och fin. Mjuk, stark, skön att hålla i och tvätta. Barnen har tagit mycket väl emot henne, och särskilt dottern sjunger lugnande visor för henne. Båda håller henne mycket i famnen. Och kan emellanåt ta ansvar. Men Anna sköter nog henne nästan helt och hållet, ammar och vakar med henne om nätterna om det behövs. Babyn sover mycket och är ytterst lugn. Just nu ligger hon bakom mig och ger små livstecken ifrån sig (tuhisee). Först tyckte hon inte särskilt mycket om när man byter blöjor, men annars är allt OK. Hon tar kanske mindre direkt kontakt än mina tidigare barn: hon är mer intresserad av allting omkring henne.

Det är också intressant hur självklart barnen har tagit emot sin nya syster. Ingen dramatik, inget överdrivet intresse eller ointresse, men en stor tillgivenhet.

Det är alltså ingenting speciellt med att vara pappa, ingenting av det första barnets mystik. Antagligen tycker barnet självt mera om att man inte jäktar, att allt går lugnt till, att man bara är närvarande och inte aktiverar henne alltför mycket.  

Just nu sover vi med Anna och två barn i samma säng och jag måste säga att det är ett privilegium att ha dessa varma kroppar omkring sig. Jag minns när jag läste om de gamla rökpörtena där man sov tätt intill varandra i samma säng, och att jag undrade hur det var möjligt. Mina första, och idag vuxna, barn var inte särskilt ofta i vår säng. De hölls i sina egna sängar och sina egna rum. Nu har jag insett att det bästa och naturligaste sättet är att alltid ha spädbarnet nära: det får genast mat, det är tryggt och kan genast tröstas om det har mardrömmar. Ett barn är en fantastisk helhet som i denna situation nästan kroppsligt är ett med en. Inte ens far- eller morföräldrarna kan ha samma intimitet med sina barnbarn (dvs. det är inte riktigt samma sak att vara 60-årig farfar och far!). Det lönar sig verkligen att eftersträva symbios, och även som äldre förälder blir denna symbios ganska påtaglig.

3. Av någon anledning känner jag mig mycket trött i början, fast jag inte vakar särskilt mycket på grund av barnet. Kanske är jag ändå mera vaken på nätterna, inte vet jag.

I dag var vi båda hemma, solen sken härligt och vi tog henne ut på en promenad för första gången. Tyvärr blev det inte så som vi hade tänkt: babyn skrek hela tiden när vi var ute. Enligt Anna var våta blöjor orsaken, men jag tror att babyn inte ännu känner sig helt hemma i en barnvagn. Borde kanske låta henne sova ute först och sen börja med promenader. Minns inte att de andra barnen varit så missnöjda i en barnvagn. När vi kom hem blev hon genast lugn och tyst. Barn är olika.

4. Det största problemet vi haft tillsvidare är namnet. Vad skall vi börja kalla henne? Vi har ett namn som kommer från min mor, men det känns inte helt rätt som första namn. Och alternativen till första namn känns inte helt rätta för mig. Det är konstigt, med de tidigare barnen var det mer eller mindre klart redan från början. Det här stackars barnet kommer tydligt att få lida av nonchalans från föräldrarnas sida. Och har kanske just därför de bästa utvecklingsmöjligheterna.

Tydligen är det också mycket bättre att ha längre avstånd mellan barnen än att föda dem med ett års mellanrum.

Det här barnet är faktiskt på något sätt en icke-händelse. Trevlig, vacker, fin, lugn, redan ganska färdig, håller uppe huvudet och kan hållas ganska nonchalant. Jag går omkring med henne så att hon hänger i ena armen. Då säger hon nöf-nöf ibland.

5. Fyllde just i blanketten med namnet: det blir Alva Sylvia, så som Anna och Stella ville ha det. Det låter egentligen ganska bra. Fast som bäst kallar jag henne för Nasu (Nasse), för oftast är hon ganska röd och dessutom låter hon precis som en liten gris. Hon är faktiskt den ljudligaste av våra babyer. Henne kan man alltid hitta, åtminstone i samma rum.

I blankettens informationstext står det: ”Som förnamn godkänns i allmänhet inte

namn som till form eller skrivsätt står i strid med namnskicket här i landet.” Dvs. utländska namn är egentligen förbjudna. Fast Hesaris eller Husis söndagsspalter visar att de flesta barn som de stolta föräldrarna annonserar har namn som står i strid med namnskicket i landet. Hur lyckas invandrare ge sina barn namn som avviker från namnskicket i landet?

Hörde apropå detta en historia om ett ryskt par som fick en dotter, som de ville ge ett ryskt namn, Anna, men också ett vackert finskt namn, eftersom de flyttat till Finland. Före dopet berättade de om valet för en finsk vän som blev förskräckt: Anna Laina (på finska Ge Lån) var kanske inte så lyckat.

Kvinnonamn åt pojkar eller mansnamn åt flickor är också förbjudna. Det här ville ju Feministiskt Initiativ ändra på. Å andra sidan finns det flera relativt könsneutrala namn: t.ex Ariel ges numera nästan lika ofta åt flickor som åt pojkar, tack vare Disney-idioterna som hittade på att sjöjungfrun i HC Andersens saga skulle heta Ariel. Men det är klart att pojkar med flicknamn skulle få lida mer än flickor med pojknamn. Och populära pojknamn åt flickor skulle ha samma effekt som hos pojkar med dessa namn. Men det är kanske FI:s avsikt (i de olympiska spelen finns syskonen Kostelic av vilka den ena heter Janica och den andra Ivica. Båda namnen kunde passa till båda könen.)

Hur göra för att övertyga dem som tycker att kön är någonting påhittat och att det finns en massa olika sexuella identiteter? Det är klart att det finns undantag och oklara identiteter, men det betyder inte att alla identiteter skulle vara lika typiska eller ens möjliga. För mig är det inget problem att tala om normalitet och avvikelser. Queer-teorierna är just vad de säger sig vara, queer. De behandlar fall som är väldigt sällsynta och på något sätt extrema eller konstgjorda. Det kan vara nyttigt, i och för sig. Men de flesta av oss vet vad vi är.

Läser Kata Kärkkäinens kolumn om män i kvällstidningen. Hon säger ungefär samma sak som jag påstått ovan. Pojkar är annorlunda än flickor, även om man skulle försöka uppfostra dem helt lika. Män och kvinnor är olika. Det är konstigt hur många högt utbildade och intelligenta människor som gör sitt bästa för att förneka detta. Det finns förstås också en massa likheter och olikheter som inte har med kön att göra. Men jag är en man och en far, inte en kvinna och en mor. Det här är inte bara en lek med ord.

6. Barnet är nu en månad gammalt och har just nu en otrevlig rytm: på dagarna sover hon länge och bra, men på nätterna vill hon inte somna, även om hon är väldigt trött. Det innebär att hon först äter massor, sen bara vill suga och vaknar genast när bröstet lämnar munnen. Vi har tom. börjat tänka på att skaffa en napp, vilket de tidigare barnen aldrig behövde. Kanske den skulle hjälpa, även om situationen då kanske blir densamma, så att hon vaknar när tutten faller... Anna börjar vara ganska trött. Hon säger att hon hyser agg mot barnet om nätterna, och att barnet svarar med att le hela tiden...  I natt var jag också uppe en timme och är nu helt borta. Kanske man faktiskt är för gammal för sådant här ...

Till all lycka var det bara en tillfällighet. Vi sover igen bra och har det mycket skönt. Inga nappar har skaffats, men däremot har Sylvia börjat suga på tummen.

7. Anna har kommit på en nyhet jämfört med de tidigare barnen. Nämligen ylle. Förut använde vi tygblöjor så länge de fungerade någorlunda, medan vi använde engångsblöjor på nätterna. Helt onödigt. Om man använder modernt ylle och flanellinlägg behöver man inga engångsblöjor. Det är väldigt skönt. Ylle är faktiskt helt otroligt. Lukten försvinner med vädring, det behövs minimalt med tvättning. Jag minns själv hur jag hatade de långa yllestrumporna i min ungdom. Numera är ylle någonting helt annat, och skötseln är enkel.

8. Det finns en sak som skiljer mig från de flesta finländska män: jag sköter tvätten och har tom. lärt mig att stryka. Anna har mycket lite att hämta i källaren där maskinerna finns. De är mina. Egentligen skäms jag. Det är inte roligt att vara en avvikande man (sic!). Å andra sidan är det jag som ser till att maskinerna fungerar, att de underhålls och inte blir tilltäppta. Vi brukar då och då besöka Lescun, i franska Pyrenéerna, där min vän äger ett stort hus med sina bröder. Varje gång jag kommer dit rengör jag först tvättmaskinen, som är totalt oanvändbar. Franska män rör inte tvättmaskiner, och kvinnorna förstår sig inte på dem.

Det senare är tyvärr ett faktum. Jag känner förstås en del män som är minst lika dumma, men de är i minoritet. Med maskiner är det lite samma sak som med språk: om färdigheten inte aktiveras i ett visst skede, med lite hjälp från omgivningen, så lär vi oss aldrig att tala – eller att sköta maskiner. Det är något som både kvinnor och män i princip kan lära sig, det är bara lite svårare för kvinnor, precis som det är aningen svårare för män att lära sig barnskötsel.

Mitt problem är att jag inte riktigt kan skilja mellan ylle och bomull. Så jag åstadkommer mindre katastrofer när jag tvättar Sylvias (eller de äldre barnens) fina yllesaker som bomull. Måste försöka lära mig, men det är svårt. Dessa nya yllesaker är så olika dem som jag fick brottas med när jag var liten. De liknar konstfiber ...

9. Sportlovet är nu över och barnet fyllde två månader. Vi skidade med henne dagligen i flera timmar och hon hölls lugn i sin pulka i spåret. Sylvia älskar gymnastik med händer och fötter och tycker speciellt mycket om när man masserar hennes fotsulor. Närmar man sig hennes ansikte så vänder hon genast bort huvudet. Hon vill inte alls vara ensam, men det behöver hon inte heller. Det är alltid någon närvarande eller i närheten. När hon ligger på mage håller hon redan huvudet upprätt väldigt länge. En spänstig liten typ, med intelligent blick. Det är just det som folk blir mest förtjusta i, att hon tycks vara väldigt observant och skärpt. Det enda som hon inte ännu riktig kan kontrollera är dräglandet ...

10. Jag måste medge att jag numera sköter henne väldigt lite. Jag byter kanske blöja på henne en eller två gånger per dag, sitter med henne och läser en tidning eller en bok medan hon tittar på. I famnen är hon vanligtvis lugn och nöjd och behöver ingen speciell uppmärksamhet. På nätterna sover vi alla numera helt normalt, från elva till sju. Hon äter antagligen en gång under natten, men det vet jag ingenting om. Åh, vilken skillnad jämfört med mina första barn som jag associerar med vakande, tuttflaskor, uppvärmning av mjölkersättning (då kom det i form av pulver som man måste blanda i det varma vattnet och sedan hälla i påsar). Minns fortfarande, trettio år senare, nätterna då barnet skrek bredvid en, hur man stretade med flaskorna, hur någonting alltid gick snett eller temperaturen aldrig blev rätt ... Jag förstår väl att man undviker att skaffa fler barn om det efterlämnar så hemska minnen. Jag antar att det bidrar till att det finns så få barn: det första barnet är en ganska tung erfarenhet, och efter det utgår man från att de följande blir lika svåra, fast det ju är precis tvärtom. Det är betydligt lättare att ha tre barn än att ha bara ett.

11. Vi har också fått en intressant ”moralisk” arbetsfördelning, vilket innebär att jag nästan aldrig behöver bli arg på barnen. För det mesta är det Anna som skriker och rasar och (sällan) gråter om barnen beter sig illa. Tidigare fanns det situationer då vi var oense om hur någon särskild situation borde skötas. Nu är vi oftast av samma åsikt, men Anna är argare och jag bara stöder henne. Eller tycker att det inte är så viktigt. Anna vill att Ariel skall göra sina läxor, medan jag alltid har ansett att det är en sak som barnen måste sköta själva. Men Anna har antagligen rätt i att Ariel behöver lite disciplin: efter en tid av gräl har han nu börjat jobba ganska bra. Stella behöver mindre sådant: för henne är det bara roligt att göra läxor. Men annars är hon väldigt bortskämd och får sin vilja igenom tack vare mig. Jag stöder henne alltid.

12. Då och då stannar jag hemma hela dagarna, jobbar lite och njuter av den lugna stämningen. Barnet sover, vakar lite, somnar igen. Allt är lugnt, solen skiner och tränger in i huset (på vintrarna är man ju normalt borta när det är ljust!). Radion kommenterar allt möjligt intressant. Varför alls fara till jobbet? Tanken på pensionering känns mycket frestande. Vad skulle vara trevligare än att som pensionär sköta små barn. Man skulle inte behöva förklara för någon att man är pappaledig, men att man nog fortfarande tänker jobba. Fast kanske pensioneringen får vänta. Barnen ökar min arbetsinspiration, så varför inte utnyttja det?

För mig, som annars också kan flexa med arbetstider och jobba hemifrån skulle det vara onödigt att vara pappaledig eftersom jag får betydligt sämre betalt. Det skulle enbart vara för att förbättra statistiken i så fall. Egentligen är det bra att statistiken är så dålig, för då måste man ju göra något åt saken. Det problematiska i det senaste förslaget är att mödrarna kan sluta amma om pappan sköter barnet redan efter tre månader.

Att någon håller en fest när hon slutar amma efter tre månader är helt sjukt. Jag är väldigt glad över att Anna älskar att amma. Det är också helt möjligt när man jobbar, särskilt efter sex månader, då man mycket väl kan amma både kvällar och morgnar och ge annan mat på dagarna. 

Idealiskt vore förstås att hela familjen skulle ha familjeledigt samtidigt, minst ett år efter födseln. Det skulle lösa många problem, tex. motviljan mot att anställa kvinnor eftersom de genast skaffar barn när fått ett fast jobb. Eller att kvinnobranscher får betala mycket mer i mammaledighetskostnader. Den stora frågan skulle vara om människan har ett parförhållande eller inte. Så det kanske inte är en så bra idé det heller. Kvarstår således bara namnet: det ska vara babylov och inte moderskapsledighet eller pappaledighet. Det är ju babyn det är frågan om.

13. För första gången reser jag bort fran babyn, till Italien. Magnolierna blommar och det är nästan sommar. Jag har Sylvias foto som bakgrundsbild i min telefon. Hon ser mycket bra ut. Jag saknar henne. Det var så skönt att lyfta upp henne om morgnarna, ta av den våta blöjan och sen låta henne ligga där, naken i solskenet och gymnastisera lite med henne. Hon har mycket bra respons och ler och skrattar (eller gurglar). Hon tycker om att bli pussad överallt. Tänk att vara sextio och få uppleva det här på nytt! Jag har alltid tänkt att jag har haft tur i livet, men just sådana här ögonblick har jag en känsla av att nästan ha förtjänat detta särskilda privilegium. Fast hade jag hade fått bestämma helt själv och ensam skulle jag inte hålla detta lilla mirakel i mina händer. Jag kan inte vänta tills jag får se henne igen, ta i hennes otroligt små men välformade händer och dra henne upp till mig.

14. Nu är det högsommar, väldigt hett och babyn har redan fyllt sex månader. Lugnet fortsätter: hon kryper lite bakåt och kan vända sig, men annars kan man lämna henne på golvet eller i gräset utan att hon genast försvinner. Hon behöver knappt några blöjor, vilka å andra sidan kan sköljas omedelbart. Skriker eller gråter extremt sällan; är mest ganska tyst och observerar allt och alla. Ler massor. Älskar vattnet, bastun, promenader efter tidningen, att ha människor omkring sig. Och äter nypotatis, rågbröd, lite smultron, ärter, det bästa som sommaren har att erbjuda. Vilken tur hon har!

Man ska vara född senast på julaftonen för att riktigt kunna njuta av den första sommaren ...